Ja, shit…

Vet knappt i vilken ände jag ska börja för att försöka beskriva det som hände igår…

Det var en full dag. Möten, delvis med folk som inte är med på banan och lyssnar på vad som ska lösas utan i stället fastnar på en detalj längs vägen och kommer inte ur den detaljen… men trots allt genomförda möten.

Jag var trött. Har störtmens och har inte sovit igen ifrån helgen.

ES och jag sms:ar. Allt är lugnt. Vi pratar om att ses på kvällen, enas till sist om att ses hos mig och äta hämtmat. Jag kommer från jobbet kvart över fem, dottern är hemma, vi pratar och försöker få överblick över tillvaron, hon åker och direkt efter det så kommer ES.

Vi kramar om varann, dukar och äter. Han fortsätter, som det varit de senaste dagarna, med att berätta detaljer om saker som händer i hans liv. En incident han berättar om får mig att tänka på en resa jag var på för massor av år sedan, och jag berättar den historien – hyfsat underhållande, som att se på TV kanske. Han börjar se ansträngd ut efter tio minuter… svårt att hålla fokus, att lyssna. Så när jag berättat klart säger jag inget mer utan låter honom prata medan jag svarar ”ja” och ”nej” och ”jaha”. Så länge som han pratar om sitt är han pigg och engagerad.

Vi går ut på en promenad. Han kommenterar hela tiden saker jag säger eller gör, med en attityd av att det är konstigt eller udda. Jag svarar på hans kommentarer, och efterhand känner jag att jag blir allt mindre öppen… jag är inte irriterad eller otrevlig, bara inte lika öppen.

Så frågar han mig vad jag egentligen jobbar med. Eftersom jag faktiskt har pratat en del om vad jag jobbar med, i bisatser här och där, så förstår jag att han frågar för att han verkligen inte alls har tagit in något av det jag sagt. Det gör att jag känner att det nog är meningslöst att försöka förklara riktigt, så jag säger ungefär att ”du får komma och göra studiebesök hos mig en dag så får du se vad jag gör”. Sedan försöker jag ändå kort förklara vad jag gör, och han kommenterar med en attityd av att det inte verkar vara så viktigt eller särskilt mycket som jag har att göra på jobbet. Jag säger inget om hans attityd. Blir bara ännu mindre öppen.

Vi sätter oss på ett ställe. Han frågar hur det egentligen kom sig att jag fick det jobbet jag har nu… och eftersom det är en räcka jobb längs vägen som gjorde att jag hamnade där jag är, börjar jag litegrann från den början och berättar hur jag fick de jobben och vad jag gjorde där. Efter fem minuter märker jag att han börjar tappa koncentrationen. När han frågar om förkortningen som jag nämner för en av arbetsplatserna längs vägen, som han har frågat om förut och jag har förklarat förut, förklarar jag det igen, men säger också att ”det har jag ju berättat för dig tidigare”. Då snappar han och snäser: ”jaha, men du måste faktiskt inte tjata om att jag är dålig på att minnas!”…

Jag säger inget. Fortsätter att prata på samma sätt som innan. Men tycker att det är obehagligt när han blir sådär otrevlig.

Hans son ringer och han pratar en stund med honom. När han är klar säger jag att jag vill gå hemåt för att jag fryser. Han pratar massor om det som sonen sagt i telefon, varav jag ju hörde det mesta eftersom jag satt precis intill… och så pratar han om sambon, om att det är det ena med det andra som är i vägen för att hon ska packa och flytta… och jag hör att de saker han nämner är svepskäl från hennes sida (hon vill ju faktiskt inte flytta eftersom hon tycker att de har det bra tillsammans) – och att han accepterar hennes ”förklaringar”… godkänner dem. Så jag säger att om han inte driver på detta så kommer det förmodligen att ta ett halvt till ett år innan hon har flyttat. Han vill inte tro det, men jag påminner honom om att han har bett henne flytta tidigare och att det inte har hänt något för att han inte har drivit på det…

Stämningen mellan oss blir allt mer spänd. Han fortsätter att komma med detaljerade, ovidkommande och distanserade kommentarer om hur jag pratar, går, gör saker… och jag säger inget.

