Har haft en

arbetsfull dag. Ett bra möte med en av dem som jag samarbetar mest med just nu – en person som, liksom jag, har en stark vilja och strävan efter att skapa tydlighet. Dessutom en väldigt sympatisk människa.

Jobbar hårt med att försöka hitta mig en överblick över arbetet… det går inte särskilt bra. Men jag hoppas ändå på att det ska bli rätt okej i slutänden, det stora projektet som jag drog igång för någon månad sedan. Och orkar inte bli jättestressad över att det nog kommer att haverera på en del fronter… visst, när jag verkligen tänker på det så går pulsen upp en del, men på det mer vardagliga planet är det faktiskt tyvärr som jag sa till min chef härom veckan – att jag undrar lite om jag egentligen vill komma tillbaka dit efter semestern…

Fortfarande drabbas jag dagligen av tacksamhetskänslor över att få ha kollegor som det är både trevligt och givande att prata med över luncher och fikan. Kanhända är det den största behållningen med det här jobbet – alla fina, härliga, trevliga och intelligenta människor som jag får förmånen att umgås med.

Dottern ringde vid fyrasnåret och sa att hon ville sova hos pojkvännen i natt. Undrade om det gick bra… lilla gumman. Det bestämmer ju inte jag, numera… 🙂 Men hon sa att hon gärna ville äta middag med mig. Det var jag alldeles nöjd med.

En liten stund senare tog min tänkar-ork helt slut. Huvudvärken var en aning för påtaglig… så jag tog med mig ett par rapporter som jag vill läsa igenom i lugn och ro, och cyklade till affären och handlade för taco-middag. For hem genom den varma solen och satte igång med taco-lagandet.

Dottern kom från jobbet lite innan sex, och då var maten precis klar. Vi åt, och pratade lite jobb (hon hade för en gångs skull haft en underbar dag på jobbet), såg ”Vem vet mest” och därefter packade dottern lite prylar innan vi hamnade framför den andra VM-fotbollsmatchen. Jag är förmodligen en av de minst sportintresserade människorna i världen, men fotboll kan jag tycka är kul att titta på – fråga mig inte varför, för det fattar jag inte riktigt själv… 🙂

Dottern for. Och Uruguay förlorade inte mot Frankrike… 🙂

Himlen är ljus och vacker. I morgon kommer regnet, enligt utsago.

ES skickade ett mejl igår där han skrev att han hoppades att min dag varit hyfsad och att han kände sig helt utpumpad av alla känslor. Jag svarade att jag trodde att han , för sin egen skull, borde försöka jobba en del med de tankar som leder till att han känner som han gör, och tipsade om en bok om de buddhistiska tankarna som handlar om att starka känslor förstärker lidandet. Fast just det skrev jag inte – läser han boken så får han själv ta till sig det han tar till sig…

Jag drömmer mycket om nätterna nu. Konstiga drömmar, där jag ofta vaknar med känslan av att det jag drömt inte är skapat av min hjärna… jag har svårt att se att ”historierna” i drömmarna har några kopplingar till saker jag upplevt eller tänkt, ja till min personlighet, helt enkelt…

I natt drömde jag om U. Det har mig veterligen aldrig hänt tidigare. Jag drömde att han var naken och gjorde sexuella närmanden mot mig. Det kändes… konstigt. Sedan berättade han plötsligt för mig att XX (hörde inte i drömmen vem han sa att det var) hade föreslagit att de skulle ta sin relation till ”den tredje nivån” (vad betyder det??) och att han bestämt hade tackat nej till det, och backat ur den relationen… och det var inte tydligt, i drömmen, om han berättade detta för mig för att han ville att jag skulle förstå att han var tillgänglig för mig eller för att han ville säga att han inte ville binda sig.

Känslan som drömmen gav var i alla fall att det här med relationer är något ganska oklart som svävar i luften, för mig. Och att det är helt okej att det är så.

Morgondagen får nog handla om att försöka vara ute så länge som det inte regnar, och att sedan byta cykelslang, städa och göra yoga. Jag behöver ta det lugnt och inte planera in något umgänge… och jag tror inte att jag kommer att träffa ES i helgen. Och nästa helg reser han iväg och blir borta en vecka. Som det känns just nu har jag varken ork eller motivation att träffa honom… men jag känner samtidigt att jag lär mig något på den här relationen. Ännu mer om mig själv – hur jag fungerar, vad jag behöver och vad jag inte kan tänka mig…

Dottern sa, när jag gav henne en kortberättelse om hur det gått med ES kvällen innan medan vi åkte buss till studentfirandet, att hon tyckte att de allra flesta män är sådär – antingen hårda, okänsliga och själviska, eller överkänslosamma, dramatiska och själviska. Tyvärr får jag nog hålla med henne… ju fler män jag träffar och kommer nära, desto sämre blir mina erfarenheter och desto mindre intressant blir det att ha en nära relation med en man.

Jag får allt svårare att tänka mig att välja att lita på en man igen. Våga luta mig mot en man, slappna av i trygg förvissning om att han kommer att ta hand om mig när jag behöver… tråkigt nog känns det som om det som jag har sökt i de flesta av mina relationer, som är att kunna känna fullständig tillit, blir en allt mer utopisk och orealistisk tanke. Det är verkligen oerhört tråkigt…

Jag läser på en blogg nära mig om konflikterna mellan två makar som separerat och inte lyckas bryta det destruktiva mönstret ens för att förhandla om ramarna för hur de ska förhålla sig kring de gemensamma barnen. Det ser ut som om den av parterna som skriver bloggen tror/tycker att h*n själv hanterar allt klokt och ”på rätt sätt”, men det som syns väldigt tydligt, som utomstående, är att båda tyvärr vägrar släppa varandra och framför allt så är det ingen av dem som beter sig sansat och vuxet mot den andra… och när jag läser det, så tänker jag bara ännu mer på att jag inte kan begripa varför de vill ha det så. Det räcker ju att den ena bryter mönstret så bryts det i sin helhet… men uppenbarligen vill båda behålla det här starka beroende-bandet till den andra. Aggressionerna och besvikelsen över att de inte fick relationen att fungera är tydligtvis fortfarande väldigt starka, efter flera år… eftersom ingen av dem någonsin slutar att hacka på den andra. Orden de växlar är destruktiva och syftar till att försöka förgöra den andra – och jag känner så väldigt tydligt att det de har skulle jag aldrig ge mig in i…

Men jag förstår att orsakerna till att människor bildar par kan vara oerhört olika. Att många, många ser förhållanden som något som handlar om starka känslor hos dem själva… att de väldigt sällan ser den andra människan – och att det är så de vill ha det. Passion eller destruktivitet verkar vara viktigare drivkrafter för väldigt många förhållanden, än kärlek, generositet, egenansvar och äkta välvilja… många tycker nog att de sakerna verkar lite för ”ljumma” för att vara intressanta.

Och för mig är de det enda intressanta.

Jag förstår att det nog handlar om att leta en nål i en höstack, om jag ska hitta en man som inte bara tror, tänker och tycker som jag – utan som verkligen är som jag, i det avseendet…

Sängdags.

Annonser