Närå,

jag har inte dött eller så… 🙂 Jag har bara inget som jag har något behov av att sätta på pränt just nu. Håller kanske, efter fem års bloggande, på att få slut på behovet av att formulera mig i detta forum… jag vet inte säkert, och det är i så fall första gången på dessa år som det har känts så.

Det blir allt klarare för mig att jag behöver fler människor omkring mig som sällan lägger fokus på de små vardagliga förtretligheterna, för att jag själv inte ska bli stressad eller vilja dra mig undan. Jag har läst och tänkt och pratat och skrivit så mycket om acceptans, om att inte låta de kortsiktiga, impulsiva känslorna bestämma över ens beteende eller val i livet och om att styra tankarna för att uppleva större glädje i livet, och nu verkar jag ha kommit dithän att jag inte orkar ”missionera” mer på det området… nu behöver jag människor i min närhet som redan kan och vet de här sakerna. Människor som självklart och alltid i första hand tar på sig ansvaret själva för hur de väljer att både uppfatta tillvaron och agera mot sina medmänniskor… Det beror som sagt väldigt mycket på att jag har en mor och framför allt en dotter som väldigt ofta hemfaller åt ohämmad klagolåt över vardagslivets förtretligheter eller ofullkomligheter. Jag är genomtrött på att ens lyssna, i sociala sammanhang, på ”gnället”… jag tycker att vi har det så fruktansvärt bra på de allra, allra flesta sätt, alla vi som bor i landet Sverige. De allra flesta svenskar har det tillräckligt bra för att det inte ska finnas något fog alls för att klaga över vädret eller kungahuset eller avundsjuka över att grannen har råd med både platt-TV och iPhone medan man själv ”bara” har en stor färg-TV och en mobiltelefon som faktiskt fungerar att ringa med, nästan var man än är…

Jag orkar inte höra lyxgnället längre. Jag orkar inte ens alla gånger ha överseende med det vanemässiga klagandet och katastroftänkandet kring vardagsdetaljer som alldeles för många svenskar ägnar majoriteten av sina liv åt… ett bra exempel gav min dotter i morse: när vi kom ut och skulle ta cyklarna för att åka till stan tillsammans, utbrast hon direkt utanför dörren när hon upptäckte att det blåste ganska friskt: ”åh nej, nu är det motvind också”… och absolut inget tydde just då på att det blåste från något särskilt håll. Hon hade inget fog för att förutsätta att det skulle vara motvind till stan – och när vi väl kom oss iväg visade det sig att det snarare var medvind… men ryggmärgsreaktionen hos henne var att ”hitta fel” som inte ens fanns där.

När man själv är av det slaget att man förmodligen inte ens noterar att det blåser i det läget, så blir det i längden oerhört tröttsamt att ha människor nära inpå sig som ”stör” ens livsupplevelse genom att inte bara negativisera i alla situationer, utan dessutom lägger sitt fokus på för en själv helt ovidkommande saker… och eftersom min närmaste familj är av det slaget, så orkar jag inte att ha fler sådana i min närhet om jag ska orka leva i den förnöjsamhet som jag faktiskt upplever under den allra största delen av livet och tillvaron.

Jag behöver människor omkring mig som är trygga med att livet är både lätt och svårt, både roligt och tråkigt, och som lägger sitt fokus på de mer roliga och utvecklande aspekterna av tillvaron. Jag struntar totalt i kvällstidningsrubriker, folks fula frisyrer eller tendensen att inbilla sig att hela livet är en kamp mot… ja, vad, fattar jag inte heller. Jag förstår inte avundsjuka eller varför man ska göra sig upprörd över saker som redan har hänt. Jag behöver människor som har ett mer framåt-utvecklande förhållningssätt till livet, som är nyfikna och tror gott om andra (tills eventuellt motsatsen bevisas), jag kan inte med människor som inte vill andra väl eller som tror att det är ”roligt” att jävlas med andra…

Jag tänker bli bättre på att inte bara välja – utan också på att välja bort. Jag vill bli bättre på att upptäcka de där som ger energi, genom sin personlighet och genom att de faktiskt lever efter sina värderingar, och jag vill välja bort dem som saknar ambitioner med sig själva som människor.

Frissan sa igår när hon klippte mig att hon tyckte att det var konstigt att folk som har rätt bra koll på hur människan fungerar som social och/eller biologisk varelse (som hennes kompis som är terapeut), ofta inte alls beter sig i enlighet med de värderingar och kunskaper som de kan beskriva att de har… och jag sa att självkännedom, insikt och förmåga att se hur man själv både beter sig och tänker, är bland det svåraste som vi människor kan ägna oss åt. Det är svårt… och jag tror inte att någon människa har full koll på hur man ter sig utifrån.

Jag vill undvika att umgås med människor som inte kan se sig själva nyktert, som har svag självkänsla och som därför inte kan prata om sitt eget beteende om det finns minsta chans att det går att tolka in något kritiskt mot dem i det. Människor som inte vill prata om hur de faktiskt gör och som alltså inte är intresserade av egen utveckling… och så vill jag i stället försöka hitta, och umgås mer med, de människor som förstår att allt som andra ”ser” hos dem handlar om andras subjektiva filter, och att en del av det negativa som andra säger om en är sådant som man kan använda för att faktiskt jobba på att bli en bättre människa – både för sig själv och för andra.

Jag vill inte ha folk som bara lyfter fram ”beröm” till andra. Jag vill inte ha bekräftelseberoende människor – jag vill ha känslomässigt, moraliskt och tankemässigt självgående och självansvarstagande människor – om inte annat så för att det bara blir riktigt intressanta samtal med människor som har tydliga ”själv”…

Framför mig ligger en tid med mer negativt än positivt inriktade människor. Jag ska försöka att hålla ifrån mig deras negativa katastroftänkande (och det kostar mig massor av energi att hålla det ifrån mig), och så ska jag leta med ficklampa efter dem som lever mer ärliga, seriösa och konstruktiva liv. Det är min plan. Och vi får se hur det blir med skrivandet här under den tiden…

Annonser