Och regnet kom

M skulle eventuellt stanna till här på vägen hemåt från sin lilla minisemester med sonen. Han ringde i förrgår, när jag kommit hem helt utpumpad efter nästan hela dagen på sjukhuset, och pratade om hur stressande det visade sig vara att vara iväg så här, med evigt skällande hund och rastlös son… Idag mejlade han och skrev att han inte kommer att stanna till på vägen hem utan åka direkt. Det är nog lika bra det, för det skulle bli körigt för mig att hinna med allt i morgon…

Var hos min vän strax innan två. Både hon och jag var pigga och glada, och hon lite extra glad för att hennes äldsta dotter skulle komma en stund senare. När dottern kom… så verkade hon vara en trevlig tjej, men inte sorten som vare sig ler särskilt mycket eller skrattar åt saker… och det blev lite… ansträngt. Tonen och förhållningssättet som jag och min vän har hittat, ihop med personalen, kom liksom av sig när dottern inte alls var med på noterna…

Dottern pratade mycket, mer än min vän som just nu pladdrar oavbrutet, och hon höll stenhårt fast vid ”verkligheten”, liksom krävde att hennes mor skulle engagera sig och vara med i hur ”hemma-verkligheten” ser ut, trots att dottern själv vet att hennes mamma var som en grönsak för bara några veckor sedan… Jag ville liksom inte störa i deras kontakt, så jag höll mig mest i bakgrunden till att börja med. Men när det blev dags för mat, och min vän som vanligt påstod att hon inte var hungrig och inte ville äta, tog jag över och drev på lite som jag gjort de senaste dagarna… för om man lyssnar för mycket och låter min vän bestämma själv, så äter hon faktiskt inget alls. Och vi vet alla att hon behöver den näring hon kan få i sig, för att orka bygga upp allt hon tappat under månaderna som hon bara legat i soffan eller på sjukhuset… Dottern hakade på litegrann med argument om att min vän behöver näring, men hon tyckte tydligtvis att det var obekvämt att driva på sin mamma till något som hon sa att hon inte ville…

Sedan satt vi en stund på min väns rum, tills jag tyckte att det kändes för stelt alltihop och att min vän dessutom behövde lite stimulans. Så jag föreslog att vi skulle ta en sväng på sjukhuset eftersom jag ändå behövde till apoteket. Det var alla med på… men jag fick sköta hela maskineriet, det var tydligt att dottern inte ville ”vårda” sin mamma alls…

Jag vet inte riktigt hur min vän kände det för alltihop. Jag fick känslan av att hon ville vara sin dotter till lags, att hon intar den undergivna rollen inför sina barn… och det gör mig beklämd, även om jag nog har anat att det kan vara så sedan innan… Skulle jag fråga henne skulle jag inte få några ärliga ord ur henne om relationen med barnen. Inte medan hon var frisk heller. Någonstans förstår jag att min vän inte lever med sin familj på ett sätt som skulle passa henne… men det kan jag inte göra något åt. Jag kan finnas för henne som den vän jag är… men inte välja eller ens tycka något om hur hon gör med sin familj.

Till slut sa dottern att hon behövde ta sig till hotellet och checka in och äta innan restaurangen skulle stänga. Vi enades om att dottern skulle ta min vän kring röntgen som ska göras i morgon förmiddag, och så skulle jag åka dit vid tresnåret och hoppas på att hinna få vara med när doktorn kommer och avkunnar ”domen” efter röntgenbilderna. Jag beskrev för dottern hur det gick till förra gången, med förhoppningen att hon inser att hon kan måsta stå för tonvis med trygghet och konsekvens för min vän, särskilt före röntgen som hon är orolig för… mer kunde jag inte göra. Det kommer säkert att gå bra… jag var kvar en stund efteråt, tog henne på en liten sväng till i lokalerna eftersom det var för tidigt att sova och hon var både trött men ändå lite rastlös. Sedan hjälpte jag henne att ringa sin sambo, och var lite stöd i samtalet så att han fick veta rätt saker om vad som nu står på agendan för hennes del. Innan jag gick, vid sjusnåret, upprepade jag flera gånger hur det kommer att bli i morgon förmiddag, med dottern och röntgen och tider och allt… och hoppas att det mesta av det ska fastna tillräckligt bra för att hon inte ska hinna bli orolig innan det är dags.

