Betydelsen av processande

Hade ett långt telefonsamtal med C idag. Hon hänger inte med i väldigt mycket av mina resonemang, men så länge som hon orkar lyssna och försöker förstå så räcker det, vissa gånger…

Sedan jag pratat massor om min vän som är sjuk, berättade jag om orsakssammanhanget som jag och dottern hittade härom kvällen när det gällde J, det sms han skickade mig och hans möjliga känslor för mig. Försökte förklara även för C hur jag tänkt att: om man själv konstaterar att man inte förstår en annan människas agerande, så verkar det egentligen ganska ologiskt om man väljer att använda sina egna invanda förklaringsmodeller för att försöka bestämma sig för vad man ska tänka om den människans agerande. Om den andra inte verkar fungera som jag gör, varför skulle den då stämma in i en förklaringsmodell som fungerar som min?

Vi pratade om att om man som jag strävar aktivt efter att utvecklas som människa, så finns det ett värde i att verkligen testa seriöst att försöka förstå vilka konsekvenserna kan bli om man väljer att tänka ut helt andra orsaker än man själv skulle ha eller man själv är van vid att se, till att en människa beter sig på ett visst sätt. Om man helt enkelt väljer att inte tro på sina egna automatiska responser på en given situation, utan försöker se andra, nya, möjliga tolkningar. C sa, precis som M sa när vi pratade om detta härom dagen, att om man själv känner att man inte har kraft över för att gå på en nit ifall den nya förklaringsmodellen visade sig vara fel och den gamla invanda i stället var rätt (och man därmed borde ha dragit sig ur situationen så fort som möjligt i stället för att prova att stanna kvar och se vad som händer), så väljer man nog att behålla sina gamla och ofta överförsiktiga slutsatser som man har dragit ur liknande situationer tidigare i livet – trots att man oftast egentligen inte vet om de slutsatser man drog första gången som den liknande situationen hände första gången, var riktiga… ofta stannar man ju inte kvar och väntar på ”facit” utan bestämmer sig bara för vad man ska tro och väljer bort, utifrån det…

Och har man inte kraft att orka med att gå på en smäll för att man valt att omtolka situationen, så ska man nog göra som man brukar och inte på nya sätt. Men det enda som man egentligen vet ganska säkert när man har gått på pumpen tidigare gånger, är att ”mer av samma funkar inte” – har man provat att lösa ett problem på samma sätt tre gånger och det inte blir löst av det, så är det korkat att fortsätta att försöka lösa liknande problem på samma sätt.

Jag har inte blivit lyckligare av att tro att de män som har valt bort mig så här plötsligt och utan att jag förstått varför, har gjort det för att de aldrig har brytt sig om mig. Vitsen med att tänka ”han lurade mig från början till slut” är att det kan bli lättare att stänga igen dörren så att den personen inte har möjlighet att lura en igen – men det känslomässiga priset är högt för att tänka så svart och ont om personen och situationen…

Jag vill alltså försöka hålla dörren öppen för att det kan finnas en möjlighet att J faktiskt tyckte lika mycket om mig när/sedan han bröt med mig som medan han var tillsammans med mig. Jag vill försöka förstå situationen från hans håll i stället för från mitt, och med mina förhållningssätt och erfarenheter som grund… jag vet inte om det går, men jag vill verkligen lära mig och utvecklas som människa så jag tänker försöka.

Sedan vände och vred jag på hur jag trodde att jag skulle kunna känna det om jag hade varit i J:s sits. Jag tänkte på situationen då min dotters far hade sagt att han inte längre kände rätt för mig och att förhållandet därför var dött, och jag strax efter det hamnade i en passionsförälskelse med en kille i min närhet; jag försökte känna efter hur jag trodde att jag skulle ha känt det för den andra killen om det i stället hade varit så att min dotters far och jag visserligen hade haft det dåligt tillsammans och båda ifrågasatt relationen, men ingen av oss hade sagt att vi verkligen hade gett upp… ungefär där befann sig ju J när han sa till sin fru att han ville skiljas och när han blev förälskad i mig. Och jag kände att… om jag mot en sådan bakgrund ändå hade fortsatt att träffa den andra killen medan min dotters far hade förfasat sig och klandrat mig och tyckt att jag betedde mig som en skit… så hade skuldkänslorna som till slut hade kommit ikapp mig, högst sannolikt inneburit att när jag till slut väl bestämde mig för att reda ut relationen med min dotters far, så hade den andra killens existens mer eller mindre upphört, för mig. Inte bara förälskelsen utan hela den killens betydelse på alla vis, hade försvunnit… det hade i det läget inte spelat någon roll hur förälskad jag hade varit i honom, han hade blivit en oviktig person.

