Politiskt korrekt

är i alla fall inget man kan beskylla mig för att vara… 🙂

Jag tänker oftast att den som står för hela sig själv, det som är fantastiskt och det  mer osnygga, får ett lite lättare liv och dessutom mer ärliga relationer. Det som brukar kallas för ”integritet” hos en del människor handlar ofta om en rädsla för att visa upp sina mindre tjusiga sidor.

Igår fick jag i alla fall äntligen städat. Det är härligt att gå barfota på rena golv… 🙂 Och så hade jag fått ett mejl från ES, där han försökte säga att det intresse han haft för mig hade tagit slut i och med att han trodde sig ha sett onda sidor hos mig. De ”onda sidorna” som stötte bort honom, var framför allt att jag ser igenom andras motiv och spel, men också att jag blir så förbannat trött när folk spelar spel att jag blir lite hård och raljant när jag talar om hur lite intresserad jag är av att reagera på det som den andra försöker få mig ur balans med. ”Jag känner inte igen dig” och ”nej, nu tänker jag sluta prata med dig/avsluta vår relation” är tyvärr totalt förutsägbara reaktioner från en passionsdriven man vars känslor för mig bara handlar om att han njuter av mina mjuka, varma, engagerade och medkännande sidor… de är inte intresserade av att få veta att, eller hur, jag tänker. De vill att jag ska vara ”fantastisk” så att de får njuta av mina förmågor, men utöver det som jag ger till dem vill de inte att jag ska ha de sidorna. Framför allt blir de väldigt lätt provocerade av att jag är medveten om att jag har de talangerna.

Han hävdade i sitt mejl att han visst hade haft ett stort intresse för att lära känna mig… och det är ju lättare att påstå det, sedan man har fått massor av chanser att ställa frågor och inte kunnat klämma ur sig en enda, och man därför tvingas inse att den andra har rätt – men vägrar erkänna det, så i stället låtsas man att det är den andras fel att man inte längre är intresserad… Han tyckte att det var ”befängt” att uppfatta ett uttryck som ”jag måste få träffa dig i helgen” som ett krav. Det var ju bara ett uttryck för längtan… Han gav mig också ”ett gott råd” om att tänka på vilka signaler jag skickar ut, när jag inte är amoröst intresserad. Jag svarade efter några timmars funderande, och skrev att det var tråkigt att mina ansträngningar att balansera det varma och det avvisande inte bar frukt alls… skrev också att jag har gott om erfarenheter vid det här laget, av hur enormt aggressiva som passionerade män kan bli när deras amorösa ansatser bemöts med totalt avvisande. Sedan skrev jag att han nog gör sig själv en större tjänst om han försöker undvika att flytta över ansvaret för sina känslor till andra människor.

Jag skrev att det som han skrev till mig: ”ja, jag går med på att vi inte visar upp vår förändrade relation när vi ses i kören – men då måste jag få träffa dig i helgen”, faktiskt är ett krav, rent språkligt. Det kan till och med uppfattas som ett ultimatum – ”om du inte säger ja till att ses i helgen så kommer jag att visa upp i kören att vår relation har förändrats”. Att han tycker, i backspegeln, att det inte var så han menade, kunde inte riktigt förväntas vara självklart för mig när jag satt i situationen att vara tvungen att försöka bedöma hur stor risken var att han skulle bli arg och börja jävlas med mig…

Jag skrev att jag inte har stängt några dörrar mot honom – om han är intresserad av mig som människa. Vilket ju var vad jag hävdade att han inte är. Hans sätt att uppfatta mitt ”nej tack” till ett intimt förhållande som att jag därmed hade slagit igen dörrarna mot honom, är ett bevis på att hans påstådda intresse för mig inte handlar om kärlek till en annan människa. Och så skrev jag lite om min uppfattning om vad kärlek handlar om – att man vill den andra väl även om den andra inte vill vara med en, att man ser hela den andra människan med gott och ont och tycker om den med allt det, och att man inte vill kontrollera den andras vare sig känslor eller handlingar.

Han svarade i natt någon gång, men inte på det jag skrev om. Det blev nog för tydligt att det som han kallar för ”kärlek” stämmer oerhört dåligt med min uppfattning av begreppet… Det enda han skrev var att han var helt uflippad över att han hade fått reda på att den där killen som skulle hälsa på honom, faktiskt hade lurat honom. ”Hur kan man svika någon så?”, skrev han, och jag fick genast lust att peka på det meningslösa med en sådan fråga (som ju egentligen är ett påstående)… 😉 Men det gjorde jag inte. Jag har inte svarat. Jag tycker att den här killen saknar sinne för proportioner och genuin förståelse för andra människor och deras livssituationer.