Ringde min bror i kväll. Han befann sig på hotell, var ute på jobb en massa mil hemifrån – precis det som han ville slippa ifrån när han valde att byta jobb… och så fick han fara iväg det allra första som hände. Han var extremt låg över det… berättade att han hade brutit ihop och gråtit över det när han kom hem till frun i måndags och var tvungen att berätta att han skulle vara borta hela veckan. Jag ska inte påstå att jag riktigt förstår min brors reaktion kring detta… men jag har förstått att han är i ett lika instabilt tillstånd när det gäller förälskelsen som han var för ett år sedan när han blev kär. Och så är han betydligt mindre klar över sina känslor, än jag är… de svajar hit och dit, och han fattar ofta inte själv varför han reagerar så starkt.

När jag frågade om han hade pratat med J svarade han först bara ”ja, han ringde igår, men då kunde han inte prata så jag vet inget”, och så pratade han vidare om annat… flera gånger bad han mig titta på flygbiljetter framöver i höst, för att han ville att jag skulle komma till dem och hälsa på. Han sa: ”du har inte haft en för rolig sommar, eller hur?”, och jag sa att den varit både – och; ända fram till att J tvärvände och dumpade mig var den alldeles lysande, sedan dess har den varit… tyngre. Jag undrar om inte brorsan känner sig skyldig till det som J gjort mot mig, på något vis… och det är ju i så fall jättesynd. För det är klart att han inte kan rå för om hans vän flippar ur och blir en idiot…

Jag frågade igen vad J hade sagt när han ringde. Han hade sagt, med likgiltig ton, att han satt i familjens hammock i stugan och drog sig för att börja packa… och brorsan hade frågat, förmodligen med samma lite ilskna tonfall som han hade när han berättade det för mig: ”jaha, men hur blir det nu då? Vad ska du göra, rent praktiskt och så…?” Han hade frågat hur J mådde… och vad det egentligen var som hände med mig, att J ju hade verkat så lycklig med mig… På alla frågor svarade J bara tomt: ”jag vet inte. Jag vet ingenting. Framtiden får utvisa hur det blir med allt…” Sedan påstod han att familjen kom hem så att han inte kunde prata mer, men sa att han skulle höra av sig till brorsan och prata mer senare.

Brorsan tyckte inte att han kunde tolka eller dra några slutsatser alls av det lilla han fick ur J. Jag känner inte heller att jag kan tolka något, utifrån det brorsan berättade… det går inte alls att veta hur han mår, om han försöker lappa ihop familjen eller vad han vill och känner om något. Brorsan sa: ”skit i det nu, skit i honom, du träffar säkert snart en kille som förtjänar att du bryr dig om honom…” Så någonstans verkar brorsan ändå tro det värsta om J, nu. Han sa att han inte kan tro eller tycka något mer än innan förrän han pratat med J ordentligt, men han resonerade i termer om att J flippat totalt eller att han ändå är psykopat… jag tror att det sliter ganska mycket på brorsan också, att på något vis förlora både respekten för och bilden av den närmaste vännen han har och som han haft under så många år.

Eftersom J inte har bemödat sig om att svara på mitt mejl, så verkar det ju ändå som om jag har blivit en icke existerande människa i hans liv nu. I så fall… är det ett psykopatiskt beteende.

Ute regnar det fortfarande, men inte riktigt lika kraftigt som för en stund sedan. Yr.no påstår att det ska bli sol i morgon igen… det vore ju skönt om det inte regnade på kvällen i alla fall, så att vi får en bra kväll ute, kollegorna och jag. Jag undrar om det är i morgon afton som jag bryter ihop totalt över allt detta… just nu känns det inte så, men häller de i mig mer alkohol än jag klarar av just nu, så finns kanske risken… fast så blir det nog inte. Jag låter ingen hälla i mig något, jag väljer själv. Och stämningen i morgon kommer att avgöra om jag alls pratar om allt som varit och är, eller ej…

Det påverkade mig dock, brorsans ord om ”det har inte varit någon vidare sommar för dig, eller hur?”… nåja. Nu får det bli sömn, och så blir det en ny dag i morgon.

Annonser