Å ena sidan

har jag massor som jag vill sätta på pränt just nu. Å andra sidan är det som om orden fattas mig… kanske delvis för att det som händer just nu handlar så väldigt mycket om att bearbeta intryck. Men jag vill också gärna ”dokumentera”… för min egen skull, mest.

Först tog jag kontakt via chat med kollegan som ringde igår för att höra om jag ville hänga med henne och hennes kompisar på ett annat evenemang som var samma kväll som konserten jag skulle på. Jag frågade kollegan om det hon varit på hade varit bra, och hon svarade att det varit det. Jag frågade vidare: vad var bäst… och hon svarade, men gjorde ingen som helst ansats att fråga tillbaka, trots att hon ju visste att jag varit på ett annat evenemang. Till slut tystnade jag… det var så övertydligt att hon inte ville veta hur jag hade haft det. Då frågade hon något, pliktskyldigast… men det kändes inte så kul att hon inte ens kunde fråga mig om något så ”ytligt” som en festkväll. Hon har indikerat några gånger att hon tycker att det är jobbigt att ”folk” gärna ”använder” henne för att prata av sig… men det här var ju inte en sådan situation. Nå, det var ingen stor sak, men den skavde lite.

Vissa av dotterns kompisar tyckte inte alls att det var så roligt att jag skulle gå på samma fest/konsert som de, i lördags. Dottern tror att det var det som gjorde att de inte var på topphumör under kvällen; själv tror jag faktiskt mer på att de egentligen, precis som de allra flesta som var där, inte var särskilt intresserade av artisterna som framträdde… Den där festlokalen är vanligtvis just bara en festlokal, för åldrarna 18-22 ungefär. När vi pratade mer om saken igår, jag och dottern, så tyckte vi faktiskt båda att det hade varit en väldigt konstig stämning i publiken… och den berodde nog delvis på hög berusningsgrad, men mest på att de som var där inte alls var det för att de gillade artisterna som spelade.

Det resulterade i alla fall i att dotterns kompisar betedde sig ”dissande” mot henne (som hon kände det), varpå hon tog ut det på mig. Som vanligt, som alltid… mamma är den som är lättast att sparka på, eftersom mamma är den som är minst otrevlig och självisk. Jag löste det så gott jag kunde, under konsertkvällen, genom att hålla mig undan lite och att gå hem så fort jag kunde.

Innan jag gick och handlade igår höll jag på att berätta något för dottern medan hon tittade på recept på tårtor i tidningen som jag gett henne. Hon avbröt mig mitt i, med motiveringen att hon skulle läsa receptet – trots att vi inte hade kommit till det stadiet att vi gjorde en handlingslista än… det kändes tydligt att hennes avbrytande bara var en maktmarkering. Som vanligt…

Och så gick jag till affären för att handla. Ringde C på vägen dit. Hon sa att hon var hemma hos föräldrarna, och jag undrade om det kanske inte passade så bra att prata då, men det sa hon att det gjorde. Jag frågade hur det var med henne, och fick ett oengagerat intetsägande svar. Så berättade jag, väldigt kortfattat, om min lördag och lite om funderingar jag hade kring ES. Då började hon prata med sin mamma. Medan jag pratade. Så jag frågade henne igen om hur det gick för henne, med jobbet och fritidsaktiviteterna… och då slutade hon prata med sin mamma, lät lite piggare och pratade på om hur det var kring henne medan jag engagerade mig och ställde följdfrågor. Och så fort som jag gjorde en liten parallell mellan det hon pratade om och något som fanns i mitt liv… så började hon prata med sin mamma igen.

Först försökte jag prata vidare, med inställningen att hon ju faktiskt hade valt att prata med mig, så att hon antagligen ändå lyssnade trots att det inte verkade så. Men till slut blev jag tyst och väntade på att hon skulle prata klart med sin mamma… och när hon tystnat, sa hon inget som ledde in på hennes och mitt samtal igen. Och jag sa inget heller. Men till slut sa jag att ”det kanske inte är så lämpligt att prata just nu, eller, vi ska kanske höras senare…?” Och jo, då sa hon att det var nog bäst. Så vi la på.

