Att skriva anonymt

finns det de som tycker är ”fegt”.

Det jag vet, om mig själv, är att jag skulle skriva mycket mer… ”tematiskt”, följa någon viss tråd sådär, om jag inte skrev anonymt. Det skulle höja prestationskravet på mig själv. Och lustigt nog verkar det som om de flesta som tycker att det är ”fegt” att skriva anonymt, är människor som visserligen har lärt känna mig via bloggen – men som faktiskt vet vem jag är… 🙂

Vi människor har så många roller. Vi är så många olika människor. Vissa är mer fria och kan och vågar ta ut fler av sina sidor oavsett sammanhang – och det leder ibland till att de inte blir respekterade, vilket i sin tur leder till att de hindras att leva det liv som de vill. Andra har faktiskt inte mer än en, eller att par, sidor som de uttrycker… och ofta är det nog den sorten som blir mest stressade av människor som är allt från lugna till hysteriska, och allt från djupanalyserande till superytliga.

Ganska många människor har oerhört svårt att hantera att människorna omkring dem visar upp en massa olika sidor… och när jag skriver på min blogg vill jag kunna uttrycka de känslor, tankar eller åsikter jag har för stunden – vara åtminstone de flesta av alla de sidor jag har i mig…

En gång i tiden gick jag en kurs där en av deltagarna var en kille som uttryckligen sa att han inte kunde med människor som bytte stil. Just då var det mest ”klädstil” vi pratade om, men det han menade var förstås att han blev osäker och otrygg när han inte kunde placera en människa i ett visst fack. Jag fick genast lite dåligt samvete… eftersom jag växlade mellan trasiga jeans ena dagen, och snofsighet av dräkt-typ nästa. Stackars han, tänkte jag, för att jag förstod att jag stressade honom…

Numera tycker jag fortfarande lite synd om dem som blir stressade av mina (eller andras) olika stilar och personligheter. Och för att inte sätta upp hinder för mig själv, på den väg som jag vill gå, undviker jag att visa upp alla mina sidor i alltför stor utsträckning, i de flesta av mina mer ”officiella” sammanhang…

Skulle jag skriva en blogg i mitt namn… så skulle det innebära att jag skulle begränsa mig på ett sätt som skulle få mig att tröttna på skrivandet ganska snabbt.

Jag möts överhuvudtaget ganska ofta av mina generationskamraters (och äldre) rädsla, osäkerhet och begränsningsbehov, när det gäller vad och hur man ”får” uttrycka sig på nätet. Väldigt många tror eller tycker att den som skriver ganska fritt vad den gör, känner eller tänker, på nätet, den tror nog att den är lite märkvärdig – eller åtminstone utsätter den sig för en enorm risk för att… ja, jag vet inte? Blotta sin själ?

Jag förvånas fortfarande över att behovet är så stort av att försöka inlemma webben i ”kända” sociala mönster och sammanhang. Att glädjen och nyfikenheten över att få upptäcka vilka möjligheter nätet kan innebära för att erbjuda nya mönster, inte är större hos oss i ”föräldragenerationen”.

Nåja. ”Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”, kanske… jag känner mig i alla fall på det hela taget ganska trygg med att agera som jag har lust med, på nätet.

Fast den senaste tiden har det dykt upp fler och fler besökare här på bloggen, som befinner sig i mitt närområde. Efter fem års anonymt bloggande utan att någon (jo, en) som känner mig, har lyckats trilla in på min blogg… verkar det onekligen som om jag kan ha fått någon eller några läsare som vet vem jag är. Ja, jag vet ju inte säkert att dessa från mitt närområde som läser här faktiskt vet vem jag är, men jag måste räkna med möjligheten att det är så.

Vilket i någon mån förändrar ”anonymitetsaspekten”.

Jag har alltid både tänkt och hävdat att jag tänker stå för det jag skriver, även om någon som känner mig råkar läsa mina ord som inte är avsedda för deras ögon. Det fortsätter att gälla – men jag tror ändå att om jag får veta att fler än den enda hittills kända personen läser här… så visst påverkar det hur jag skriver. Kanske till och med att jag skriver.

Jag tror att en hel del av mina tankar och reflektioner har ett visst ”allmänintresse”, på det viset att vissa kan känna igen sig i mig och kanske inse att deras tankar inte är så himla fel eller konstiga som de trott medan de inte har berättat om dem för någon; och att andra kan ha nytta av att förstå hur människor som de inte förstår sig på, kan tänka. Jag tänker att ju mer vi människor lär oss att förstå av varandras likheter och olikheter, desto större är chansen till… fred i världen, faktiskt.

Samtidigt vill jag gärna själv välja vad de som finns i min fysiska närhet, ska veta om mig. Jag har aldrig bloggat för att de jag känner ska bli imponerade eller vilja följa min blogg. Ingen jag känner AFK har någonsin fått adressen till min blogg, av mig. Bloggandet handlar inte, för mig, om att hävda en roll i relation till dem som jag känner i min vardag. Jag har helt enkelt inget sådant behov.

Jag skriver uttryckligen inte för dem som känner mig på ett mer vardagligt och fysiskt plan. Men jag kan inte hindra den som råkar hitta min blogg och fatta att jag är jag, från att läsa den… inte på annat sätt än att radera hela bloggen.

