Det allra värsta

är ovissheten.

Jag minns hur det var med bloggmannen som bara försvann… på lördag kväll avslutade han vårt samtal med ”jag ringer dig i morgon”, och så gjorde han sig onåbar i fem dagar efter det… fem dagar som kändes som fem ljusår. De längsta och mest outhärdliga dagarna i mitt liv. Det fick återverkningar i mitt känsloliv under drygt ett halvår till.

Den allra, allra mest smärtsamma perioden i mitt liv var sedan det tagit slut med exet. Det handlade om många månader, men där var det jag som tog initiativet till att han skulle flytta och när han sedan inte ville försöka igen så var det väldigt sorgligt – men inte chockartat och inte helt oväntat.

Det allra, allra mest outhärdliga är att leva i ovisshet.

När man inte får några besked eller livstecken så bläddrar man bland minnen, bilder, skrivna ord från det som varit… vrider på dem, ser dem från olika håll, knyter ihop olika associationer som ger olika bilder. Får man bara minsta lilla smula av livstecken så använder man det… jag ringde brorsan, som hade pratat med J idag. Men bara hade fått veta att J var och handlade och hade barnen med sig så att han inte kunde prata… och på brorsans fråga när han kunde prata, gav beskedet att J:s bror och svägerska kommer i kväll och sedan lär det bli ”full huggning” (sagt på ett sätt som brorsan uppfattade som dubbeltydigt; en del prat om J:s skilsmässobesked, förmodade brorsan) och en del supa med hans bror resten av den här veckan. Nästa tisdag skulle J åka hemåt, och då skulle han kunna prata… jag hörde på brorsan att han blev nästan lika frustrerad som jag över att J så uppenbart prioriterade bort att prata även med honom.

Jag hörde också på brorsan att han hade tolkat J som om allt var mer eller mindre business as usual på hemmafronten. Och att det fick även brorsan att må dåligt… och när jag upprört undrade om han hade fattat det som om J var på väg att lappa ihop äktenskapet sa brorsan först att det var så han tyckte att det lät, men sedan sa han att J ju faktiskt inte kunde prata just då och att det där käcka, lite defensiva, är J:s normala sätt att agera när han känner att han är ifrågasatt. Att det inte alls behöver betyda att skilsmässan inte fortfarande är i rullning…

Jag pratade länge med brorsan. Vi vände och vred på resonemang, bidrog med olika delar, och jag kom hela tiden tillbaka till att det är så förbannat omöjligt att komma vidare när man inte kan hitta några som helst tecken eller ledtrådar i allt det man haft gemensamt som kan förklara den totala omsvängningen som det verkar som om J har gjort… jag sa att det som skulle vara enklast för mig, ju vore om jag kunde bli mer säker på att J verkligen menade med sitt sms att dumpa mig nu och för alltid och att hans känslor för mig (om de var på riktigt) har dött helt. Att det svåraste är att inte veta tydligt och klart vad han menade… och brorsan förstod det, samtidigt som han ändå sa att det faktiskt inte alls var säkert att det som J menat var att hans känslor för mig dött – han kunde förstå och relatera till att J inte ville be mig vänta tills han är klar med skilsmässan, att man inte tycker sig ha rätt att be någon annan att vänta medan man på obestämd tid råddar runt med sitt äktenskap. Och som brorsan beskrev det med sina ord så kände jag ju att det faktiskt var precis så som J sagt det… men samtidigt har J inte sagt något alls som jag kan tolka som att han känner något för mig. Och frågan som jag ställer mig är om jag borde fatta direkt att hans sms sa att han dumpar mig för evigt… om jag åter är en naiv idiot som inte genast och endast tolkar det så.

Å ena sidan vill jag kunna bestämma mig för att J har lurat mig eller i alla fall har behandlat mig som skit, så att jag kan sörja att något som såg så enormt fint ut under tre veckor visade sig vara bara skräp som jag ska glömma så fort jag kan.

Å andra sidan tycker jag ju faktiskt verkligen om den här mannen, och det som varit fint har verkligen varit det… det har verkligen sett ut som om det finns potential för en ganska lysande gemensam framtid… och det är inte alls enkelt att bara slänga bort den första erfarenheten man har på sex år av en relation som skulle kunna vara lika (eller t o m mer) ”rätt” som den enda verkliga kärlek man haft i livet…

Jävla förbannade skit.