När vi kommer hem sätter vi oss i soffan. Jag frågar honom om han märker att det blivit spänt mellan oss. Han blir genast väldigt upprörd och säger att nej, det har han inte alls noterat… Väldigt lugnt och försiktigt nämner jag några av episoderna under kvällen som är av det slaget att det är ganska normalt att bli illa berörd av hans reaktioner och sätt att bete sig. Och säger att de är av det slaget som jag inte tycker är okej och inte vill ha i en nära relation.

Han häver ur sig anklagande kritiska ord om mig. Påstår att jag gör eller tycker saker som inte stämmer, utan som bara händer i hans skalle. Jag kommenterar, vänligt, att han har en anklagande attityd och att han återfaller till att skuldbelägga omväxlande mig och omväxlande sig själv på ett sätt som bara blir destruktivt för kommunikationen och relationen… och han trissar upp sig till oanade höjder på tre sekunder. Inom en minut hinner han bli väldigt upprörd och säger ”jag klarar inte det här, jag måste gå nu”, reser sig upp och går ut och smäller igen dörren.

Jag har alltså bara pratat lugnt och vänligt med honom under hela tiden. Jag har inte ens hunnit komma till ett stadium där jag verkligen är stressad, upprörd eller arg… och kommer inte dit under kvällen heller.

Jag sitter kvar i soffan och försöker begripa vad det var som hände.

Sedan går jag och sätter mig vid datorn och börjar skriva ned det som hänt, medan jag väntar på att han ska komma tillbaka. För det förstår jag att han kommer att göra.

Och fem minuter senare ringer det på dörren. Jag går och öppnar. Där ute står han och storgråter medan han säger ”jag fattar inte varför du tror att jag vill dig illa”… och jag blir bara irriterad över att han tydligen tänker stå utanför min dörr och låta andra höra hans utbrott, så jag svarar bara ”kom in”. Han rör sig inte ur fläcken, så till slut drar jag in honom och stänger dörren.

Han står precis vid dörren, med skorna på, och lutar sig mot dörren medan han gråter hysteriskt och dunkar huvudet mot dörren. Inte hårt, men dock. Jag inser att det är meningslöst att säga något alls i det läget – vad jag än skulle säga så skulle det få honom att reagera ännu mer hysteriskt, och vem vet vad som skulle kunna hända då… så jag sitter bara tyst på bänken i hallen medan han börjar hyperventilera i sin väntan på att jag ska säga något som han kan få reagera på.

När han hyperventilerat en stund säger han själv att han gör det. Jag vet inte riktigt vad han vill att jag ska göra åt det, men jag säger åt honom att ta av sig skorna och följa med mig och sätta sig i soffan. Det gör han inte. Han står kvar. Som en sten. Jag kramar om honom och försöker få honom att lossna ur sin låsning. Det hjälper bara litegrann… men till slut får jag honom ändå att följa med mig. Vi sätter oss i soffan och han lutar sig mot min hals och gråter vidare medan han omväxlande påstår att jag tror att han vill mig illa (jag har redan sagt, upprepade gånger tidigare, att jag inte tror att han vill mig illa), varvat med att hätskt påstå att jag ”kräver” och ”anklagar” och andra sådana hårda, polariserande ord som inte stämmer med verkligheten, och med att säga att han varit så spänd inför vår träff och så rädd att göra bort sig att det nu blev precis det han gjorde… och jag säger inget. Jag känner att inget av det som jag behöver eller vill säga kommer att nå fram till honom.

När han lugnat sig en aning säger jag att jag inte kan styra över hur han väljer att reagera på saker. Att jag redan sagt flera gånger att jag inte tror att han vill mig illa och att det sättet att anklaga både mig och sig själv som han ägnar sig åt bara är destruktivt och förstör tilliten. Han säger att han inte kan minnas när han var så förälskad senast… och jag säger att det jag ser, är att han är helt ur balans. Han säger själv att han är ”labil” och att han inte riktigt förstår varför han får så enormt starka känslor – att det är härligt att vara förälskad men också jobbigt… och jag säger att förälskelse är en form av galenskap, och att det han uppvisar bara är total psykisk obalans. Jag påminner honom också om att han själv sagt att han har ”mått ganska dåligt” tidigare under våren. Han förstår inte kopplingen, så jag säger att det är väldigt vanligt att man blir ”förälskad” när man har mått riktigt dåligt ett tag… att starka känslor åt ett håll väldigt ofta leder till starka känslor åt det andra hållet.