Och sedan kom jag att tänka på hur ES har en överdriven tendens att vilja ”undervisa” mig om allt som finns i naturen där vi befinner oss – på den nivån att han måste kommentera varenda liten maskros, eller annan väldigt vanlig och välkänd växt… och han vet ju att jag faktiskt kan en del om det också. När jag till slut sa det i lördags – så började han förhöra mig på de små späda gröna strån som vi passerade… så det blev faktiskt tydligt att orsaken till att han var så övertydlig med att tala om alla naturfenomen som han såg, faktiskt var att få vara ”duktigare” än jag. Jag förstår att det är det område där han kan få känna sig överlägsen – och att han alltså sannolikt känner sig underlägsen i de flesta andra slags sammanhang… vilket inte alls är något bra.

Så när jag kom hem hade jag hunnit samla på mig fler frustrationer än jag orkade vifta bort. Så jag satte mig med dottern och lyfte de frågor som hade med henne att göra. Och hon såg direkt att det jag beskrev av hur hon hade agerat, stämde precis… och var frustrerad över att hon inte har lärt sig, inte har lyckats förändra det där ens efter att vi har bott på olika håll och knappt träffats under ett år…

Jag sa bara att det är sådant här som gör att jag undviker alltför nära relationer eller umgänge med vissa människor. Jag blir helt enkelt trött, ledsen och utmattad av att behöva hantera andras hävdelse-, makt- eller hämndbehov…

Och sedan var det bra med den saken. Sedan åt vi god middag och kakan som dottern bakat, och såg en intressant dokumentär om en hjärnskadad norsk kille på TV.

Men sedan blev det nödvändigt att ta tag i att boka resor inför min brors bröllop framöver. Så då fick jag ringa både brorsan och mamma, för att få klart vad som gällde med en del praktiska saker… och att prata med mamma hade jag ju fått göra ändå, på mors dag, och trots att jag förstod redan innan att det skulle bidra ännu mer till min känsla av att bli dränerad på energi. Nu gick det hyfsat att prata med henne ändå.

Och så ringde ES. Berättade om hur han och sambon hade pratat i en massa timmar… och att hon hade förstått att han ville att de skulle separera, men också att hon sagt, som varje gång innan, att hon egentligen inte riktigt förstod varför han inte var nöjd med det de hade och att ”det kom så olägligt just nu”, att flytta. Han hade släppt frågan där… så jag undrade om det var tillbaka till status quo nu då, dvs att inget kommer att hända? Han menade att han inte ville driva det mer just nu, men att han skulle… och visst, jag tror på det när jag ser det.

Han och jag har inte haft något mer intimt umgänge än kramar och kyssar. Han tycker att jag är hans tjej, men jag tycker att vi tar det väldigt lugnt och ser vart det leder… 🙂 Jag är i alla fall glad, nu, att vi inte har haft sex med varann. Och att jag inte är direkt förälskad i honom. Han sa att han egentligen inte ville prata så mycket med mig om sitt separerande från sambon eftersom han ville att det vi ”har” ska få växa på egen hand… och visst, så kan det kanske vara. Men jag får ju lov att tillstå att jag inte blir sådär himla imponerad av att han aldrig kommer till skott och faktiskt separerar från sambon när han nu påstår att han har velat det länge… jag vet inte vad han är rädd för egentligen, eller varför han inte bara släpper taget om henne. Jag känner också att jag inte riktigt litar på hans starka förmåga att bli förälskad… han kan nog bli kär i någon annan vilken sekund som helst. Och att han är kär i mig just nu beror nog egentligen bara på att jag var den första som lyssnade på honom, såg honom, gav respons och engagerade mig…

Nåja. Idag skiner solen, och jag har sovit ganska bra och hyfsat mycket. Med lite vila efter den här intensiva veckan och helgen, kan det nog kännas bättre efterhand.

Annonser