Jag kommer alltså med största sannolikhet inte att få veta något alls som kan ge mig någon vägledning kring vad J egentligen känner eller vill när det gäller mig, på över en vecka… hur i hela friden ska jag lyckas skapa kvalitetstid för mig, under den tiden??? Jag vill ju inte slänga bort hela resten av semestern på att gå och må som jag gör nu… kanske ska fara och jobba i stället, och spara semestern till ett bättre tillfälle framöver? Ja, det är faktiskt värt att fundera på…

Jag hör på brorsan att han känner sig närapå lika förnedrad av J, kring detta, som jag gör. Att J väljer att liksom strunta i både honom och mig… att det inte är osannolikt att han struntar i om han förlorar både mig och brorsan genom detta. Och om det blir så så är J ett arschel som inte förtjänar att vi lägger någon tid på honom. Problemet är ju bara att ingen av oss egentligen riktigt vet… brorsan sa att han trodde att J förmodligen faktiskt inte vet vad han ska säga till honom heller just nu, att han helt enkelt inte vet vad han känner och vill för att hela hans tillvaro är helt snurrig. Eller, brorsan tyckte att det borde vara så, om J är det minsta mänsklig… och jag hör på brorsan att inte heller han är helt säker på att J faktiskt är det. Mänsklig. Och inte en psykopat, som kan stänga på och av känslor som det passar hans syften…

Jag sa till brorsan att jag ju faktiskt har fått en del erfarenheter de här senaste åren av män som är genomruttna och saknar gränser för vad de kan göra för att rädda sitt eget skinn. Så att jag faktiskt inte alls litar på att J inte är en sådan… det här kanske slutar med att både jag och brorsan visar sig ha varit för naiva idioter, och att vi båda bryter med J för alltid. Jag hoppas dock att det inte kommer att visa sig vara så…

Det har sina nackdelar med att vara en människa med överdimensionerade förmågor att se saker från miljontals håll… sådana här gånger är det inte enbart bra att vara så bra på att processa saker som jag är.

Jag har pratat en del med dottern om hur hon känner det inför detta med J. Hon säger ungefär som jag, att hon känner sig förvirrad och besviken och inte vet vad hon ska tro… och i morse berättade hon att hon hade drömt om J i natt. I drömmen hade hennes närmaste vänner och hennes pojkvän varit med, och så hennes pappa och lillasyster och jag och J. Ingen partner till hennes pappa, alltså… det betyder att hon har räknat med J på ett sätt som hon inte har räknat med sin pappas partners den senaste tiden. Och jag känner vanmakt, ilska och förtvivlan över att J har lämnat sådana spår även hos henne – och att han bara struntar i det… vi är flera som far illa av detta, det är inte bara jag. Alla mina närmaste är förvirrade och besvikna på J… och han verkar inte vare sig inse eller bry sig om det. Och jag vet inte i hur hög grad jag ska tillåta mig att ”ursäkta” honom med att han mår dåligt och inte kan hantera hela situationen, och just nu har valt att prioritera det han borde ha prioriterat från början, dvs sin fru och dotter…

Jävla förbannade skit.

Jag förlorar mig en stund i ett gammalt avsnitt av One Tree Hill på femman medan jag äter min näringsriktiga och faktiskt helt okej goda middag, med pasta och grönsaker och en frukt till kaffet. Det är underbart att faktiskt kunna förlora sig i något som ligger utanför den här situationen… och i One Tree Hill är det relationer som gäller för hela slanten, och oftast finns där någon olycklig kärlek som pågår. Nu var det Peyton som kommit hem till stan och insett att Luke träffat en tjej som han friat till och ska gifta sig med – och att Peyton fortfarande älskar Luke… Hon berättar det för honom samtidigt som hon säger att om han säkert vet att han inte vill ha henne så vill hon att han säger det så ska hon vara en evigt god vän till honom och hans blivande fru. I slutet av avsnittet verkar det som om Luke verkligen vill gifta sig med Lindsay och inte med Peyton… och Peyton fäller en del tårar över det.

Det hoppingivande med serier som One Tree Hill är att man blir påmind om att livet går vidare och att ingen känsla varar för evigt.