Jag berättar för honom om situationen då min dotters far höll på att förlora förståndet, av ”förälskelse”, för en massa år sedan. Hur jag fick ta tag i min dotters far, pressa ner honom i soffan och hålla i honom för att han skakade i hela kroppen medan han fanatiskt pratade om att han ”visste vad folk skulle säga och vad som skulle hända, innan det hände”… och att jag då talade om för min dotters far att han just då betedde sig precis som en av våra vänner som är bipolär, just innan han går in i en manisk period. Jag berättar att jag sa åt min dotters far att sticka ut och springa, äta en ordentlig måltid och se till att sova… ES frågar: ”gjorde han det då?”. Och jag sa ja… jag tror att han förstod… hur allvarligt det skulle ha kunnat bli, om min dotters far inte hade hejdat sin hjärnas överkokning.

I övrigt sa jag inte mycket. Jag var tydlig, i ord, med att jag inte accepterar att ha det på det här sättet. Men jag sa det med den allra mildaste rösten… hela tiden beredd på ett nytt utbrott från ES. Jag kände att jag inte litade en sekund på vad han skulle kunna ta sig till…

Han pratade om förälskelse och att han tänker på mig det första han gör när han vaknar. Att han vill att det ska bli bra, men att han inser att jag är tusen gånger snabbare i tanken än han och att han nog inte klarar av ”det här”… att han beundrar min snabbhet, samtidigt som han inte klarar av att han inte kan följa med mig så snabbt som han skulle vilja. Han visade på olika sätt att han blir hotad av att han ser att jag är honom ”överlägsen”… pendlade mellan att uttrycka stor tacksamhet över att jag talar om för honom vad jag ser av det han gör, och att inte se eller förstå något alls av det jag beskrev och inte vilja ta något ansvar för sig själv.

Till slut sa jag bara till honom att han måste ta tillbaka sig själv… att han måste hitta gränserna för vad som är han och vad som är jag. Han sa att han förstod och att det lät rätt… men han växlar så snabbt mellan att se och förstå till att inte se ett enda dugg, så jag vet inte längre vad av det han säger som stämmer och vad som bara är ord.

Jag kände bara allt mer att det här går inte

Till slut var klockan över tio och jag behövde oerhört mycket komma i säng. Så jag sa det. Han visade att han inte förstår mitt behov av sömn, genom att vilja fortsätta kramas och massera och kräva att bli kliad på ryggen… till slut sa jag att jag förlorar förståndet om jag inte får sova. sa han att han skulle gå ”så att du får sova”, som om han hade kommit på det själv och sa det av ren generositet mot mig… men han ville ligga bredvid mig i sängen och smeka mig tills jag somnade. Jag sa nej. Inte idag. Och han… accepterade det, men visade att det gjorde honom frustrerad. Så när han skulle gå och vi stod i hallen och kramades och jag frågade honom om han hört talas om ”giraffspråket”, och han sa att han inte hade det, så kontrade han med att ”däremot har jag filmat giraffer, och om du tittar på en av mina filmer så kan jag läsa om giraffspråket”… allt är ett slags byteshandel, med honom, som det verkar. Han behöver total balans i relationen, och det är ju omöjligt att åstadkomma mellan oss eftersom vi har så oerhört olika förutsättningar, förmågor och egenskaper…

Det var gårdagen, det. Den här dagen har varit extremt intensiv, med massor av jobb under förmiddagen och närståendes studentfirande hela eftermiddagen och kvällen. Det skriver jag kanske mer om i morgon, om jag orkar. Men det har varit trevligt i alla fall. Och nu ska jag sova.

Annonser