Skulden

Jag läser om Paulo Coelhos ”Häxan från Portobello”. Med viss tveksamhet, eftersom jag upplever den som så svart, hård och distanserad, genom att han väljer att låta människorna omkring henne beskriva huvudpersonen Athena. Jag förstår att författarens avsikt är att visa att människor projicerar sina egna behov och drivkrafter på personen som de berörs av eller tror sig älska, snarare än att se den verkliga personen, men resultatet blir att man får känslan av att denna Athena är en utsatt, utnyttjad och orespekterad prostituerad och evigt värdelös kvinna… det är säkert också författarens avsikt att man ska få den bilden, men den gör ont. Känns svart.

Men som alltid med Coelho, så vill han ju förmedla djupa livsvisdomar och andliga förhållningssätt också. Och jag försöker koncentrera mig på dem, eftersom min själ just nu är lite för känslig för att orka hantera våldsamheten och respektlösheten i bilden av denna kvinna…

Jag letar efter de livsvisdomar, förhållningssätt och teorier som jag trots allt har tillgodogjort mig under åren sedan det tog slut med exet. Affirmationer, tankens kraft att föra en till olika situationer, det man fokuserar på är det man får… och att bete sig till det läge som man vill uppnå.

Jag tänker att det på många sätt var bra, för mig, att jag fick veta att min vän nu var så jättesjuk, och fanns i min stad, några dagar efter att J valde att säga ”tack och adjö” till mig. Det blev snabbt så tydligt att min väns behov var så oerhört mycket mer akuta, mer på liv och död, än mina eller J:s känslor och vår relation. Ville jag vara med och för min vän alls, så var det här och nu som gällde – så dålig som hon var när jag först såg henne, och vetskapen om att hon varit ännu sämre bara någon vecka innan, gjorde det tydligt att det inte är säkert att hon alls finns med oss särskilt länge till.

Det blev också tydligt för mig att medmänsklig kärlek handlar om helt andra saker än bra eller dålig kommunikation, samstämmighet eller konflikter, eller ens gemensamma intresseplattformar eller ej… när den fysiska människan (samma sak gäller nog med djur) allt mer slutar fungera som en aktiv deltagare i det sociala och samhälleliga spelet, faller de aspekterna bort från spelplanen för vad som spelar roll i livet.

Kontrasten mellan mitt sätt att oreflekterat kasta mig in i att vara med och för min vän, och J:s sätt att göra sig otillgänglig för mig, blev så stor… och förutom att jag inte tänkte på något annat än att vara här och nu med min vän under alla de timmar då jag har varit det, så blev tanken på J som rymdes någon minut per dag, allt mer rensad, utvaskad – och kvar har trots allt blivit en smärta… som jag vill plocka isär och se vad den handlar om, och om det går att göra något annat av den.

Om jag börjar med att försöka förstå varför jag får så akut ont i själen och tappar balansen såpass, när en människa som funnits i mitt liv väljer att försvinna väldigt plötsligt och utan att jag har fått möjlighet att förbereda mig på det, så får jag väl gå tillbaka till 2-3-årsåldern då mina föräldrar två år i rad lämnade mig och min bror hos mormor och morfar, utan att berätta för oss att de själva skulle åka iväg och vara borta i 1-2 veckor. Jag var för liten för att kunna hantera sådana långa tidsperioder utan föräldrarna, vet man med dagens forskning på barn och deras utveckling. Det minne jag har av de här situationerna handlar dock inte om långvarig saknad efter föräldrarna eller att jag mådde dåligt av att vara hos mormor och morfar; det minne jag har, är av hur jag, storgråtande tills morfar hotade med smäll, och brorsan, fyra år äldre och kämpande med tårarna, stod på bryggan och såg båten med mamma och pappa försvinna mot land… Det är den plötsliga och helt oförberedda separationen som finns kvar i mitt minne.

Alldeles bortsett från just separationer, så har jag alltid varit den sortens människa som behöver och strävar efter att förstå sammanhangen i livet som omger mig.

När exet flyttat ut, efter att jag krävt det, och han inte ville försöka få vårt förhållande att fungera igen trots att han sa att han älskade mig, så blev det en obegriplig situation för mig att hantera. Jag kände ju att han inte hade slutat älska mig och kunde därför inte förstå varför han valde bort att leva med mig. För mig var det, och är nog fortfarande, ett omöjligt, obegripligt val, att välja bort en människa som man älskar och som älskar en själv… rädd för närhet och sårbarhet har jag nog trots allt aldrig varit, att jag riktigt kan förstå hur man kan bli så rädd att man väljer bort det man älskar. Ekvationerna ser ut så här, för mig:

Älskar en människa => vill leva i nära relation och gemenskap med den
Vill inte leva i nära relation och gemenskap med en människa = älskar den inte.