Under eftermiddagen igår for jag iväg till ett stort musikaliskt evenemang som var i stan. Träffade dottern en stund sedan hon slutat jobbet och skulle fara hem och vila. Jag träffade också massor av bekanta, från alla möjliga sammanhang… det blev igen tydligt för mig hur mycket folk jag faktiskt känner, numera… fattar inte riktigt hur det har gått till, och särskilt konstigt känns det med tanke på att jag i princip inte umgås aktivt med några människor på min fritid.

Strax innan ett evenemang jag skulle lyssna på, träffade jag en av de fyra herrarna som jag hyste visst intresse för i höstas. Vi har inte träffats alls sedan han bytte arbetsplats kring jul, men jag såg i ett socialt forum att han och hans sambo hade det underbart ihop på en resa de varit på… och jag indikerade, där, att det gjorde mig glad att han har det så bra med henne. Jag var ensam kvinna om att ge den indikationen… 😉 Det är en attraktiv karl, och det finns nog en hel del kvinnor omkring honom som skulle tycka att det vore trevligt om det var dem som han kände det så för i stället. Jag vet förstås inte om han noterade min respons i det sammanhanget, men när vi sågs igår så vände han och kom tillbaka till mig för att prata… och så såg han oerhört varm ut, klev väldigt nära (jag fick backa lite) och såg hela tiden ut som om han tänkte krama mig… 🙂 Det kändes… förvirrande, eftersom han är så lyckligt kär i sin sambo… men jag blev samtidigt glad, över värmen han visade. Jag nämnde att jag hade funderat på att kontakta honom för att få hjälp med en jobbgrej som jag vet att han kan, och han sa flera gånger att ”ja men visst, hör av dig!!”. Det var en av de mest positiva sakerna som hände under kvällen.

Sedan fick jag tillfälle att se U in action, med en större grupp. Jag har sett den gruppen på film tidigare, och där tyckte jag att U var… självmedveten på ett sätt som kändes ganska oattraktivt. Hans agerande, igår… var tyvärr om möjligt ännu sämre. Han såg inte glad ut, log kanske en gång; när han pratade till publiken var det med en attityd som sa ”jag struntar helt i er”; och när han ledde gruppen så var han visserligen väldigt fysiskt utspelande – men på ett sätt som indikerade att han ändå var väldigt cool och att han hade total kontroll över sig själv… så resultatet blev att gruppen blev mer osäker än den hade behövt bli, och framträdandet ganska ostadigt, osammanhängande och inte särskilt bra överhuvudtaget. Tyvärr. Summan av intrycken blev, för min del, att de där mer osympatiska aspekterna av honom som jag har sett redan från början, blev ännu mer framträdande…

Efteråt pratade jag med några kollegor jag stötte på, och så hittade jag kollegan som jag pratat med om att göra sällskap dit. Vi stod och tittade en stund i programmet och funderade på vad vi skulle ta del av nu, och under tiden kom U ut. Ensam, som alltid… någonstans är det lite konstigt när en körledare inte omsvärmas av både sina körmedlemmar och andra vänner och bekanta… Han tittade sig runt i lokalen, och missade mig… och om det var med flit eller inte, vet jag inte. Jag vinkade just när han vände bort huvudet igen, så han såg det inte. I samma veva som jag och kollegan kommit fram till att vi skulle gå ut, stannade U vid trappan när han mötte en tjej som han kramade om och pratade kort med. Just när jag och kollegan nådde trappan hade han pratat klart, och jag tog honom på ryggen för att säga hej – och han vände sig inte ens om… så jag gick upp bredvid honom och tittade på honom och sa ”hej”. Han… sa hej tillbaka, men hela hans kroppshållning signalerade ”åh nej”… han riktigt ryggade tillbaka. Jag blev så paff över reaktionen att jag kom av mig helt. Han frågade, sådär ryggmärgsreflexaktigt: ”hur är det med dig?”, och jag svarade ”jo, bra”, väldigt förvirrad… och sedan kände jag ju hur väldigt inte han ville prata med mig, så jag log bara lite och gled vidare förbi honom… det blev en jättekonstig situation. Han kom gående efter… man visste inte om man skulle säga ”hej då”… och jag skippade bara honom och pratade vidare med kollegan i stället.

