Om att vi är så olika

Under hela min uppväxt fick jag höra från familjen, framför allt från mamma, att jag var så annorlunda. ”Överkänslig”, sa de med irriterade röster när de inte förstod mig… det fanns inget positivt i det ”annorlunda” som de satte som etikett i min panna. ”Tänk inte så mycket” är det en och annan som säger, när de inte hänger med i mina tankegångar.

Jag lärde mig att det var dåligt att tänka, analysera, lägga märke till hur jag och andra betedde oss, förstå sammanhang, och känna. Det var de epiteten som omgivningen använde när de talade om för mig att de tyckte att jag var irriterande.

I en annan kultur hade dessa egenskaper lika gärna kunnat vara de som etiketterats som mina bästa egenskaper. Där kanske jag hade fått skit för att jag gärna lekte själv ibland fast där fanns kompisar som ville vara med mig, att jag var blyg (fast det fick jag ju faktiskt också lite negativa stämplar kring), att jag gillade att leka Abba och sjunga i hopprep, att jag tog mig rätten att alls synas… ja, jag vet inte vilka av mina egenskaper som lika gärna hade kunnat vara ”de dåliga”, om jag hade vuxit upp i en annan tid eller på en annan plats.

Ibland undrar jag hur livet hade kunnat gestalta sig om min omgivning hade lagt lite tid på att tala om när jag uppvisade alla de sidor som de faktiskt, uppenbarligen, tycker har varit goda sidor hos mig. Men ”hälsan tiger still” och ”man ska inte tro att man är något”, så de av ens förmågor och egenskaper som andra egentligen uppskattar får man försöka få syn på på egen hand.

J sa vid ett tillfälle: ”det syns på dig när du går, på hur du rör dig, att du har stark integritet”. Jag vet inte säkert vad han menade med det, men jag kan tänka mig att det kan handla om det där som jag nämnde ovan och som jag pratat om förut i olika sammanhang: att jag gärna umgås med bara mig själv, inte är rädd för att vara ensam, och att jag inte behöver andras bekräftelse i särskilt hög grad. Jag bekräftar mig själv, de sidor/handlingar/egenskaper som jag tycker är bra hos mig. Jag avgör om jag har lyckats med något eller ej, jag bestämmer min vikt, funktion och mitt värde i de sammanhang där jag befinner mig. Jag litar väldigt mycket mer på mitt eget omdöme än på de allra flesta andras. Det innebär inte att jag tycker att jag är ”bättre” än andra. Det betyder bara att mitt liv har lärt mig att mina bedömningar av situationer och människor oftast visar sig stämma ganska bra med slutresultaten.

Jag läste både inlägget och kommentarerna hos en av de bloggare som har funnits med sedan jag började blogga för fem år sedan. Det som slog mig var att vi som ingick i det löst konstruerade ”kollektivet” av bloggare som hittade varandra då, är så oerhört olika i våra sätt att uttrycka oss, vad vi lägger fokus på och vad som driver oss i livet att det är högst osannolikt att vi någonsin skulle ha lärt känna varandra om vi träffats AFK och inte på nätet. Jag ser att det som förmodligen har gjort att jag har blivit lite utkastad ur det kollektivet, är att jag har svårt för när andra inte lyssnar på det jag faktiskt säger utan vill bestämma vem jag är och var jag befinner mig; för mig är det respektlöst att inte lyssna och inte försöka förstå innan man ”klassar” andra. Som kvinna måste man inta en lite strikt eller sträng roll om man inte vill att andra ska sätta sig på en; eftersom jag oftast är glad, lättsam och prestigelös tror andra ofta att jag är som en glad cockerspanielvalp som man kan hunsa med om andan faller på… Jag inordnar mig inte gärna i hierarkier och intar sällan någon klassisk kvinnoroll – och jag är så orädd för att inte få tillhöra ”kollektiv” eller sociala sammanhang, att jag inte håller tyst när jag inte gillar det jag ser. Väldigt okvinnligt, och överhuvudtaget väldigt oacceptabelt i vissa kretsar i samhället. Dock inte i de kretsar som jag har tillhört i mitt liv AFK… jag har inte stött på det sociala kravet så tydligt innan jag började blogga.

Men jag är ovanlig i det avseendet att jag inte tycker att man måste hålla med eller acceptera kränkningar för att få tillhöra sociala sammanhang. Om det sociala kittet bygger på att vi ska låtsas hålla med varann trots att vi egentligen inte ens förstår varandra eller gå med på att andra försöker sätta sig på oss, så vill jag ändå inte ingå i den gruppen. Ärlighet är ännu en av mina utmärkande egenskaper, som några verkligen älskar hos mig och de flesta verkligen avskyr. För mig är kvaliteten på relationen/umgänget så viktig att jag inte förstår vitsen med att låtsas att man har något gemensamt eller ens gillar varann, när det är uppenbart att det inte är så.

Och det där ”ha något gemensamt”… det behöver inte alltid ligga på ett intellektuellt eller ens intressemässigt plan.

Jag tänker på det när jag känner hur oerhört sällan som jag nuförtiden upplever att C förstår det jag pratar om. Hon har tappat så enormt i sin kapacitet att tänka mer fritt… jag vet inte varför det är så, men hon säger det själv ganska ofta. Att hon får jobba som en dåre för att hänga med när jag pratar, att hon blir supertrött, och att hon inte alltid förstår… jag hoppas att det inte är något fysiskt som händer med henne. Men skillnaden jämfört med för några år sedan, är stor.

