Rättså behagligt trött

är jag, sedan jag yogat och ätit ordentlig middag. Och svarat på ett trevligt mejl.

Har fått ganska mycket gjort på jobbet idag. Lite mer fart på skallen än i måndags… 🙂 I morse hade jag ett väldigt konstruktivt och samtidigt ”övergripande” möte med en kollega – väldigt mycket prat och massor av förklaranden hit och dit, men ändå konkreta resultat i slutänden. Kändes lysande… 🙂

ES har skickat små, trevliga och varma meddelanden under dagen. Han föreslog, med stor försiktighet, att vi kanske kunde ses i kväll och se ESC… och jag fick svara med att jag inte hade en aning om att det var, i kväll… 🙂 Och så skulle jag ju yoga idag, och försöka hinna prata mer med dottern så att vi gemensamt kan skapa oss ett bättre grepp om den nya situationen. Så ES svarade att han tyckte att det lät som viktiga saker att prioritera… ”I care about you”, skrev han… det kändes… varmt. I hjärtat.

Jag funderar en del på det där ömsesidiga behovet som man trots allt alltid har, när man närmar sig en ny människa känslomässigt, av att få veta att den andra vill ses, att den tänker på en med värme, att allt är bra och känslorna kvar på ungefär samma nivå som senast man kommunicerade… Jag tror inte att det handlar om ”bekräftelsebehov”, i den mer ytliga och moderna varianten. Utan mer om att man ju inte kan veta säkert att vare sig de egna eller den andras känslor… består.

Men det är märkligt hur känslig balansgång det kan vara. I alla fall för mig. Steget från att känna ”han kväver mig” till att bli orolig eller ledsen över att han inte verkar bry sig, är en millimeter långt, ibland… och väldigt svårförklarat även för mig själv, i synnerhet när jag har uppfattningen att jag kanske inte riktigt vill ha en alltför nära relation till just den här människan… Nu är det inget som är särskilt märkbart för mig, med ES. Det där fenomenet alltså. Men tillräckligt för att det ska väcka min lust att ta reda på varför det fungerar så… 🙂

En annan sak som har slagit mig, är att den graden av ärlighet som jag visade ES när jag förklarade för honom varför vi inte passar ihop som par, är svår att hålla vid liv. Så fort som man har börjat vara varm och rar med varandra, så blir det jättesvårt att också vara ”vänskapligt ärlig”… då vill man inte såra, och man vet att man sårar eller åtminstone gör den andra osäker, om man lyfter ärliga känslor eller tankar. Jag tror att jag kanske behöver… det där läget då jag verkligen puttar bort, för att skapa mig möjligheten att tvinga den andra att se hela mig.

Och samtidigt så bara hatar jag att såra…

Det är komplext, det här med nära relationer. Och både svårt, och roligt utvecklande. Jag behöver väldigt mycket ro för mig själv… men jag behöver också… stimulansen, i mötet med människor. Frågan är var brytpunkten går, för mig… det får jag prova mig fram till. Och hoppas att jag inte hinner tappa bort mig själv, på vägen… 🙂

Dottern har jag inte hunnit prata med så mycket som vi hade behövt – eller rättare sagt, vi har inte hunnit prata om de saker vi hade behövt… men det blir ju mer tid till det. Nu har hennes far i alla fall hjälpt henne att skjutsa iväg de sista sakerna – och han har varit bara snäll och generös medan han har gjort det. Det är jag glad för, för dotterns skull… det både behövde och förtjänade hon.

Nu, sängdags.

Annonser