Med många ögon

… ”mitt dubbelseende, min förmåga att se många saker samtidigt, och trivas lika bra med väldigt olika idéer om vad som är normalt”, pratar Johanna Koljonen om i sitt Sommarprat. Någonstans sa hon också något om att vi är ganska sällsynta, vi som har den här stora bredden både på vad vi kan och förstår, och vad som intresserar oss. Jag hittar dock inte hennes formulering, som var betydligt bättre än jag kommer ihåg det nu.

Men jag tänker på att en sak som jag har funderat en del på på sistone och som ofta gör mig frustrerad i kommunikationen med andra, är just att samtalen kommer till en gräns där den andra inte förmår följa mig utanför de gränser som var samtalets ursprungliga inramning. Jag är inte flummig, tvärtom, men jag kan tänka, känna och vara konkret och abstrakt samtidigt på ett sätt som ingen jag känner kan… och det gör mig ibland frustrerad när jag och inte den andra kan se de mönster som omfattar även helt andra saker än ursprungsfrågan.

Kanske ska jag mejla Johanna och fråga om hon vill bli min kompis… 🙂 Jag behöver kompisar som är mer lika mig i det avseendet. Min utveckling stannar upp till slut, när jag inte har andra människor att bolla mina funderingar emot och med.

I övrigt är jag ganska mentalt och fysiskt utmattad vid det här laget. Att vara med en människa vars hjärna tappar kopplingarna inbördes, innebär att man själv får jobba intensivt och hela tiden både med att försöka förstå att ”de där gröna hattarna”, ackompanjerat av diffusa men ändå bestämda viftningar mot sängen till, betyder att det är en dag kvar med cytostatikan (vars påsar har gröna skruvklämmor som, vid noga påseende, kan liknas vid liggande, gröna hattar) och att försöka hinna fatta (och ge rätt slags respons) när ens vän befinner sig i en väldigt vaken och närvarande period så att det går att skämta ganska rått om allt möjligt, och när hon har ramlat tillbaks i ett spädbarnsliknande ångesttillstånd som kräver allvar och varm, mjuk närhet och trygghet från en… Här kan man verkligen tala om att utvecklingen går med stormsteg – både fram och tillbaka… och ingen vet åt vilket håll utvecklingen kommer att stabilisera sig, så småningom. Min vän kan lika gärna bli närapå helt frisk igen, för en längre tid, som hon kan dö i morgon… med en hjärna som tydligen, enligt läkarna, liknar en schweizerost där ”hålen” utgör områden med inflammerade celler, är det omöjligt att bedöma om och hur länge livet kommer att finnas kvar.

Så jag är. Med henne. Ger all den värme, kärlek, omtanke, stimulans och glädje som jag kan. Förutsättningslöst, och totalt flexibelt, från sekund till sekund.

Solen skiner idag också. Jag ska strax ringa avdelningen och fråga hur planen ser ut för dagen för min vän när det gäller behandlingar, så att jag kan avgöra om det är lönt att försöka hinna ta en sväng ut med henne på förmiddagen för att inhandla en sjal att ha på det kala huvudet. Helst hade jag velat få tid att ligga i gräset och sola en stund idag… jag skulle behöva det. Men vi får se. Jag orkar inte med en heldag på sjukhuset idag också, så mycket är säkert. Jag behöver vila också, innan jobbet drar igång igen nästa vecka…

Fick en fråga från en kollega via en chatt igår, men då jag inte var vid datorn hann jag inte besvara den innan hon loggat ut igen. Den handlade om ”orkar DU?”… och den som frågade är en människa som ständigt talar om att hon tror att hon är ”för snäll” och borde bli bättre på att sätta gränser mot andra, fast det är inte min uppfattning. Jag ser i stället en människa som inte vill ställa upp på andra, utan gör det ändå för att inte förlora privilegier och andras välvilja… så jag tolkar tyvärr den där frågan mer som ett sätt för henne att försöka frigöra sig från eget dåligt samvete över att hon inte skulle göra det jag gör för min vän nu, än äkta omtanke om mig. Jag vill helst inte behöva svara på den sortens frågor; det känns bara som slöseri med energi, för mig…

Jag tänker väldigt, väldigt ofta på Emils ord till hästen Lukas, när de tillsammans drar den blodförgiftade Alfred genom snöstormen till doktorn i Mariannelund (och därmed räddar livet på Alfred): ”Man kan så bra när man måste, förstår du Lukas”… jag inser att jag är oerhört ensam om att inte bara tycka utan faktiskt leva efter den inställningen. Och jag orkar inte bry mig om att 99% av mänskligheten av okänd anledning inte är beredd att ställa upp på det som andra faktiskt och verkligen behöver… jag är mer trött än någonsin på dagens bekräftelseberoendehysteriska samhälle och dagens människors livrädda navelskådningskoncentration. ”Gör som ni vill, tro att ni förlorar något på att ge för andras skull, jag skiter i er”… så känns det.

Livet handlar om att vara och att göra. Tänka kan man absolut göra, det gör jag i massor, men när tänkandet verkar handla mest om att slippa undan ansvar och obekväma situationer så är tänkandet inget annat än bortkastat liv… så ser jag det. Och det är för tillfället inte en förhandlingsbar inställning hos mig.

Jag hoppas att jag ska slippa diskutera den här inställningen med kollegor som jag vet kämpar för rätten att vara självisk, när jag börjar jobba igen. Jag tror inte att jag kommer att orka ha tålamod nog för att uttrycka mig nyanserat i frågan…

När jag tänker på J, så gör det förstås fortfarande ont att det han valde att göra mot mig, är motsatsen till det jag gör för min vän, nu. Men jag vet att hans sätt är mer ”typiskt” för nutidsmänniskan, och jag kan inte göra något för att få andra att ta sitt medmänskliga ansvar och plocka fram medkänslan i stället för att vara livrädda för att de ska förlora sig själva om de lever en stund för någon annan… Jag gör min grej. De som inte gör eller tänker som jag, kring detta, vill jag helst inte ens behöva prata med, för tillfället…

Annonser