Vaknade innan fem

av en åskknall så lång och våldsam att fönsterrutorna skakade. Jag blev tvungen att titta ut för att försäkra mig om att det var åska, och inte grannhuset som jämnats med marken av en explosion… sedan kom ett hårt, skarpt regn och det var meningslöst att försöka sova mer denna natt. När solens guldskimrande morgonstrålar sökte sig in genom persiennerna gick jag ut på min balkong och konstaterade att det är 24 grader varmt. Den tropiska värmen har anlänt.

Morgonsolen skapar fantastiska skuggor och speglingar i mitt hem… och allt mer känslor av vemod. Jag bor fortfarande kvar i det hem som jag och exet skapade tillsammans; det är nog egentligen hög tid att ändra på det… samtidigt som detta hus är ett av de ställen som jag har trivts bäst med som hem betraktat. Men det är kanske dags att rensa ut det gamla, även på det fysiska planet… kanske handlar ”förbannelsen” över mig när det gäller kärlek, om att smärtan efter exet finns kvar i mitt liv på något osynligt sätt.

Just när jag skulle somna igår kom känslan över mig av fullständig förnedring. Med den kom frågan om livet verkligen är värt all denna kamp, all denna skitighet och smärta… och en känsla av att vilja backa bandet och få göra om det mesta som hänt de senaste tiotalet år. Känslan av att mitt liv egentligen bär på en potential som är så väldigt mycket större än jag har lyckats göra det till, med min oförmåga att kontrollera mina svagheter.

Jag är medveten om att mina känslor kommer sig av invanda tankemönster som jag inte har lyckats bryta; att ingen kan bestämma att jag ska känna mig förnedrad av detta utan min tillåtelse. Att ingen faktiskt ens har uttryckt minsta gnutta av att jag har blivit utnyttjad och förnedrad; inte ens J…

Kriser har sina cykler. Nu är jag i den fasen då man har slutat att kämpa för att försöka förstå eller förändra, och bara ger upp och ser sanningen i vitögat: han utnyttjade mig och slängde mig sedan på sophögen, och det är tveksamt om det hade kunnat finnas något jag hade kunnat göra för att förändra det valet hos honom. Men nu har han lyckats utnyttja mig två gånger under detta liv… denna gång med enormt mycket mer smärta som följd, eftersom han tog sig innanför mitt skal genom att framstå som om han var helt öppen för mig…

Nej, det är inte mitt fel eller mitt val att han ska vara en sådan människa som han är. Det är möjligen min brist, att jag inte såg igenom och valde bort honom i tid, innan han lyckats skada mig…

Det finns en ”spådomsfunktion” på en sajt jag besöker ibland, och jag häpnar väldigt ofta över hur väl spådomarna eller råden stämmer med mitt liv för stunden. Idag fick jag denna spådom:

”Strunta i kärleksbekymren och satsa på dig själv. Boka tid för massage eller skaffa en ny frisyr. Umgås med dina vänner. Kärleken kan vänta.”

Och nej, jag har inte gjort något annat på den sajten som skulle kunna ge funktionen någon indikation om att jag har kärleksbekymmer…

Faktum är att jag ju faktiskt umgås med mina vänner. Bara inte i fysisk närvaro, utan via telefon. Men desto mer där. Och kanske borde jag ändå resa iväg… fast det känns som om jag saknar lust till det just nu. Själva resandet lockar, men inte själva boendet och den intensiva samvaron som ett besök hos andra innebär.

Jag hittar en text på nätet om ett projekt som J:s fru har jobbat med:

”Misslyckandet har blivit något av en modern tabu. Och många känner att de redan har förlorat kampen. De har mer eller mindre lärt sig att bli hjälplösa, passiva och slutat ta ansvar för sitt eget liv. Misslyckanden har lett till något som kallas ”inlärd hjälplöshet”, vilket stör personens förmåga till problemlösning, nyinlärning och motivation.”

Jag tänker igen på hur J sagt att han tyckt att frun inte har kunnat tillämpa sina jobberfarenheter och -kunskaper, vare sig i sitt sätt att förhålla sig till dotterns bekymmer eller nu, i krisen kring skilsmässan… och att det är ganska vanligt att man är helt olika människor i jobbet och privat. Jag tänker också på att jag känner igen mig lite i texten om inlärd hjälplöshet… även om jag oftast studsar tillbaka ganska snabbt efter kriser. Men det blir kvar korn av skador… som ger sig till känna genom känslor som de jag fick innan jag somnade igår.

Det slår mig att J:s irritation över att frun bara velat prata om jobbet med honom och inte alls om deras gemensamma liv, mycket väl skulle kunna gå att koppla ihop med min brors uppfattning att J både gillar att vara den som styr samtalet och att vara lite ”märkvärdig”, umgås med lite finare och mer kända människor eller ha statusintressen… och då slår det mig i sin tur att huvudorsaken till att J ville skiljas nog kan handla om samma saker som för bloggmannen: att frun är mer framgångsrik, mer ”etablerad” än han, har sprungit om honom i ”karriären” och inte prioriterar hans behov före sig själv eller resten av livet. När jag frågade J om han tyckte/trodde att han hade älskat mer än hon, så sa han att han trodde det… och kanske är det så enkelt att dessa två män har det gemensamt att de omedvetet vill ha en partner som de måste kämpa för att få kärlek ifrån och som de ständigt känner sig bortstötta från. Ju fler fragment av bilder jag får kring J och hans fru, desto mer undrar jag om inte brorsan kan ha rätt i att J kommer att försöka kämpa för att få frun tillbaka… för att det är henne han vill ha, och att detta drastiska steg som han tog inte bara genom att träffa mig utan framför allt genom att dra in hela familjen i sitt krav på skilsmässa, bara var ett sista väldigt desperat sätt att försöka få tillbaka sin frus kärlek.

Frun hade sagt till honom att om det inte vore för att de hade barn tillsammans så skulle hon aldrig vilja se honom mer. När han berättade det för mig lät han som om han tog det ganska lätt, som ett utslag av att hon krisade, men han hade tydligen sagt det till brorsan också… och brorsan hade nog tolkat det som om J verkligen blev sårad och skakad över hennes ord. I den rådande enorma skammen som J bär över att han hanterat skilsmässointroduktionen så fel, verkar det inte osannolikt att han kan tänkas vilja krypa till korset så mycket att han ödmjukar sig totalt inför frun så att hon tar honom till nåder igen…

En man som bara binder sig till en kvinna som håller honom långt ifrån sig, kan och vill jag inte leva med.

Men det ser onekligen ut som om han har använt mig bara för att tanka lite värme, kärlek och kraft, för att sedan fortsätta sitt liv utan mig. Och det är svårt att hålla ifrån sig den förnedring som det innebär för mig. Just nu känns det som om det är bloggmannen all over igen… och av honom lärde jag mig att bland mina förmågor ingår inte den att kämpa på rätt sätt med män av det slaget. Jag är den öppna, ärliga, känsliga, lyhörda, varma och tillitsfulla… jag har många bra förmågor, men att slåss ojuste med människor med dolda agendor ingår inte bland dem. Jag är helt enkelt helt maktlös inför människor av det slaget… och det enda jag kan göra är att försöka hålla mig undan från dem när jag kan. Jag förstod inte att J var en sådan, och kanske borde jag ha förstått det… det känns som om jag flög rakt in i ljuslågan, av eget val och med egen kraft. Därmed känner jag mig både förnedrad, besegrad och skyldig…

Annonser