Sörjer…

Minns gemensamma intressen. Långa, dagliga samtal via msn. Hennes upplevda ensamhet. Allt av hennes liv och känslor jag fick veta som hon inte vågade berätta för sin sambo.

All hennes oro, som ibland gjorde det svårt för mig att både blogga och samtala, för att försöka undvika att oroa mer. Hennes oskuldsfulla oförmåga att förstå varför människor gör onda saker mot andra. Hennes ständiga strävan efter att göra gott för andra… och hennes obegripligt våldsamma och vulgära självhat.

En människa som på många sätt ingått i min vardag under flera år. Men utan att rent fysiskt finnas där, annat än undantagsvis, under semestrar… världens mest generösa människa. Inget var för stort eller svårt för att hon skulle släppa allt och göra vad hon kunde för att försöka hjälpa… och aldrig trodde hon att det hon gjorde för andra var värt något.

Jag kan inte ge tillbaka all värme som jag fått av henne. Men jag kan göra allt jag kan för att finnas för henne nu, när jag har möjligheten… och det nog är så sent i denna aggressiva sjukdoms process att hon inte ens riktigt vet eller förstår att jag finns där.

Men jag pratar mjukt och milt. Lugnar så gott jag kan. Och stryker, kramar, håller mjukt… håller om. Är nära.

Är människa. För henne.

Och gråter… när jag är för mig själv. Med henne är jag stark, har koll, är trygg… tar hand om, så gott jag bara kan.

Helvetes jävla sjukdom. Kunde du inte ta någon självisk och elak jävel i stället!?!

Du är inte död än. Men det ser inte ut att dröja länge.

Jag saknar dig så fruktansvärt mycket… älskar dig. Och i morgon kommer jag och sitter med dig igen. Stark och tapper som fan. Utan tårar.

Det gör så jävla ont.

Älskade vän.

Annonser