I get up… I get down…

Lyssnar på Yes ”Close to the edge”, en 18 minuters låt. Under tiden tackar jag någon lycklig stjärna eller skyddande ängel för familj och vänner…

C är måttligt intresserad. Hon verkar ha bestämt sig för att hon inte har lust att engagera sig i vad det än gäller, för min del. Att jag redan har fått för mycket av utrymmet oss emellan. Men idag struntade jag i om hon ville eller kunde lyssna eller inte, och ”använde” henne för att formulera en massa tankar som jag behövde sätta ihop. Det som känns lite sorgligt är att även när hon faktiskt vill lyssna så verkar det nuförtiden som om hon har jättesvårt för att hänga med, eller fatta… det är faktiskt lite mer än lite sorgligt. Ingens fel, bara sorgligt.

Uppåt en timme efter att jag pratat klart med någon kan jag hålla näsan över vattnet. Sedan återvänder ångesten… och jag går vändor kring sjön och i närområdet, varv på varv, utan medvetenhet, hamnar här och där utan att jag vet hur jag kom dit… tur att fötterna själva hittar vägen hem igen.

Brorsan ringde vid lunch. Då var jag ute på ännu en runda… han hade inte hört något mer från J, men ville höra hur jag klarade mig. Och vi pratade och pratade… inte bara om J, också om honom och nya frun, och så frågade jag lite om hur förra frun egentligen hade tagit hela historien när han kom hem och ville skiljas, för det har jag inte riktigt fått veta tidigare. Ganska väntade och normala reaktioner, verkade det som. Kris och jobbigheter. Och brorsan sa att han inte klandrade henne det allra minsta för vad hon än sagt och gjort, för att han förstod att hon måste få reagera.

Och jag tänker igen på att min bror visserligen kan ha tendenser att fly ifrån sånt som är jobbigt, men att han också är snäll och generös över gränsen för vad som kanske är riktigt nyttigt…

Han sa att den J som han kände borde förr eller senare svara på mitt mejl. Jag sa att jag inte alls är säker på att han kommer att göra det… men att jag inte vet säkert om det är mina erfarenheter av bloggmannen som talar i det fallet, eller om det är en befogad intuitiv känsla. Jag sa till honom att jag har tänkt på att det nog är ett familjedrag hos oss att vi tror människor om mer gott än de ofta förtjänar… att kanske både han och jag har låtit oss duperas av J… och så pratade vi om hur jävla olidligt det är att vara tvungen att försöka lista ut om folk kan tänkas vilja lura en mest hela tiden, för att försöka undvika att få så ont i hjärtat som jag har nu. Jag sa, efter att ha berättat en massa av allt det fina och vackra som J varit, sagt och gjort medan han var här, att jag inte vet om jag ska tänka att han lurade mig rätt upp och ner och på alla områden samtidigt, eller hur jag ska tänka för att försöka begripa det som ser ut som om han inte bara har tappat alla sina känslor för mig utan även all medmänsklighet. Brorsan sa att han tyckte att jag skulle tro att de här tre veckorna har varit ”på riktigt” – ”vad har du att förlora på att tänka på det som något fint?”. Tja… sa jag… det gör ju mer ont att bli smashad i nyllet av någon, om man tror att den har tyckt om en och velat en väl innan… och så lär man sig ju inget för framtiden om man inte försöker se var det skevade, försöker upptäcka tecknen som innebär att man bör akta sig för liknande människor i framtiden.

Men på det hela taget uttryckte vi samma sak: att ingen av oss orkar leva med garden uppe hela tiden… då får det väl göra ont mellan varven, då. Fast i det avseendet tänker jag att det nog ändå är lättare att vara man än kvinna; män är oftare hårdhjärtade, själviska och grymma mot andra, än kvinnor. Romantiska som tusan kan män vara, i förälskelse, men när det kommer till mer djupgående känslor som innebär äkta omsorg så är det inte ovanligt att romantikern blir ordentligt hård och okänslig.