Jag måste säga att jag var totalt oförberedd på en sådan reaktion från honom. Det senaste vi har kommunicerat, förutom på kören där han var väldigt varm, glad och öppen, är när han svarade på mina mejlreflektioner med ett ”stort tack till dig för att du inspirerade mig att prova det här”. Igår såg han verkligen ut som om han trodde att jag förföljde honom… herregud. Det var ett gigantiskt musikalisk arrangemang och minst halva staden var där… och han lyckas få för sig att jag är där bara för att ”jaga” honom!? Hur mycket hybris kan en människa ha… och hur ”intensitetsrädd” kan han vara… Jag vet inte riktig vad jag ska tänka. Han har visat, på flera olika sätt vid det här laget, att han inte är särskilt intresserad av andra människor. Att han direkt föraktar många människor… och samtidigt har jag ju fått veta att minst någon del av det där coola och distanserade som han visar upp, är ett skydd för att han annars känner sig för sårbar. Jag vet inte om jag ska känna med honom, tycka lite synd om honom eller helt enkelt tycka att han är en tämligen osympatisk människa…

Nå. Jag släppte honom helt, igår, och kollegan och jag vandrade vidare. Jag träffade föräldrar till dotterns kompisar, tidigare och nuvarande kollegor, bekanta från tidigare i livet… väldigt trevligt. Jag och kollegan pratade lite om dejting och relationer. Hon konstaterade, som jag också gjort, att det är oerhört ont om singelmän i vår ålder i vår stad… ”och de som är singlar, verkar oftast vara det av en anledning”, sa kollegan…

När vi stod och lyssnade på ett band som spelade fick jag syn på en annan kollega. Som inte direkt känner den första; de känner till varandra, men har inte umgåtts mer personligt. Resten av kvällen gjorde vi tre sällskap… och det var väldigt trevligt, och väldigt intressant. Båda dessa damer är människor med stark integritet… de öppnar sig inte hur som helst. Och ändå började vi prata om dejting (vi är alla tre mer eller mindre singlar, visade det sig), om varför det är så mycket svårare att träffa någon nu än det varit tidigare i livet, om sociala medier och graden av social öppenhet… väldigt intressant var det. Vi gick till en uteservering och satte oss med varsin öl. Kollega 1 skulle träffa några kompisar lite senare och de skulle gå på en krog där det var dans, och jag sa att jag borde nog egentligen hänga med dig, för att i alla fall skapa möjligheten att träffa någon… och kollegan försökte få med mig, men jag kände att jag hellre satt och pratade en stund till med kollega 2, och sedan minglade runt lite mer på musikevenemangen. Men jag var tacksam över att hon försökte få med mig… 🙂 Med lite tur blir det fler chanser.

Kollega 2 bröt ganska nyligen upp från ett längre förhållande. Jag frågade vad som var orsaken till att hon brutit, och fick klart för mig att det inte var känslorna som saknades, utan det var praktiska och sociala saker som gjorde att hon klivit av… och så hade hon dejtat en annan kille under en period. Den killen hade fått kalla fötter när det visade sig att kollegans ex inte alls tänkte släppa henne utan uppvaktade henne rättså intensivt… 🙂 Men nu ville kollegan träffa den här andra killen igen, och han var tydligen också någonstans på det här stora musikevenemanget. Vi gick vidare dit där han skulle vara, och kollegan fick syn på honom tillsammans med hans ex… vilket gjorde att kollegan inte ville gå fram och hälsa. Det slutade med att de inte träffades, trots allt… och jag hade sett en annan av mina tidigare kollegor tidigare under kvällen, och hade nu kommit på att jag borde ha stannat och pratat med honom då… så nu letade jag lite efter honom och fick faktiskt syn på honom till slut. Just när jag var på väg dit, såg jag att han höll handen med en dam… så då backade jag. Jösses… han har varit singel längre än jag, och givetvis har han hittat någon just när jag kommit på att det kanske kunde vara värt att träffas och se hur det verkar… typiskt.

Så jag och kollegan stod där och verkligen gillade musiken medan vi kände oss som ett par snurriga tonåringar… 🙂 Sedan sa vi god natt och jag cyklade hem.

Det var en väldigt intressant, trevlig och givande afton, på många sätt. Gav många nya tankar… och skapade nog lite skjuts i den där mer sociala riktningen som jag har önskat mig ett tag nu. För tillfället känns den närmaste framtiden ganska lovande… 🙂

Nu ska jag ta mig ut och handla lite käk. Strax ny, intensiv vecka, igen… då min dotter kommer hemflyttandes. Det blir intressant att se hur det blir.

Annonser