Rättså ordfri

Från söndag lunch och till torsdag kväll vid niosnåret har jag och J pratat, kramats, älskat, badat, umgåtts med dottern och kompisar till henne… ätit i alla fall två mål mat om dagen, och nästan inte sovit alls.

En gång körde kommunikationen ihop sig. Det var på tisdag morgon vid åttasnåret då vi hade sovit ca 4 timmar sedan han kom, och den sömnen var natten/dagen innan… för lite sömn gör trassliga hjärnor, så är det. Det fanns helt klart skäl att ha den kraschen också, men den blev kantigare än nödvändigt för att vi var så trötta.

I övrigt har alla tusentals timmar av prat oavbrutet lett till känslan: ”nämen – du också??”… vi fungerar, värderar och tänker så förvånansvärt lika med tanke på att vi kommer från alldeles olika håll och till de personer som vi har blivit nu. Det är fascinerande…

Kärleken växer. Ömheten är stor, och i botten finns en känsla av vad som kan visa sig vara själsfrändskap. Det låter som vilken tokförälskad version av en ny relation som helst, och i vissa avseenden är det givetvis det. Bortsett från att vi inte precis är tokförälskade, faktiskt, utan mer väldigt tillfreds med varandras sällskap. Men det är härligt att umgås med en människa som, nästan varje gång han öppnar munnen, säger saker som ligger så nära ens egna tankar och samtidigt sägs med helt andra ord än man själv skulle använda…

Vi pratar om allt sådant där som en del som läser här tycker att jag är alldeles för öppen och ärlig med. Vi säger det vi tycker eller tänker, utan att fundera på om den andra kommer att gilla det eller inte – vi vet båda att den andra kommer att säga vad den tycker om saken… Vi pratar om rädslor, sårbarheter, styrkor och talanger. Vi är oss själva, och jag konstaterar hela tiden att förutom att han är så vacker så är det en gåva att han har så bra balans i sin självbild, mellan stolthet och ödmjukhet…

Vi är förundrade. Och han berättar att när jag klev in på hans hotellrum på förmiddagen efter bröllopet, tyckte han att jag fullkomligt strålade, och han blev… chockad. Förstummad. Så starka känslor som han inte kunde kontrollera, som gjorde att han blev alldeles handfallen…

Jag håller på att lära mig vad hans kroppsspråk säger när det inte är helt i synk med det han faktiskt känner.

Sedan vi älskat i soffan igår kväll och han satt och såg på mig med tindrande ögon, tänkte jag bestämt: ”dig ska jag vara lycklig med”.

Vi vill leva tillsammans. Det kommer inte att ske i brådrasket, men vi kommer att söka lösningar efterhand och se till att det blir möjligt. När han åkte igår var han märkbart berörd och det tog flera timmar för honom att slita sig, efter att han sagt att han skulle fara… och så ses vi förmodligen i slutet av nästa vecka igen.

Nu ska jag kolla runt efter saker för att vandra i fjäll med C. Vi får se hur det går.

Annonser