Blågrå skyar, kärlek och hip hop

Jag spelar ett sådant där strategiskt spel som påminner om patiens, i datorn. Himlen är regnhotande vacker med emellanåt framsprickande sol. Jag vaknade för några timmar sedan; kom hem vid halvtresnåret i natt och somnade nog närmare halv fyra. Känner mig rätt pigg, och ganska lomhörd (fast mindre döv än jag var efter konserten som jag och U var på för någon månad sedan).

Det var en riktigt bra (både musikaliskt och attitydmässigt, från artisternas sida) och härlig hip hop-konsert som jag var på i natt, med alla tjugoåringarna som visade med förvånande tydlighet att de INTE gillade att se en medelålders kvinna i publiken… det var faktiskt några situationer där fulla både tjejer och killar faktiskt betedde sig en aning hotfullt, sedan de upptäckt att jag inte var ”en av dem”. Jag måste erkänna att jag inte riktigt var beredd på att bli just fientligt bemött – särskilt inte som jag inte tog någon kontakt med dem… men det verkar inte bättre än att den här generationens ryggradslösa och därmed svikande curlingföräldrar har alstrat både ett förakt och en aggressivitet mot ”vuxna”, hos den här yngre generationen.

Jag misstänker, om jag ska leka ”Spanare” en stund, att vi bör bli överraskade och tacksamma om det visar sig att våra ungar är ett dugg villiga att jobba för att vi ska kunna åldras vidare efter pensionen.

Men det kändes lite konstigt att befinna sig i en så extremt homogen miljö och vara den enda som sticker av. Jag är ganska säker på att om det fanns någon enda människa över 35 i lokalen, så var det en man – män kan vara coola tills de dör om de vill, kvinnor är bara coola fram till 30-årsåldern eller tills de bildar familj. Fast jag tyckte nog inte att de fullaste och därmed minst ”närvarande” eller medvetna av kidsen, var särskilt coola. Det kan inte vara så himla kul att spela för en publik som knappt vet vem det är som spelar, och som egentligen inte gillar musiken…

Men jag stod längst fram och såg alla på scenen perfekt. Såg också att ett par av artisterna hajade till och skrattade lite, när de såg mig… 🙂 Jag stack verkligen ut. Och det var inte ett dugg bekvämt, som sagt. Men det fick det vara värt, för att få uppleva en kvalitetskonsert av det slaget.

ES var på en fest  inte så långt ifrån där konserten var, medan jag var på konsert. När jag gick hem hade jag fått ett sms från honom där han skrev att han sett mina bilder från vår utflykt under dagen som jag lagt upp på det sociala communityt som vi båda bevistar. Att han tyckte att det var fina bilder, och höll med alla dem som kommenterat om att jag är duktig på att fota. Och så skrev han att han var så glad för det nya som vi har och att livet plötsligt blivit så intressant, och skickade en öm och betydelsefull kram. Jag skickade iväg ett ”tack hjärtat!” och undrade om han var kvar på festen, innan jag hunnit inse hur sent det var på natten… 🙂 Men han var vaken, visade det sig en stund senare, fast inte kvar på festen utan hemma. Jag hade hunnit vinka av dottern och hennes kompisar och kommit hem innan jag fick svar. Han hade nog velat ses… fast skrev det inte rent ut, och jag tyckte att det var för sent så jag svarade ”sov så gott och vi hörs nog i morgon”. Han skrev också att han ”tänker sjukt mycket” på mig… och jag hoppas att det var hans sätt att använda tonåringarnas språk, för annars lät det väl kanske inte helt sunt… 🙂 Jag funderade på att fråga vad han tänker när han tänker på mig, men kom fram till att jag inte ville veta det just nu.

Idag har hans sambo kommit hem. Jag tror att han kanske inte mår sådär jättebra just nu… eller i alla fall har det lite jobbigt. Jag slås av att jag är glad över att slippa vara i hans situation – utifrån erfarenheten av att ha varit i liknande situationer, under livet… och inser igen att det finns en del uppenbara fördelar med att inte trassla in sig för djupt i en relation… eller, att jag helt enkelt har det ofantligt bra som jag har det i mitt liv, just nu.

Jag tänker inte mycket på ES. Och när jag gör det, försöker jag att undvika att tycka något. Det går ganska bra. Jag nöjer mig med att konstatera att jag hade en helt fantastisk dag igår, i sin helhet – att jag fick utlopp för flera av mina behov, intressen och sidor. Och att jag har det lyxigt som får en söndag utan mer umgänge än jag önskar – i princip, dottern är ju hemma, men hon sover än, och vi behöver inte tära mer på varann än vi bestämmer. Jag är glad att jag inte har en man i min säng när jag vaknar och måste försöka umgås med honom när det enda jag vill och behöver är att få vara själv idag.

Det blir allt grönare ute. Det är ljuvligt. Jag ska ta en väl påklädd promenad ut i naturen på mina egna villkor, och njuta av det växlande ljuset, vinden, vattnet och grönskan… och med lite tur lyckas jag kanske höra några fåglar också, trots lomhördheten… 😉

Annonser