Någonstans är detta lite av ett dilemma för mig. Å ena sidan står jag för allt mer och mindre genomtänkt eller politiskt korrekt som jag skriver, å andra sidan vill jag ha åtminstone någon grad av möjlighet att påverka vad de jag har omkring mig, vet om mig… det är inte en lösbar ekvation, ifall någon som känner mig råkar trilla in här och fatta vem jag är.

Jag vet inte i nuläget hur jag vill förhålla mig till den saken.

Under tiden lever jag på, i mitt just nu tveklöst överintensiva liv… tänker, känner, gör och upplever, mest hela tiden och en aning mer än jag egentligen orkar med. När min chef gick hem halv fem idag, stack han in huvudet och sa, en liten aning strängt: ”Trevlig helg, Leva – se till att gå hem snart, nu…” Och jag är glad att han försöker se till att jag inte springer in i den där väggen. Jag är numera ganska väl medveten om att jag lite för ofta befinner mig i dess närhet… idag har världen vinglat för mig några gånger igen. Jag är bara inte helt klar över när och var jag måste sätta mina gränser för att inte hamna i den där väggen… jag märker att min sömn påverkas av att jag försöker mig på känslor och närmare relationer. Men om det innebär att jag är på väg in i ”fel” relationer, eller om jag borde undvika nära relationer helt, eller snarare härda ut och ta mig igenom en första, stressande fas… det kan jag inte riktigt bedöma. Jag tror att min hjärna har lärt sig att reagera lite fel på saker omkring mig… så jag tänker att jag måste prova, så länge som saker inte känns helt fel. Men jag litar inte helt och hållet på min förmåga att bedöma när det verkligen är helt fel, och när det bara handlar om invänjnings- och övergångsfaser…

Samtalet igår med ES landade i att jag blev tvungen att igen vara tydlig med vad jag behöver i en nära relation – efter att han hade visat upp ett beteende som var på det sättet som jag inte orkar med i längden… och å ena sidan tänker jag att jag både ”testar” honom och tar mig närmare honom, och å andra sidan tänker jag att jag snarare gör gränserna tydligare för oss – gränserna som handlar om att vi inte ska bli ”ett par”…

Jag sa till honom igår att jag tror att jag inte är så himla lätt att leva med. Jag menade det. Jag tror också att han förstår, efter att han har hört några av mina berättelser om mina erfarenheter av livet, att… det kanske snarare är konstigt att jag är såpass ”normal” eller välfungerande som jag är. Måhända förstår han inte riktigt, som med de flesta, att har man klarat av att ta sig igenom alla dessa erfarenheter med förnuftet i behåll, så har tålamodet med självömkan och allmänt tramsande blivit ganska litet…

Jag vill inte skada honom. Han är en väldigt fin människa, som verkligen är värd det goda i livet… och det är förresten jag själv också. Fast det har inte hindrat människor från att behandla mig som en slagpåse, emellanåt. Man får inte det man förtjänar här i livet… man får bara det man får. Det finns ingen större orsak-verkan-koppling, på den punkten…

Hur som helst så skulle någon del av mig önska att jag kunde uppskatta honom tillräckligt mycket för att stanna kvar, och lära mig att lita på en annan, igen… men det här med relationer omfattar så oerhört många aspekter. De går inte ens att överblicka. Än mindre att hantera, alla gånger. Han säger att han har tålamod… fast det har jag ju redan fått bevis på att han inte har, om han känner sig osäker eller hotad. Han vill nog ha tålamod, och han har det nog också på vissa sätt… men jag är både lite för erfaren, lite för människokunnig och lite för intelligent för att vara särskilt lätt för någon som vill komma mig nära att hantera.

Jag vet inte om vi kan få detta att fungera. Jag vet inte riktigt vad jag vill, med honom… jag tycker att han är varm, mysig, söt och klart intressant att tänka sig en nära fysisk relation med. Och socialt väldigt osmidig, lite för genomskinlig med sina känslor som han samtidigt inte har en aning om att han har, lite för prestige-inriktad och har en aning för svag självkänsla (och därmed svagt egenansvarstagande)…

Så jag försöker att ta det lugnt. Inte för mycket åt gången. Han vill gärna träffa mig mest hela tiden, och han blir sårad, osäker och därmed bufflig och mer eller mindre otrevlig, när jag inte behöver honom på det sätt som han tror att han behöver mig… Han skrev idag att han tyckte att en dag utan mig var en lågkvalitativ dag. Jag faller för ordvalet… 🙂 Men när han skrev det, hade jag knappt haft tid att tänka på att han ens finns, denna dag. Mitt liv handlar om många fler intryck som är väldigt viktiga för mig…

Vi kommer nog att ta en liten tur ut i morgon. Jag skulle höra av mig när jag visste mer… än har jag inte gjort det. Jag har behövt vara med min dotter, och jag har behövt göra yoga, och jag har behövt blogga, mer än jag har behövt bestämma planer med honom… och jag vet att han kommer låta mig betala för det. På endera viset. Trots att det inte är vad han vill

Men nu ska jag skicka honom ett sms. Och sedan gå och sova… det ligger en väldigt intensiv helg framför mig, efter en väldigt intensiv vecka. Jag är glad att det händer saker, att det rör på sig – och jag behöver hinna med att vila…

Annonser