Några mellanting av dessa kan jag inte förstå. Jo, på något teoretiskt plan kan jag ana att det kanske kan vara så att man kan välja att inte leva med någon som man älskar, men eftersom jag inte har några som helst känslomässiga erfarenheter av att man kan välja så, så tror jag inte riktigt på det…

Jag har lätt för att göra andras erfarenheter till mina. Lätt för att känna saker som andra känner, utan att jag själv har befunnit mig i liknande situationer. Det beror förmodligen på att de flesta ”grundkänslor” uppkommer i högre eller mindre grad i alla människors liv; det gäller bara att kunna förstå att för någon annan så är t ex känslan ”fruktan” förknippad med andra slags situationer än den är för mig. Men kring upplevelsen av att känna kärlek, värme, gemenskap, samhörighet, delaktighet för och med en annan människa, har jag inga referensramar för alls som skulle kunna hjälpa mig att förstå att de känslorna skulle kunna leda till ett val och en vilja att inte dela livet alls med den människan…

Så min slutsats, hur många varv jag än försöker snurra kring frågan och hur många perspektiv jag än anlägger, blir till slut i alla fall: ”h*n älskar mig inte”.

Passion, å andra sidan, upplever jag som en lättflyktig känsla som visserligen kan vara väldigt stark medan den finns där, men när den avtar så klingar den inte ut sakta utan den evaporerar som vattenånga på en sekund. Den innehåller inga element av omtanke, medkänsla eller ansvarskänsla för den andra personens väl och ve. Den är enbart självisk och fungerar på samma sätt som om man injicerar en kemiskt tillverkad drog som inte förekommer naturligt i kroppens egna system.

Så min slutsats är att 1). när någon som på alla sätt har betett sig som och uttryckt att den verkligen älskat mig, väljer att bara stänga dörren och försvinna, så var det passion som den kände, 2). ”passion” har inget som helst släktskap med ”kärlek”, och 3). passion är en flyktig, opålitlig och livsfarlig känsla när den förekommer i mänsklig samhörighet.

Förmodligen har jag inte hundra procent rätt i den här bilden. Förmodligen finns det nyanser i detta system som jag inte förstår och som ingen hittills har försökt förklara för mig, trots att jag bönat och bett om att få veta.

Exet kände inte sig själv tillräckligt väl för att kunna förklara varför han reagerade som han gjorde. Han hade dessutom självdestruktiva mekanismer som inte jag hade och därför inte helt kunde förstå, och som antagligen spelade in.

‘Bloggmannen’ valde att inte meddela mig att han hade brutit med mig, och att sedan göra sig onåbar. Jag har aldrig fått veta varför han försvann på det sätt som han gjorde – och det som skadade mig med den situationen var inte att han bröt med mig, utan sättet som han gjorde det på. Genom att bara försvinna, inte avsluta, inte ens låta mig få veta att han inte tänkte ha mer med mig att göra under resten av sitt liv… från starkt uttalad gemenskap, till ingen relation överhuvudtaget och utan något besked om den förändringen, från ena minuten till nästa.

Och nu gjorde J ungefär likadant. Från ”vi älskar varann”, till ”framtiden får bestämma om våra vägar möts igen”, inom loppet av… ja, inte ens något dygn faktiskt, för han sa redan innan han åkte härifrån att han inte visste om han ville fortsätta vår relation sedan han blivit klar med skilsmässan. Både innan och efter att han sa ”vi älskar varann” och ”jag vet att jag vill ha en relation med dig”. Och innan dess hade han inte tvekat någon enda gång om att han ville fortsätta relationen med mig, under tre veckor på raken…

Så, om jag backar bandet och försöker se saken från ett annat håll. Vad kände jag för J? Tja… det första intrycket, som egentligen var helt och hållet färgat av min bild av honom från ca 30 år tillbaka i tiden, var en visserligen fortfarande snygg men ganska sliten man, lyckligt gift och med helt andra inställningar, erfarenheter och värderingar kring livet än jag. Nästa intryck var att han hade fler värderingar, erfarenheter och inställningar gemensamma med mig än jag hade kunnat ana… vilket ökade mitt intresse för att prata mer med honom. Men jag upplevde honom samtidigt som… lite sluten, reserverad, mot mig, och jag tolkade det som att han ville markera sin relationsstatus. Det störde mig inte alls.