Om det skulle vara så att J kommer fram till att han vill fortsätta leva med sin fru, och hon vill fortsätta med honom, så kommer det säkert en dag då jag kan leva med det… men där jag är just nu så känns hela tanken både obegriplig och ologisk. Och egentligen finns det inget mer än brorsans aningar/gissningar som säger att det är vad J håller på med – att försöka laga det med frun. Och även han, när han tänker efter, tycker att det verkar osannolikt att hon vill försöka igen även om J skulle vilja försöka med henne igen… men livet är fullt av osannolika händelser, så vem vet. Men jag får försöka komma ihåg att det bara är min bror som tror att det är möjligt att det är vad J vill, och gör just nu… och det tror han utifrån att han inte alls kan förstå varför J annars skulle vilja bryta med mig, eftersom även brorsan har fattat det som att J tyckte sig se ett bättre liv med mig än med sin fru. Antagligen förstår varken jag eller min bror riktigt var J befinner sig just nu, i känslorna… brorsan refererar bara till sig själv för ett år sedan, och utifrån den erfarenheten tycker han att om man är kär så finns det ingen annan väg att gå än att skilja sig och börja om med den nya. Skillnaden är väl i och för sig också att brorsan gjorde saker i rätt ordning redan från början… så fort han insåg att han verkligen var kär i sin nya fru, så gjorde han klart på hemmaplan med förra frun. Det går helt enkelt inte att jämföra deras situationer rakt av… så brorsan kanske inte heller förstår situationen rätt, när det gäller J.

Det värsta är att det verkar som om J är den helgarderande typen – det vill säga, att han låter bli att berätta för mig vad han gör eller vill just nu, för att han vill kunna ha mig kvar som back-up-plan ifall det visar sig vara omöjligt att lappa ihop det med frun… men om det är så, så borde jag kunna ta reda på det ganska snabbt ifall J hör av sig till mig framöver. Då ringer jag hans exfru, helt enkelt, och frågar henne… 😉 Jag vill inte vara hans sista utväg om frun inte vill fortsätta och om han inte hittar någon ny och mer intressant. Jag vill vara hans första-alternativ. Annars får det vara.

Det är ju just det här som blir problemet med att han inte säger vad han gör eller hur han tänker till vare sig mig eller min bror… att vinklarna som det är möjligt att spekulera utifrån, är oändliga. Jag skulle hellre veta än gissa… men jag håller med brorsan om att det vore meningslöst för mig att försöka få kontakt med J just nu. Han skulle bara försöka undvika att prata med mig, och skulle jag lyckas tvinga ur honom något så skulle han bara känna sig så trängd att det inte skulle ge något konstruktivt ändå…

Ja, jävla förbannade skit.

Jag försöker aktivera mig och komma på saker som jag skulle kunna göra som skulle kunna ge mig vila från tankarna. I det pendlar jag mellan att tänka att ”jag reser iväg”, ”jag sätter igång att rensa och göra mig av med saker i mitt hem som jag ändå vill bli av med när jag flyttar till något mindre”, ”jag far och jobbar”, ”jag tar en fika eller bio på stan”… och att känna att det ju inte alls är vad jag behöver. Jag behöver stillhet, frihet från intryck, mycket sömn och vila för hjärnan… men när hjärnan ändå inte klarar att vila sig från de här tankarna och känslorna, vad gör man ?

Jag sörjer mellan varven att denna sommar som har varit den härligaste på massor av sätt på många år, ändå bara slutar med att jag känner mig eländig… och kan inte helt hålla ifrån mig tankarna om att ”det här verkar vara min lott i livet”. Det verkar inte vara meningen att jag ska få det riktigt bra, igen… i alla fall inte i kärlek. Det känns som ett väl etablerat mönster. Det kändes bra på samma sätt som det gjorde när jag träffade exet, med J, ända tills han dumpade mig på nästan lika hemskt sätt som bloggmannen… från den ena extremen till den andra, inom loppet av ungefär ett dygn.

Men kanske har M rätt i att det inte alls kan ses som en förbannelse som jag är drabbad av. Kanske har han rätt i att skälen till att jag tycker mig drabbas mer och oftare än någon annan jag känner, är dels att det blir svårare att ”hitta rätt” ju äldre man blir, och dels att jag faktiskt provar med nya män oftare än de allra flesta…

J är inte vem som helst. Han var den första som jag verkligen känt att det stämde med, sedan exet… och å ena sidan kan jag ju försöka att se det som ett framsteg som bådar gott för framtiden. Har jag hittat en så kan jag kanske hitta en till… bara det faktum att det har funnits någon alls, kanske ska ses som en positiv erfarenhet. Å andra sidan kan jag känna det ännu svårare att hantera just för att det känns som om… tog det sex år att hitta honom, så tar det väl minst sex år till av trial and error innan jag råkar ramla på nästa som skulle kunna passa mig…

Ja ja. Nu får det räcka för stunden med tankebrottning. Nu ska jag försöka läsa lite, eller kanske ringa någon av mina kära, fina vänner…

Annonser