Naturnärhet

Dagen började i strålande solsken. Det mattades successivt av framåt eftermiddagen… och det har blåst kraftigt under dagen.

Jag kom mig ut lite efter tolv. Gick vid vattnet, njöt av allt det gröna som naturen erbjuder nu… satte mig i relativt lä och skrev en stund på min framtidsvision. Det blev tydligt för mig, igen, hur många sätt som ES inte är en sådan man som jag vill och kan leva med…

Jag har sjungit meditativa melodier utan text, som ger extra kraft när man sjunger dem mot den nästan-omkullblåsande vinden. Sugit i mig av det gröna… inser att mycket av det jag gör när jag är i naturen skulle kunna kallas för ”shamanism”. Om man så vill.

Jag har en självklar öppenhet även för saker som jag inte helt förstår. Samtidigt som jag upplever att jag faktiskt också förstår det mesta av vad livet innehåller. Den man som jag ska leva med måste ha den sortens mjuka, tillåtande öppenhet som jag har… om han inte bara ska utgöra ett energikrävande hinder för mig på den väg som mitt liv följer.

Tänkte på yin och yang, och att de flesta män faktiskt har något… svart i sig, ett slags oförmåga eller ovilja att låta livet vara lätt, samtidigt som man ser och lever med de saker som kan vara svåra. De allra flesta män jag träffat under livet har antingen den där svärtan som tar kraft ur livet, eller så låtsas de att livet är en räkmacka medan de egentligen bara förtränger de svårare sakerna som livet ofrånkomligen innehåller. Jag behöver en man som ser och accepterar att livet är som det är – som inte kämpar emot, med sina egna känslor som enda egentligt fokus, eller alternativt låter ytan vara det enda som livet får innehålla…

Idag skrev jag så här om mannen jag lever med i min bästa framtid:

Mannen jag lever med är sinnlig och varm, men också i harmoni med sig själv. Han känner sig själv och tar ansvar för sina känslor och beteenden. Han har ett öppet sinne inför känslor, tankar, erfarenheter, värderingar – han är inte rädd, utan trygg med den han är utan att behöva pressa in andra i den mall som han förstår. Han har ett positivt grundförhållningssätt till livet och kan känna med människor, även med erfarenheter som han själv inte har.

Han sköter om sin kropp och själ. Han har egna intressen som är viktiga, men sätter familjen/relationen främst. Han är ordningsam på ett självklart sätt. Han är generös i grunden och övergripande rättvisetänkande utan att vara fanatisk. Han är praktisk, händig, gillar att lösa problem.

I stora drag är det egenskaper som finns med i den långa listan för mannen som jag beställde från kosmos härom året. Han skulle komma in i mitt liv inom tre månader – och det var 1½ år sedan… 😉 Nå, jag ser även kosmos-beställningar som ett sätt att definiera sina drömmar och mål, så att man vet vad man strävar mot. Jag tror att det är ganska ont om män som ens till hälften stämmer med mina önskemål… så jag får nog ha mer tålamod.

Förresten tycker jag fortfarande att det är rätt skönt att själv bestämma över min fritid.

Jag funderar en del över några av de äldre männen jag träffat de senaste fyra åren. De har det gemensamt att de är extremt känslomässigt dramatiska – labila, för att uttrycka det milt – och att de bär på en frustration och ett behov av att få sin manlighet bekräftad. De känner sig underlägsna kvinnor, har synnerligen instabil självkänsla och de lider i mer eller mindre utsträckning av sviktande potens. Och det jag funderar över är vad det är med mig som gör att de blir sådär sinnessjukt ”förälskade” i mig…

När jag läser igenom det jag skrivit om de senaste veckorna med ES ser jag att hans beteende är lika labilt som hos vilken kvinnomisshandlare som helst.

I övrigt kan jag inte påstå att de flesta av de män jag haft genom livet har varit på det viset. Det har funnits några som förlorat sig själva och kontrollen över sina känslor, som betett sig extremt dramatiskt med just mig, men de är färre än de som inte har varit sådana. Så det är inget mönster hos mig. Men det finns ju ett mönster hos dem… och jag undrar om deras sinnesförlust och därmed följande pendlande mellan överromantik och aggressivitet lockas fram extra mycket av att jag är en kvinna som inte låter andra definiera vem jag är.

Eller om det är så som slutsatsen i boken ”Kvinnosjälens kraft”, som handlar om en indiansk kvinnas väg från tillitsfull förälskelse via svek från mannen hon älskar till att hon övar upp sin egen styrka för att få mannen hon älskar att behandla henne som hon förtjänar – att mannen per definition har ett bräckligare psyke än kvinnan? Det finns många böcker och filmer där kvinnans styrka är en viktig del, som samtidigt säger att mannen är ett eldfängt väsen som behöver en kvinnas fasta hand och känslomanipulerande för att alls kunna fungera i relationer med andra människor (som inte handlar om att kriga)… jag vill ju helst inte tro att det är så. Jag vill ha en man som har samma grad av inre styrka och stabilitet som jag själv. Jag ogillar all slags manipulation. Men kanske finns det inga sådana män?

Nu regnar det, och blåser. Det är ganska mysigt. Jag har yogat, och senare, när jag lagade mat och pratade med dottern i telefon, skadat foten ganska illa. Är glad att jag hann göra yogan innan, för annars hade jag fått skippa den idag… Förmodligen ganska symptomatiskt så var det flera vänner som beklagade bilden på min skadade fot på communityt där ES var inloggad sedan tresnåret, innan han skrev något. Han hade nog för fullt upp med att tänka på sina egna känslor för att kunna visa medkänsla med mig… och när han till slut skrev (publikt), så var det mest för att säga att han ville träffa mig. Jag tackade nej till det, med en lite skojande attityd.

Dottern är barnvakt åt lillasyster och hennes lillebror i kväll. Jag har sett Merlin. Skulle vilja se någon film att verkligen förlora mig i…

Annonser