Nu råkade det ju vara så att jag såg redan från början, med den killen, att det vi hade var passion och att vi inte passade ihop som människor, och det är möjligen en skillnad jämfört med var J kan tänkas befinna sig i känslorna nu… för både jag och J har sagt, och nog båda menat, att vi tycker att det är så mycket som stämmer mellan oss. Att vi ganska troligt faktiskt passar väldigt bra ihop, som människor… jag kan inte helt föreställa mig om det skulle ha gjort någon skillnad för mina känslor för den där andra killen, om jag hade känt eller vetat att vi verkligen passade ihop… men jag kan ändå ana mig till att det skulle kunna vara så att skulden över att ha betett mig som skit i relation till min dotters far, hade kunnat döda alla mina känslor för den andra killen.

Tyvärr förmår jag inte föreställa mig om jag tror att det skulle ha varit möjligt att förälskelsekänslorna hade kommit tillbaka sedan stormen bedarrat kring skilsmässan och min egen översyn av mig själv och min moral. Det ligger för långt bort från någon situation som jag kan påminna mig att jag varit i… så jag kan inte bedöma om jag tror att det kan vara möjligt att J kan vilja fortsätta med mig i någon framtid.

Oavsett vilket, så kände jag sedan jag pratat klar med C, att den här tankeprocessen ledde till en helt annan känsla i mig för hela historien med J. Plötsligt var det som om det inte alls kändes svårt att leva med att han bröt på det sätt som han gjorde, eller att tänka tillbaka på det som var fint medan det var det… av någon anledning så ledde samtalet, tankeprocessen, till att jag inte längre kände mig förnedrad eller lurad av J. Plötsligt var det som om det var lätt att acceptera att det är som det är… och att det inte spelar någon roll om J hör av sig, att det inte gör något att han inte finns i mitt liv… det var som om det kom in luft i mitt liv igen, och det kändes lätt att leva det sådant som det är.

Märkligt – och befriande… och måhända är detta bara ännu ett nytt skede i sorgeprocessen. Kanske kommer jag att ramla tillbaka i de svarta känslorna… men än så länge känns det inte så. Det känns bara… okej. Och skönt, för mig, att det inte är jag som har J:s alla svårigheter att hantera, just nu… att jag faktiskt inte har något skräp att hantera. Vare sig mitt eget eller någon annans.

Sedan ägnade jag några timmar åt att vara med min bloggvän. När jag kom såg hon ut och verkade hon bättre än jag sett henne hittills denna vecka… lugnare, mer närvarande både i kroppen och i sinnet. Hon fick cellgifter med dropp när jag kom, och jag frågade om behandlingsplanen ändrats sedan igår, men antagligen hade den inte varit riktigt så som sköterskan igår uppfattat den. Nu är det cellgifter och cortison som gäller. Inflammationshämmare.

Vi hade det faktiskt riktigt mysigt ända till kanske en timme innan jag for, då hennes oro och ångest kom tillbaka. Jag pratade med sköterskorna ett par gånger för att hon skulle få den lugnande medicinen och sedan för att hon skulle få hjälp med att lägga sig. Hon ville egentligen att jag skulle få sova kvar där… och det får jag ju inte, så det blev lite jobbigt en stund… men vi höll handen och kramades en del, och när jag gick var hon så sömnig att det nog gick bra ändå. Det kändes mindre uppslitande att se henne så här, idag… man vänjer sig ju vid allt. Jag känner mig oerhört otillräcklig när hennes ångest sätter in, jag har inte rätt sätt att hantera henne då, tyvärr… och så är jag ju inte den närmaste familjen, som trots allt är de som hon helst vill ha hos sig.

Men man överlever inte om man ska ha hjärtat så vidöppet som jag haft hittills. Tyvärr måste man ha något skydd för hjärtat, annars kan man inte hjälpa… och det är ju hjälpa jag vill. Jag är där för att jag vill försöka ge henne det hon behöver… inte alls för min egen skull. Men jag känner ett behov av att få prata med någon mer som känner henne… och jag mejlade en annan bloggvän och undrade om h*n skulle orka telefonprata med mig om det här. H*n svarade att h*n skulle ringa i helgen.

Eventuellt kommer C hit i morgon. Det vore bra för mig med lite distraktion… kanske en tur till någon utställning, och ett fika någonstans. Det ser ut att bli regn hela dagen i morgon, så musikevenemanget som vi hade tänkt besöka ställer vi in.

Nu, sovdags. Regnet smattrar mot rutan. Det är väldigt mysigt.

Annonser