Jag vet inte. Men utifrån att J, som vanligtvis brukar prata med brorsan i stort sett dagligen och som brukar uttrycka väldigt liknande känslor och tankar som brorsan, nu uppenbarligen vill undvika att prata med brorsan (bortåt tisdag nästa vecka hade han sagt att han kanske kunde prata), så borde nog egentligen även brorsan ana att J inte fungerar som jag och min bror när det gäller moraliskt beteende eller ansvarstagande för sig själv… en massa storslaget snack om hur hög moral han har kan han komma med, men tycker han inte att han behöver ta hänsyn eller visa respekt för mig utan bara för sin fru och dotter, så skiter han uppenbarligen bara i det. ”Jag är en idiot som beter sig så att jag föraktar mig själv” – jaha, men vill man mildra den känslan så kanske det vore ett smart drag att inte bete sig som en idiot mot den som man berättar just det för… ifall man tillskriver den människan mänskligt värde. Och då inte i teorin, utan i den alldeles verkliga praktiken.

Brorsan vill tro att J är mänsklig. Jag har inga större skäl att tro det…

Han sa att han hade pratat med mamma, och att de hade pratat om mig och J. Tyckt att det har är rätt ledsamt och svårbegripligt. Först hade de visst pratat om att det var svårt att förstå att J drog igång skilsmässan så som han gjorde (känns väl en aning märkligt att just de två moraliserar över hur någon hanterar en skilsmässa, med tanke på hur de själva har betett sig i motsvarande situationer), och sedan om att de tyckte att det var för jäkligt för mig att han beter sig som han gör.

Jag får ladda mobilen flera gånger om dagen. Och man brukar ju klyscha till det med ”inget ont som inte har något gott med sig”, och för det allra mesta tycker jag att det är rätt upp och ner bullshit, men i det här fallet känner jag faktiskt väldigt tydligt att en gigantisk vinst med den här krisen är att jag och min bror pratar och knyter an till varann på ett sätt som vi inte gjort på många år. Om J nu visar sig vara ”ett stjärthål om han gör slut med dig”, som en god vän och kollega skrev i ett mejl där vi planerade utgång med ett tjejgäng i veckan, så har detta i alla fall fört mig och min bror närmare varann, och J förlorar nog oss båda två. Utan tvekan är det J som förlorar mest. Undrar i hög grad han inser det, och hur mycket det bekommer honom. Jag vet inte riktigt hur starka psykopatiska tendenser han har; är han den mer renodlade typen så kommer han antagligen på sin höjd att tycka att det gör livet lite mer krångligt för honom, men i övrigt berörs han knappast av det. Och även det är i så fall bara sorgligt för hans del.

Brorsan tyckte att jag skulle försöka tänka på annat… och jag sa att det gör jag, kortare stunder åt gången och i så hög utsträckning som jag bara förmår. Men att det här är en sådan där cykel som liksom måste få gå sina varv… varje varv ser en aning annorlunda ut, och då och då kommer ett ordentligt stegbyte på vägen. Men det är inte möjligt att bara ignorera känslorna… det leder bara till att man förtränger, och det leder i sin tur förr eller senare till att man blir ordentligt krokig i känslolivet.

Jag sa att jag just nu känner det som om det egentligen inte ens skulle hjälpa om J dök upp eller hörde av sig. Just nu är han någon som jag inte litar på alls, så vad han än skulle säga och göra skulle jag inte tro på det. Ingen kan laga det som gått sönder i mig. Det kan bara tiden göra, tyvärr… och brorsan sa som jag också tänkt, att det känns för jäkla synd att min semester och sommar går åt till att transportera sig genom en smärta som inte går att ignorera. Och den smärtan handlar inte om en djup kärlek till J; så långt hann vi inte komma, utan den handlar om hur själen trasas sönder av att en människa sviker grundläggande mellanmänsklig respekt.

Lyssnar på Yes ”Leave it” på högsta volym. Och det kommer jag att göra, så småningom. En bit i taget… men just nu lyssnar jag i alla fall med full koncentration på glad, rytmisk, medryckande musik. Det får väl ses som ett fall framåt.

Annonser