Orken tryter

Igår orkade jag mest bara med nöd och näppe jobba. På kvällen kom dottern hem och sa att hon och en kompis pratat om att flytta ihop… och hur gärna jag än släpper iväg henne ut i vuxenlivet igen, så känner jag mig en aning för otrygg kring att hon inte kommer att komma hemstudsande igen någon månad in i hösten när hon tänker sig att flytta ihop med en tjej som var en av hennes värsta plågoandar under gymnasiet.

Min dotter har kort minne när det gäller allt, men i synnerhet när det gäller människors onda behandling av henne; ”bästisen” under gymnasiet var just bästis under det första halvåret, sedan växlade hon mellan att vara ”vanlig” och därmed dotterns superpolare, och konstig, otrevlig och direkt elak mot dottern. Nu har ”bästisen” varit trevlig under några månader och dottern tar emot henne med öppna armar – bara för att återigen bli avgrundsdjupt besviken när kompisen återgår till sitt vanliga otrevliga jag… och min dotter blir inte lite besviken när hennes överdimensionerade drömmar går i kras – hon ramlar rakt ner i backen och går nästan sönder. Varenda gång… hon är så olik mig på de flesta sätt att jag ibland har svårt att fatta att vi faktiskt är släkt.

Jag försöker påminna henne om att hon måste tänka igenom de möjliga konsekvenserna av de val hon vill göra, i stället för att bara rusa blint in i nästa projekt (som hinner bytas ut mot fem andra under en dag). Jag påminner henne om att bästa sättet att förutsäga framtiden är att titta på historien… vilket förmodligen riskerar att innebära att den här kompisen som hon ville flytta ihop med kan bli otrevlig igen rätt som det är. Och då kommer dottern förmodligen hemstudsande till mig igen… jag orkar inte riktigt med en sådan jojo-tillvaro längre.

Hon vill göra allt samtidigt. Spara pengar, få lugn i sin tillvaro, ha kul, plugga… hennes olika viljor går inte riktigt ihop. Så jag sa till henne igår att jag tyckte att hon skulle sätta sig ner och göra en lista över de saker hon vill göra, med de konsekvenser som de för med sig. Det gjorde hon. Fast om den listan blir klar innan hon har slängt sig ut i något nytt och ogenomtänkt… det vete tusan.

Min dotter saknar tålamod. Hon saknar förmåga att hantera frustrationer utan att hela livet rasar ihop för henne. Hon har väldigt dålig förmåga att skapa och upprätthålla struktur i sin tillvaro… är kickberoende och vill inte riktigt vara ärlig mot sig själv.

Kompisen som hon ville flytta ihop med, är ordningsmänniska och dessutom dammallergiker. Dottern säger att även hon själv ju gillar att ha rent och ordning omkring sig… och inte ens när jag påpekade att hon inte ens har andats om att ta fram dammsugaren och få bort lite av allt damm och skräp som kom med flytten, gick hon med på att det där ordningsbehovet bara finns i hennes skalle.

Sedan min dotter flyttade hem för lite drygt en vecka sedan har hon tappat bort sin börs som hon har bankkorten i, lånat min mobilladdare och inte återlämnat den så att jag fick vara utan mobilen ett par dagar (eftersom batteriet tog slut), använt nagelsaxen och lagt den någon annanstans än den ska vara så att jag inte kunde klippa en trasig nagel, och placerat min enda användbara svarta BH, nytvättad och blöt och kvar i nätpåsen, ovanpå handdukshögen medan hon hängde tvätten… så jag hittade den där i morse, och både den och handduken luktar apa och måste tvättas om.

Ordning har hon inte förmått upprätthålla sedan hon föddes.