Vår kontakt, på det mentala och verbala planet, blev närmare och starkare under kvällen/natten. När jag tänkte gå och lägga mig kramade jag om honom, och han kramade tillbaka, mjukt och försiktigt… och så tittade han på mig, pussade mig på munnen, och sa ”den här situationen känns bekant på något vis… ;)”. Sedan tyckte han att jag kunde sova kvar där, och jag sa att jag inte tyckte att det var en bra idé, främst för att han är gift. Sedan låg vi på sängen och pratade personligt de resterande timmarna av natten, medan vi kramades och han visade väldigt starkt sexuellt intresse… och när jag kom tillbaka för att höra om han kunde skjutsa oss till tåget, blev han, enligt hans utsago, väldigt starkt känslomässigt berörd av att se mig… och sa att han ville fortsätta lära känna mig. Varpå jag sa att ”tja, du är ju gift och jag tänker inte vara den andra kvinnan, så du får fundera på vad du vill och höra av dig och berätta”. Han bad om mitt nummer, och så gick jag…

Jag kände mig å ena sidan så väldigt inställd på att det här bara var ett utslag av tillfällig sinnesförvirring från hans sida, även om jag kände att vi båda upplevt en ömsesidig kontakt som var värdefull och oväntad för båda. Å andra sidan blev jag berörd av att han faktiskt verkade vilja fortsätta kontakten med mig, sedan han fått en stund att fundera själv och rimligtvis borde ha ågren för att han insett att han var otrogen mot sin fru… så när jag gick och väntade på att höra från honom (ja, jag gick ju inte bara och väntade, jag var med min familj hos min mamma och i familjens stuga och njöt av det) så kändes det ändå som om det kunde finnas ett frö till något, med honom…

Och så ringde han. Och uttryckte… galenskap och förälskelse. Ville träffas mer. Och jag vidhöll att jag inte ville ses mer för att kramas och inleda en relation, så länge som han är gift.

Dagen efter det hade han berättat för sin fru att han ville skiljas. Att han träffat en gammal bekant som tyckt att det var synd att han var gift eftersom hon annars hade velat lära känna honom mer… men att orsaken till att han ville skiljas, inte berodde på det mötet. Två dagar efter det hade han dessutom berättat för sin dotter att de skulle skiljas… och inom ett par dagar fick alla hans och mina syskon veta om det. Den enda som inte visste att han träffat en ny kvinna, var hans dotter… och han ville inte säga det än, utan tyckte att hon borde få chansen att fatta att hennes föräldrar skulle skiljas först. Klokt, tyckte jag.

När han sedan kom till mig, långt tidigare än jag hade väntat mig, var jag väldigt vaksam i några dagar. Testade, frågade massor, försökte förstå om han verkligen menade att han ville försöka leva med mig.. och han var konsekvent. Han ville det. Efter några dagar tyckte jag inte att jag kunde fortsätta att misstro hans avsikter, eftersom det han visade var bara mer och mer kärlek, delaktighet, närhet… även om jag tyckte att han var en aning för lite intresserad av mig och mitt liv. Han frågade i stort sett inget alls. Men hävdade, när jag undrade om det, som de flesta män, att han noterade och tog in det han såg och lärde sig om mig utifrån det… och det var väl inte helt osant, får jag anta. Han befann sig ju faktiskt i ”min värld”, och jag berättade oerhörda mängder saker för honom…

Vi hade en dust som handlade om att han uttryckt några gånger att han tyckte att kärlek och kåthet var helt olika saker som inte hörde ihop. När han till slut förstod att jag verkligen inte tyckte att det lät som en bra inställning hade jag hunnit tappa orken att tro att hans känslor för mig handlade om något annat än just kåthet… och när han förklarade att han tyckte att sex i ett förhållande är något helt annat och mycket bättre och absolut handlar om kärlek, hade mitt tåg liksom gått, för stunden… jag hade slutat tro på honom. Den natten sov han på soffan, och jag kände det som om relationen nog hade tagit slut där… men på morgonen orkade jag varligt lirka oss tillbaka till en kontakt som var lika ärlig och uppriktig som innan, men mer nyanserad.

Jag tyckte att han var fin. Attraktiv. Underbar att röra vid, härlig att kyssas, varligt mjuk i händerna… och gång på gång slogs jag av att han uttryckte saker som stämde så bra med den som jag är. Men var jag förälskad? Njae… inte på djupet. Det har jag inte varit sedan exet, och det tar mig tydligen mycket tid och tillit att komma dithän… men jag tyckte verkligen om J, och kände i maggropen att med honom skulle jag kunna och vilja leva. I det avseendet var han den första, sedan exet…

När han upplevde sig ifrågasatt blev han hård, kall och rätt otrevlig. Det hände dock inte så många gånger, för han sa själv att mitt sätt att fråga gjorde att han kände det som om jag just bara frågade. Och så är det ju – men många inser inte förrän efter ett tag att svaren som de själva hittar på mina frågor, kan vända upp och ner på deras bild av vilka de själva är, hur de lever sina liv och hur väl deras moraluppfattning stämmer med hur de faktiskt lever… och det hände, med J.

