Liksom längtar

Alldeles ofattbart dåligt sov jag i natt. Fattar helt enkelt inte varför. Men jag vaknade först vid tolv, efter bara någon timmes sömn, och sedan vid två och igen vid fyra. Sista gången var det ur en väldigt konstig dröm…

Jag drömde att jag fick för mig att resa och hälsa på vännen B som bor i Österrike med sin sambo och lille son på ca ett halvår. Inte förrän jag kom dit kom jag på att det kanske hade varit en bra idé att ringa och förvarna eller fråga om det var okej att jag dök upp… 😉 Men jag var välkommen – om än inte sådär jätteönskad.

De bodde i en lägenhet som var i två våningar och hade formen av två korridorer ovanpå varann. Övervåningen hade dock takfönster, så det var ganska mysigt ljus där. Så skulle vi äta middag. Vi satt alla runt bordet, även den halvårsgamla sonen. Det var någon slags gryta, och jag slevade i mig det som fanns på tallrken utan att riktigt veta vad det var jag åt… och plötsligt var den lille sonen försvunnen – och jag fick för mig att han hade hamnat på min tallrik (då inte större än en potatis) och att jag hade råkat äta upp honom… otroligt obehagligt. B och hennes sambo köpte på något vis att det nog var jag som hade ätit upp sonen, och jag sa att jag måste ju kräkas upp honom igen, och försökte men utan att lyckas få upp honom… och B och sambon var såklart en aning kyligt inställda till mig… men helt plötsligt började B’s sambo att kyssa mig passionerat, mitt framför B som inte verkade bry sig.

Och där vaknade jag. Väldigt skum dröm… obehaglig.

Sedan låg jag där i sängen och försökte få drömmen ur mitt system innan jag kunde somna om igen. När jag väl vaknade av klockradion kände jag mig helt slut…

Idag kom min nyaste medarbetare tillbaka för att jobba ett tag med mig. Förmiddagen gick åt till att jag berättade vad som hänt i jobbet sedan h*n senast var där, eftersom det hade betydelse för det jobb som h*n ska göra åt mig. Jag insåg att jag bara blev mer frustrerad och låg ju mer jag berättade… och har funderat en del sedan jag läste häromdagen om förändringens fyra rum, som går från ”nöjdhet” via ”censur” och ”förvirring” till ”inspiration och förnyelse”, och tror att jag befinner mig någonstans i ”censur”-stadiet när det gäller jobbsituationen. Jag tror inte att de jag jobbar med är illasinnade eller ens att det beror på just mig att de inte vill samarbeta – det är helt enkelt kulturen inom vissa delar av arbetsplatsen, tillsammans med oklarheten kring vad min roll är och vad det som jag är ansvarig för egentligen ska ha för betydelse, som gör att saker inte fungerar. Konsekvensen blir i vilket fall att min arbetsglädje sjunker och stressnivån stiger.

Och jag försöker komma på vad jag kan göra åt saken. Medan jag mest av allt bara längtar efter semester… en semester som helst inte tar slut det här året i alla fall… 😉

Kom också att tänka på en sak som flera ”framgångsexperter” har uttryckt: att det är viktigt att välja rätt partner att leva med, både för att lyckas i livet och för att bli lycklig. Jag har också tänkt på att jag inte har valt på det sättet tidigare i livet; när jag har blivit tillräckligt intresserad eller förälskad så har jag trott att det var ”tecknet” på att det var ”rätt”. Så tror jag att de flesta gör. Och när man börjar bli mer medveten om vad man vill ha och inte i en relation och hos en partner, så ska man nog helst inte prata så högt om det – kanske inte skriva om det på en publik blogg i alla fall… 😉 För det anses gärna som om man tror att man är lite förmer än andra om man säger rent ut att man inte vill slå sig ihop med en människa som t ex har mycket personliga problem, vare sig det handlar om ekonomiska, sociala eller psykiska problem. De flesta som ”lyckas” tänker helt självklart på det sättet – men de basunerar inte ut det så att vem som helst får veta det.

När jag cyklade hem från jobbet idag tänkte jag också på att förälskelsen nog ofta är drivkraften som behövs för att man ska orka stå ut med att ens partner behandlar en sämre än man accepterar att någon annan människa gör… och att jag verkligen har tappat så mycket av motivationen för att stå ut med otrevligheter i en relation att det är tveksamt om jag klarar av att hålla fast vid en man igen. Jag förväntar mig faktiskt att den jag ska ha ett förhållande med, ska behandla mig trevligt och med respekt – även om han blir osäker eller sårad… och jag har faktiskt, tyvärr, svårt att föreställa mig att det finns en man som gör det. Spel verkar vara självklart i förhållanden – det verkar som om de flesta män tycker att maktkamper som skapar konflikter är en grundförutsättning för att det ska vara ”liv” i förhållandet. Och det känns så oerhört främmande, och ointressant, för mig…

ES chattade en kortis med mig i morse. Sedan skickade han ett sms sent på eftermiddagen för att säga att nu var han klar med det stora jobbet han ägnat delar av helgen åt och att han nu bara ville sova… jag svarade att han varit duktig, och att han borde fara hem och vila nu. Han tackade. Jag förstår att han behöver någon som ger honom den sortens bekräftelse – och att det är meningslöst för mig att söka någon bekräftelse från honom, ens om jag ville ha den… jag har den där mamma-kvinnorollen i relation till honom som för mig innebär att förälskelse är helt omöjlig. Jag tar hand om honom, och så är det bra med det. Det kommer jag inte att orka med, ensidigt, så väldigt länge… eftersom det är för nyligt som jag har haft den rollen under lång tid i relation till min dotter och samtidigt till alla mina släktingar. Jag har slut på den orken. Så jag ger ES det så länge jag orkar, sedan får jag väl stänga av honom och sätta igång att ladda mina batterier på egen hand, igen…

Jag ringde M igår och pratade en stund om det här med intelligensnivåer, maktkamp och kompatibilitet i förhållanden. Senare skickade han mig ett mejl som innehöll det som han antingen hade skickat, eller tänkte skicka, till den som meddelat att han inte längre kan jobba med det extraknäcket som varit hans passion under dryga 30 år. Han ville få min feedback på det han skrivit… plötsligt börjar han fråga mig vad jag tycker, innan han agerar i relation till andra. Jag vet inte riktigt vad det handlar om… men även han behöver ju någon slags ”familj”, och eftersom jag sagt att jag älskar honom så ligger det väl närmast till hands att försöka behålla någon slags… band, med mig.

Jag är trött idag. Liksom lite… modstulen. Utbrändhetsångetsttendenser i natt… och känner en slags… tomhet. Det känns mer tomt än vanligt att inte ha någon att tänka på med värme och glädje – och trygghet… Just nu fungerar ingen av de strategier jag brukar kunna använda för att få tillbaka energin och glädjen över livet.

Men det blir säkert bättre till i morgon, om jag får sova i natt.

Annonser