Men när vi pratade igår, och hon både insåg att det jag sa stämde och att det inte var så kul att få höra de sakerna från mig – igen, och efter att hon faktiskt har bott själv under ett helt år – så blev hon till slut ledsen… och det är inte det jag vill, såklart. Jag vill inte hindra henne från att prova livet heller… jag vill bara själv slippa bli lidande av alla ogenomtänkta val som hon gör. Och jag ser en stor risk att jag kommer att bli lidande, om jag inte sätter gränser och säger ”stopp” för vissa av hennes högtflygande drömmar…

Till slut ville hon att jag skulle berätta vad som var det bästa valet. Men det tänker jag inte heller göra. Jag kan hjälpa henne att få syn på risker och möjligheter och ge henne praktiska verktyg för att själv ta reda på vad som är det bästa valet – men jag tänker inte ta på mig ansvaret för att välja åt henne. Jag kan inte veta, med hundraprocentig säkerhet, vad som är bäst för henne. I synnerhet inte eftersom vi är så totalt olika som människor, hon och jag…

Vi får väl se vad som händer. Det som är uppenbart är i alla fall både att hon inte gör minsta ansats till att försöka lugna ner sig, som hon sa att hon ville genom att flytta hem, och att hon ramlar rakt in i ”mamma får ta hand om mig”-fållan… som vi har pratat så mycket om. Jag måste sätta upp regler och principer för henne, som hon i bästa fall ids följa när hon kommer på det… det känns inte riktigt som om jag vill ha det så i mitt liv nu.

Det fanns i vilket fall varken tid eller ork att kommunicera med ES igår.

Och idag har jag hållit i utbildningar och varit superfokuserad på jobbet. Varpå jag har spurtat iväg till kören, sen, som ofta… och där fanns inte ES från början. Han kom efter en stund, ställde sig på andra kanten och såg fullständigt sänkt ut… och jag behandlade honom, som jag sagt till honom, på samma sätt som jag behandlade honom innan vi fick den här närmare kontakten. Halvvägs genom övningen och mitt i en låt som handlade om kärlek, gick han bara ut därifrån… och kom inte tillbaka. Kanske blev han ledsen, jag hann inte se… och har fortfarande ingen ork att ta tag i saken.

Jag märker att när jag passerar någon gräns för hur mycket jobbigheter i en relation som jag orkar hantera, så drar jag mig numera bara undan. Stänger av, byter riktning… där jag tidigare i livet skulle ha förklarat och tagit diskussioner och försökt hitta tillbaka, tröttnar jag numera bara. Och det gäller faktiskt alla relationer… det är kärvt med C sedan en tid, och jag försöker ett par gånger men sedan tappar jag både lusten och orken och slutar försöka nå fram.

Jag är inte säker på om det är en ”bra instinkt”, att inte lägga kraft på tjafsiga relationer, eller om det är en signal om att jag har förlorat förmågan att prioritera och värdesätta relationer till följd av alldeles för många skador de senaste åren…

När kören var slut och jag gick till min cykel, gick U ut samtidigt åt samma håll. Jag gjorde inga ansatser till att prata personligt. Kommenterade hans cykel, och vi pratade cyklar i tre minuter, och sedan vände jag min hoj åt det håll jag skulle och han sa ”vi hörs, ha det bra”, och jag svarade ”ja, detsamma”. Sedan for jag. Jag har tappat all lust att försöka nå fram till eller lära känna mer, med honom också.

Den allmänna känslan är trött och stressad, just nu. Hade ett samtal med min chef i morse om hur saker ligger till just nu, och då sa jag att jag har känt att ”vete sjutton om jag har lust att komma tillbaka efter semestern”… och han blev orolig, tog fasta på det jag sa. Undrade vad som är värst… och jag beskrev att det är i stora drag samma saker som har varit megafrustrationer under hela våren – bristen på intresse och engagemang från den berörda omgivningen, för det området som jag ansvarar för och som på olika sätt faktiskt berör precis hela vår stora arbetsplats…

Det blir en ledig fredag i alla fall. Det behövs… även om jag inte vet vad jag ska göra av den heller. Har redan hunnit vänja mig vid att vara ganska social och aktiv, med ES och med andra… men känner samtidigt att nu behöver jag nog faktiskt dra i min broms och försöka att sätta mig på ett ställe en lång stund och bara meditera. Landa i nuet, och putta bort allt som frustrerar ur tankarna. Är bjuden på fest med efterföljande ”stadskalas” på lördag… och är tacksam över inbjudan, men inte riktigt säker på att det verkligen är vad jag borde prioritera just nu. Jag får se om den lediga fredag räcker i form av ”egentid”, för att jag ska känna att jag vilat upp mig lite…

Annonser