Jag tänker också på det när jag sitter hos min sjuka bloggvän och inte har något att säga. Vår vänskap baserades först och främst på att jag hjälpte henne att förstå sig själv och ta tag i sina demoner… jag såg henne, visade att alla hennes känslor var okej och tillåtna att ha och att hon är en människa som är värd kärlek trots allt hemskt som människor har gjort mot henne under hennes liv. Jag fick henne att söka prathjälp hos en människa som också såg henne… lät hennes ångest få finnas där när den gjorde det (så gott som alltid), och småpratade om andra saker som avledde hennes tankar ibland. När jag hade behov av att prata om saker som hände i mitt liv och som upprörde mig (sådant inträffar ju oftare än önskvärt! ;)), så lyssnade hon… men förstod egentligen nästan inget alls av mina tankar. Hon kunde inte se hur andra människor fungerar… kunde inte förstå hur man ”läser” andras signaler och tolkar dem så att man kan använda dem för att själv välja väg. Därav en del av de hemskheter som hon råkat ut för… hon kunde inte alls förstå att människor kan göra onda saker mot andra, eller varför. Hon kunde varken förstå sig själv eller andra. Och det hon lärde sig ena dagen var borta dagen efter. Alla insikter eller kunskaper hon fick om sig själv eller andra, ifrågasatte hon genast, så de landade aldrig i henne… det mesta av hennes tid gick åt till att ifrågasätta allt hon tänkte, kände, tyckte eller trodde.

Vi har några gemensamma intressen, foto t ex. Barnen engagerar också oss båda, både hennes och mitt. Vi tycker om vackra saker, djur, och naturen… men det som vi egentligen har gemensamt, är kärleken och omtanken med varandra. Som på ett sätt kanske blir svårförklarad, då vi är så oerhört olika på de allra flesta sätt…

Jag har märkt på de flesta i vårdpersonalen att de inte riktigt fattar hur jag kan vara hennes vän. Jag vet såklart inte vad de tänker, men jag märker att de inte riktigt får ihop mig med henne, på något vis… Vet inte hur de ser på henne och inte heller hur de ser på mig. Förutom att de tydligtvis får respekt för mig, eftersom de är så artiga och trevliga och dessutom berättar massor om sjukdomen och vården när jag är där (oftast mer än de ”ska” till en icke-anhörig). Och om jag kan fylla rollen att få dem att känna och visa mer respekt för min vän, så blir jag glad över att kunna bidra med något i alla fall…

Vi har umgåtts väldigt många timmar via mejl, blogg och msn, under de senaste 3-4 åren. Sköterskan häromdagen berättade att när hon frågat min vän hur länge hon och jag har känt varann, så svarade min vän ”400 år”… 😉 Vi kunde skratta gemensamt åt det, hon hörde själv att det blev tokigt och att det också blev roligt. Men på ett sätt stämmer det – så djupt och brett som vi har pratat, så nära som jag känner henne på det själsliga/personliga planet, så kunde vi lika gärna ha känt varandra i 400 år.

Vi har en själsfrändskap som skiljer sig så totalt ifrån våra vardags-jag att vi blir tagna och kommer av oss när vi försöker umgås AFK… och det märks, nu när jag sitter med henne och vill hjälpa henne att undkomma ångesten och oron. Jag har inget att säga. Jag försöker hänga med i hennes tankebanor, som ibland faktiskt saknar mening, försöker lära mig hennes nya språk där ord har bytts ut mot andra, och jag försöker ge henne stöd genom att bara finnas där… håller handen, smeker armen, kramar ibland. Bara är. Tyvärr räcker det inte alltid när ångesten tar över… och då känns det fattigt att inte ha gemensamma ämnen att prata om som kan avleda hennes ångest.

Å andra sidan vet jag, från hennes friska tid, att hennes ångest inte låter sig avledas. Hon kan hänga på och prata en stund om annat, men ångesten ligger kvar och är lika stor i bakgrunden ändå…

Men jag känner mig otillräcklig. Jag får för mig att det finns ”nycklar” som kan hjälpa henne att känna större lugn, och att jag inte har de ”nycklarna”… kanske har jag fel, men det känns som om jag inte egentligen är rätt person att finnas där med henne, de gångerna. Och jag kan inte ta bort mig själv och ersätta mig med någon annan, och kan inte heller överge henne… så det får vara som det är. Jag hoppas att det är bättre att jag finns där, än ingen alls… att jag inte gör mer skada än nytta. Och tyvärr finns det ingen att fråga som kan avgöra den saken åt mig… personalen verkar minst lika osäkra på hur de ska hantera min vän och hur illa det är ställt med henne egentligen. Den galopperande sjukdomen gör nog att ingen riktigt förmår ställa diagnos och därmed bedöma vad hon behöver; ingen vet riktigt hur illa ställt det är med henne, eller vad som skulle kunna hejda sjukdomen och göra henne frisk igen… man provar med mediciner som man vet kan göra nytta för vissa av symptomen, men det finns egentligen ingen ”vedertagen behandlingsform” att ta till för min väns sjukdom beter sig inte som den sjukdomen brukar…

Nå. Jag tänker att ibland får man försöka möta människor på de plan som verkar fungera. Att man inte kan mötas på de allra flesta plan, får vara sekundärt… Ibland behöver vi bara finnas för varandra. Utan att egentligen mötas. Det får vara gott nog.

Annonser