Jag är glad att han till slut insåg att han betedde sig illa i relation till sin fru och dotter. Att han fick syn på att han inte lever riktigt som han lär, och för en människa som är väldigt trygg med att stå upp för sina mer och mindre radikala åsikter kan det nog bli ganska omskakande. Jag kan förstå att han kan förknippa mig med den krisen som han hamnade i när han insåg att så här kunde han inte bete sig med självrespekten i behåll… samtidigt tycker jag att han är tillräckligt intelligent för att inse att jag faktiskt inte hade något att göra med hans val i det sammanhanget. Kanske hann han inte komma dit i insikter när han skickade sitt sms… och kanske kommer han dit, så småningom. Eller så gör han inte det.

Jag ser att han har levt på ett sätt som inte riktigt överensstämmer med hans uttalade värderingar. Och det gör mig mer tveksam till om jag vill leva med honom. Jag är inte på djupet förälskad och jag hann absolut inte komma dithän att jag kände mig beroende av honom – så att jag mår så dåligt av att han dumpade mig, var återigen på grund av sättet som han gjorde det på… plötsligt, kallt, med förnekande av allt han sagt och gjort och utan en vilja att ens ha kvar en vänskap i framtiden… helt utan respekt eller hänsyn för mig.

Jag har verkligen funderat på om han, precis som bloggmannen, är psykopat. Med bloggmannen är jag säker på att det är så, med J är jag inte helt säker – än, i alla fall…

Det kan vara så att det självförakt som han drabbades av när han insåg hur illa han hanterat detta, gör att han behöver jobba sig fram till ett läge där han återigen kan se sig själv i ögonen med någon grad av återhämtad självrespekt och en personlighetsförändring, innan han klarar av att möta mig igen. Om han verkligen inser vilka värderingar han har uttryckt i sina handlingar genom åren, så förstår jag att han skäms över sig själv såpass att det kan vara svårt för honom att klara av den vardag han befinner sig i… och om det är vad han håller på med nu, om han verkligen tar sig själv på allvar och jobbar med sig själv, så skulle jag känna respekt för honom. Det vanligaste när människor krisar över att de inser att de levt som skitstövlar är dock att det är så jobbigt att verkligen förändra sig, så ganska snabbt återgår de i stället till att leva sina gamla liv som sina gamla jag…

Det jag behöver göra, är att försöka få mina känslor att verkligen acceptera att vad det än var som hände med J, så dumpade han inte mig för att jag gjorde, eller var, fel… Jag behöver få mina känslor att tro på att han ”älskade” mig, allt det han såg och visste om mig, och att det inte var så att han ”ratade” mig för att jag inte är värd att älska. Jag behöver få mig att tro på att hans kärlek både var och är på riktigt, vare sig vi ses igen eller inte. För att laga den delen i mig som har lärt sig att kärlek inte är för mig så behöver jag hitta ett ställe att fästa blicken på som ligger ovanför hela den här situationen, och få mina känslor att tro på att jag visst går att älska, hur lätt som helst dessutom…

Försöker jag se detta med J som något positivt, så kan jag se att jag vågade känna att han var en man som jag ville leva med. Det skulle kunna ses som ett steg i en lagningsprocess som handlar om att återfå tilliten till att kärlek kan vara för evigt… tyvärr tog det ju slut på ett sätt som bara bevisade motsatsen, men om jag försöker se mig själv som en fristående enhet i detta så var det nog ett steg framåt för just mig att jag vågade tro på en framtid med J såpass att det faktiskt också kändes rätt.

Jag skulle verkligen behöva få veta, från J, vad det var som gjorde att han valde bort mig. Att han valde att fokusera på familjen är en annan sak; han valde faktiskt bort mig också, och det är den delen som jag skulle behöva få förklarad för mig, för att jag så småningom ska kunna se på mig själv i relationer på ett nytt och mer konstruktivt sätt… När man inte vet så gissar man, och det är otroligt svårt att gissa sig fram till att någon dumpar en för att man är så himla fantastisk.

Jag vet inte, som det ser ut just nu, om jag skulle kunna vilja leva med J. Jag funderar faktiskt inte mycket på den saken. Det jag vet att jag vill och behöver, är att få hans förklaringar av vad det var som gjorde att han stängde sitt hjärta mot mig… och under tiden som jag inte har möjligheten att få veta något alls från honom, lever jag i en känsla av vanmakt som är nedbrytande. Kanske är det mest vanmakten som får mig att må så dåligt av detta?

Det får räcka här, för stunden. Nu ska jag göra yoga, äta lunch och åka till min vän för att så småningom få träffa hennes dotter.

Fokusbyte, igen.

Annonser