Har haft ett

långt, motsättningsfullt och väldigt givande möte om ”marknadsföring” idag.

Jag gillar när jag vänder mig till människor med en annan kompetens än min, och de faktiskt verkligen ställer sig i ett annat hörn och tittar på min fråga från det hållet.

Sedan kan jag väl bli en aning orolig när jag märker att personen med den andra kompetensen, inte riktigt verkar förstå saken ur mottagarens perspektiv… men när det, som idag, handlar om en människa där respekten är ömsesidig, så känns det snarast stimulerande att få ha själva diskussionen. Det tydliggör kärnan i det som ska kommuniceras.

I övrigt tror jag att ES nog kan ha dragit igång det här bråket idag av samma slags orsaker som ”bloggmannen”, och som J som jag träffade för ett par år sedan – dvs att han redan vet att han inte behöver mig längre.

Det är så där med ”passionerade” människor. Det låter stort, svulstigt och mycket… men det finns inget innehåll alls i de där stora orden.

Han är lycklig nu, han har tagit det första steget som han behövde ta när vi började ”prata” med varann, och det var min enda funktion i hans liv. Jag kan tycka att det var en aning hänsynslöst av honom att anstränga sig så mycket för att försöka ”tvinga” in mig i sin tillvaro medan han gjorde det, men… som sagt, jag har sett det här förut. Det är inte en slump att han loggade ut och inte har hört av sig igen – han behöver mig inte längre.

Med ”passionerade” människor fyller sådana som jag bara en katalysator-roll.

Och jag tror inte på kärlek. Jag tror faktiskt inte att kärlek alls finns. Det finns mänskliga behov, och mellan varven hittar vi andra som verkar uppfylla de behoven. Men djupare än så går det inte. Att förlita sig på att en människa ska finnas kvar och ställa upp på en… ja, den tiden är nog förbi i mitt liv.

Och det är nog lika gott det. Jag tror att jag inte tycker om människor så mycket längre, att jag orkar anstränga mig för att spela den roll som de tilldelar mig särskilt länge…

Vi är bara turister i tillvaron. I varandras tillvaro också. Och om de här männen kunde låta bli att försöka pracka på mig sin moraliska indignation medan de fortfarande behöver mig och därför försöker låtsas att det bryr sig på riktigt, så skulle mitt liv bli lite enklare… men människor lever inte sina liv med någon som helst tanke på att försöka göra andras liv enklare eller mer uthärdliga. Människor lever sina liv för att försöka se till att få sina egna behov tillgodosedda.

Ja, det var väl det hela. Jag lär mig, igen och till ingen som helst nytta, att jag skulle ha större chanser att få en människa att ”hålla fast vid” mig om jag vore bättre på att spela kall och hård. Det är det som attraherar… och det varken kan eller vill jag. Så jag lever med att bli runtknuffad i tillvaron av andra, medan jag försöker komma på nya sätt att undvika dem… det verkar vara vad jag kan göra för att förenkla min tillvaro.

Solen strålar ute, jag har sett Bones och ätit middag och en halv påse chips. Ska ta en promenad för att få lite luft och kanske lite vila i skallen. Det blir bra det.

– – –

En solig promenad senare. Tanken slog mig att om man berättar för människor att man ser vad de gör, och att det de gör inte är ”gott”, så slutar de låtsas försöka.

– – –

Jag skickade ES ett sms där jag skrev att jag förstod att han hade haft mig till det han behövde mig till nu. Att jag hade önskat att han inte hade låtsas bry sig, eftersom jag inte behöver bli mer luttrad, men nu är det som det är, och lycka till med livet och kärleken.

Han svarar via sms. Vilket indikerar att jag har rätt. Han är inte särskilt upprörd, utan försöker bara skylla ifrån sig. Jag tror inte att jag tänker svara.

Det gör ändå ont att bli så jävla utnyttjad – igen

Annonser