Intensiv lördag

Började dagen med att äta frukost och blogga. Sedan ringde jag C för att höra om hon tänkte komma hit, och det tänkte hon… så då fick jag raskt beger mig till sjukhuset för att hinna vara en stund med min vän som befinner sig där.

Hon var lite orolig när jag kom dit, blev lite ompysslad av en uska och när jag sedan satte mig med henne och pratade om mina genomblöta shorts och att jag missbedömt regnvädret, så blev hon lugnare efterhand… När hon blev orolig för att hon inte tyckte att hon visste vad som pågick kring hennes sjukdom, så fungerade det faktiskt idag att jag berättade för henne om den pågående behandlingen och om vad som skulle hända sedan. Idag verkade hon lita på att jag hade koll… och så var hon kramigare, närmare liksom. Det kändes väldigt fint. Och lite synd att jag blev tvungen att bege mig iväg efter ett par timmar…

Kom hem samtidigt som C kom. Då var vi båda vrålhungriga och började med att äta innan vi bestämde oss för att ta en tur till en utställning och sedan vidare till ett supermysigt fik som jag faktiskt inte hade kommit mig för att besöka tidigare. Efter det for vi och handlade, och så åkte vi hem och började med maten – det blev årets första surströmming, för mig… 🙂 Hur gott som helst, och så åt vi lite kaka och glass till kaffet medan vi spelade kort. C vann, men eftersom hon ville att både hon och jag skulle få tur i kärlek så enades vi om att vi förlorade i spelet båda två… 😉

Sedan skulle jag visa henne bilder på J, som hon ju inte har träffat. Hon tyckte inte att han var så himla vacker precis… 🙂 Men vi har ganska ordentligt olika smak när det gäller män, så det var väl egentligen ganska väntat. Och jag tycker kanske inte att J är så vacker egentligen, han ser en aning härjad ut (”som om han var alkis”, som jag sa till brorsan om mitt första intryck av J på brorsans bröllop… :)), men han har ett attraktivt utseende i sin helhet. Tilltalar mig. Och så minns jag kanske lite hur otroligt vacker han var som ung… 🙂

Nåväl, när vi börjat titta på bilder så undrade hon hur han jag var tillsammans med innan exet såg ut. Så jag letade rätt på en del bilder på honom, och när jag bläddrade bland bilderna kom en massa minnen upp… insåg att jag hann med att träffa rätt många killar mellan mina längre förhållanden. Faktum är att jag tror att jag har haft rätt många fler både kortare och längre förhållanden än genomsnittskvinnan i min ålder… 🙂

Jag fick också syn på något viktigare, nämligen skillnaden mellan hur jag gav mig in i relationer då och hur det har varit efter exet. Innan exet kände jag mig aldrig rädd, hade inga reservationer när jag inledde en ny relation… jag var bara nyfiken och förtjust, och visste ju faktiskt inte hur enormt mycket skada jag skulle kunna ta av att välja att lita på en kille…

U sa, när vi fikade i våras, att hans kris efter skilsmässan från hans sons mor som han sett som Kvinnan i hans liv, lärde honom att: ”värre än så här kan det inte bli, så nu behöver jag inte vara rädd att försöka igen”. Det jag lärde mig av min kris efter exet, var motsatsen… jag mådde så enormt dåligt och kände att det fanns en stor risk att det kunde bli oerhört mycket värre – att jag skulle kunna förlora fotfästet helt, och faktiskt gå under psykiskt… Jag lärde mig att jag absolut inte har råd att lita så mycket på en människa igen, som jag litade på exet. Det har gjort att jag inte öppnar mig på riktigt när jag träffar en man… men med J gjorde jag ändå det. Inte hela vägen såklart, det hinner man inte på så kort tid, men jag var reservationslös med honom sedan jag fått klart för mig att han dragit igång sin skilsmässa på riktigt och att han verkligen, verkligen tyckte om mig, konsekvent och stadigt och mer och mer efterhand… Han öppnade sig mot mig. Han gjorde sig beroende av närheten till mig… och det är det som gör att jag inte kan förstå hur han kunde stänga igen så hårt att han inte ens är intresserad av att ha mig i sitt liv mer.

Glappet är fortfarande för stort. Jag kan fortfarande inte förstå hur det kunde slå över så extremt, från tre veckor av konsekvent och växande förälskelse och kärlek, och sedan, inom loppet av några timmar, från ”vad ska vi försörja oss gemensamt på när vi lever tillsammans framöver?” via ”vi älskar varandra” och till ”jag vill bryta med dig helt och hållet, och när skilsmässan är klar vet jag inte om jag vill att vi ska fortsätta att träffas och lära känna varandra med”… jag förstår inte det enormt stora slaget.

Kanske finns det något i hans personlighet eller historia som jag inte känner till (än), som kan förklara det jättehoppet i honom. För någonstans så räcker inte ”skuldkänslor och insikter om att skilsmässan måste hanteras mer seriöst och ordentligt” som förklaring till att hans känslor verkade fullkomligt , på den korta tiden… antingen sårade jag eller skrämde honom så mycket att han inte vågade mer, eller så blev insikten om glappet mellan hans självbild och verkligheten så omskakande att han verkligen personlighetskrisade ordentligt. Jag vet inte, jag fattar inte, och jag skulle vilja fatta…

C kom med en fundering om hur många det egentligen är som stannar upp och förklarar för varandra varför och hur de hamnade där de gjorde, när de skiljer sig. Hur vanligt det är att människor faktiskt både vill och kan förstå varför det gick fel. Och när jag försökte tänka efter så tyckte jag nog att många jag känner harvar igenom det mesta medan de skiljer sig… men för det mesta handlar det då om människor som har barn, hus, lån och andra mer ”praktiska” saker som de är tvungna att hantera gemensamt. Kanhända är det en ovanlig sida som jag har, som faktiskt verkligen och på fullaste allvar vill veta och förstå – oavsett om det kan göra ont att få veta saker eller inte… jag vill veta även det fula, det som kan göra mig illa. Jag vill förstå varför den här människan har kommit fram till att den inte tycker om mig längre. Utan förklaringar kan jag ju inte lära mig ett dugg av separationen… och då är det smärta som är totalt bortkastad.

Så är det ju med exet. Han känner inte sig själv tillräckligt väl för att kunna förklara varför han inte ville försöka igen, trots att han älskade mig långt efter att vi bröt med varan… jag lärde mig inget alls på den separationen, och det bidrar nog väldigt mycket till att jag är så osäker på om jag vågar prova med någon ny. Vet jag inte vad jag gör eller gjort som saboterar relationen så kommer jag med största sannolikhet att göra det igen, i nästa relation… med lika mycket smärta som resultat, en gång till. Det är det inte värt, utifrån att jag faktiskt inte litar på att jag skulle överleva mer smärta än jag hade efter exet…

Den där lättsamma nyfikenheten som jag hade i nya relationer innan jag träffade exet, har jag tappat. Jag tror inte att den går att hämta tillbaka – inte så länge som jag är så extremt osäker på vad det är med mig som gör att det går åt skogen…

Nu ska jag slappa lite framför TV:n innan det är dags att sova. I morgon ska jag hinna både städa, yoga och vara några timmar hos min bloggvän. Sedan kommer dottern hem på kvällen… en dag i taget förmår jag tänka och planera för. Snart är semestern slut… och jag vet inte om det är möjligt att göra något mer av denna semester, eftersom jag vill finnas dagligen för min vän så länge som hon är här.

Annonser