Jag gillar verkligen

att det rör på sig. Livet. Jag behöver det. Samtidigt som jag verkligen inte alls fixar det – jag snusar i kubik och jag sover uselt, igen… så där blir det väl när man har varit lite för nära den där väggen. Balansen rubbas orimligt lätt. Och nu tänker jag inte låta den där vägg-närheten styra min tillvaro. Jag tänker trivas med att det rör på sig, och lära mig att inte samtidigt bli stressad av det…

Jag har tusen tankar som jag skulle vilja få på pränt. Jag kommer inte att lyckas få ner  hälften… ibland är det synd att man inte har en hårddisk eller i alla fall ett litet bärbart minne, i hjärnan och kroppen, så att man kunde hämta tillbaka tankarna innan de försvinner.

Det var i alla fall så här. Att vi hade kör härom dagen – och jag tog en kaffe med bästa favoritexkollegan på en trappa i solskenet innan, och reflekterade över om jag kanske borde strunta i att gå dit, den här gången… det kändes som om risken för katastrof var en aning för stor. Med U kändes det helt lugnt – han skickade ett svar kvällen innan, där han reflekterade kring frågan om elitistiska förhållningssätt och dess tendens att skapa avstånd till andra människor, och hans svar kändes… å ena sidan ganska opersonligt, i relation till just mig, men å andra sidan ganska personligt kring just honom. Framför allt kändes det… som om han… bad om nåd. Jag vet inte varför det kändes så eller vad han i så fall skulle be om nåd för… men det kändes i alla fall inte som om han… hade panik, i relation till mig. Det kändes som om det inte fanns något som kunde bli fel om vi skulle ses i kören, i alla fall.

Det var ES som oroade mig…

Jag kände inte att jag litade på att han skulle… bete sig som vanligt, som om inget hade hänt. Trots att han ”gått med på” att kören skulle få vara en fristad. Och jag kände att jag inte skulle orka hantera om han hade ett behov av att jag skulle… svara mot en intimitet eller en känslosamhet som jag ju faktiskt inte kände. Så jag övervägde att inte gå dit…

Men jag bestämde mig för att ändå chansa. Jag ville ju verkligen sjunga…

Tog vägen förbi hos en av exkollegorna som också är med och sjunger. Där träffade jag en av mina tidigare närmaste exkollegorna – som gav mig en spontan kram, och sedan överlämnade lite prylar som han förvarat sedan jag tydligen glömde dem när jag bytte jobb… 🙂

När jag och den sjungande exkollegan kom till lokalen där vi sjunger, klev jag in med ett glatt ”tjena!”, till U, ES och en annan kollega som var där… U såg superglad ut över att se mig. ES… undvek jag att titta för noga på… men han var i alla fall… tillbakadragen. Inte ”på”, mot mig.

Vi blev inte mer än sex personer sammanlagt. Och U… gjorde precis allt som vi pratat om… han var personlig, betedde sig som om han litade på sig själv när han introducerade några lite mer ”flummiga” övningar (men förklarade inte varför vi skulle göra det han sa – vilket jag tror var helt rätt), la jättemycket fokus på det mer meditativa – och gruppen bara följde med honom… helt underbart. Jag blev bara alldeles… lycklig. Över att han försökte, och över att det fungerade.

Vi delade flera glada skratt, som nådde till ögonen på honom, vilket är ovanligt. Absolut inget flirtigt eller romantiskt på något sätt – utan bara glädje och gemenskap…

ES… hade en lite… surmulen, eller dämpad, attityd. Det märktes att han kände sig osäker på mig, som inte gav några ”kontakt-signaler”… men det fungerade, trots allt. Det var en kort stund då de här två herrarna stod och sjöng samma stämma tillsammans, just då riktade mot mig, som det kändes… ganska surrealistiskt.

Men alla föll in i den meditativa och vilande stämningen. U visade att han blev starkt känslomässigt berörd av vårt gemensamma sjungande. Han sa det också… att det lät bra, och kändes bra. Och i slutet klev han in i låten och var ett med oss. För första gången… så jäkla fint.

Och när vi var klara… förstod jag ju att ES inte tänkte släppa mig. Så jag försökte inte ens stanna och prata med U, trots att jag såg på honom att han nog hade velat det… jag vände mig bara om, besvarade hans varma och glada leende, och sa ”hej då” när jag gick ut genom dörren, tillsammans med ES och några av de andra…

När vi kom ut i trapphuset sa ES att han ville rådfråga mig om en sak. Eftersom ett par av exkollegorna var med, markerade jag verkligen att jag blev förvånad över det… samtidigt som jag blev lite irriterad på ES. Längre än så orkade han tydligen inte hålla sitt ”löfte” om att hålla kören skild från hans och min relation…

Han ville visa mig ett sms han fått från killen som han betalat resan till Sverige åt. Det som stod i sms:et var att vännen hade råkat ut för en olycka och varit medvetslös och legat på sjukhus… det lät som en trovärdig historia. Faktiskt. Men ES hade tydligen fått responser från människor som han hade känt länge, av typen ”jaha, han har ju blåst dig”… och det gjorde honom upprörd och ledsen, och nu ville han höra om jag också trodde att vännen hade lurat honom. Jag sa som det var, att jag ju inte ens har träffat killen, men utifrån den film jag sett där vännen var med, så hade jag inga anledningar att tro att han hade lurat ES.

Vi lämnade huset och skulle ju åt samma håll hemåt, så jag stannade och väntade medan ES gick in och hämtade något från sitt rum. Medan jag väntade kom en av damerna som är med i kören. När hon kom fram var även hon lugnare än vanligt, och när jag frågade vad hon tyckte om dagens övning sa hon att hon gillat det vi gjort. ”Man märker att rösten har blivit starkare under den tid som vi har sjungit”, sa hon, och jag höll med… Sedan kom ES, och vi gjorde sällskap alla tre en bit på väg, medan vi vinkade hej då åt en av de andra i kören som skulle åt ett annat håll. Det var otroligt uppenbart att dagens övning… hade gjort saker med vår känsla av samhörighet. Lugna, trygga saker. Just det som jag har trott och tyckt, från början, att U:s ”koncept” borde handla om… men som jag inte riktigt har fått se att den gjort. Som jag sa till honom när vi sågs förra veckan…

ES och jag skildes från kollegan som skulle åt annat håll. Och när vi promenerade vidare sa jag till honom att jag tyckte att det inte fanns några konkreta orsaker för honom att tro att han blivit lurad av den där vännen – så därför borde han inte tro något alls, tills han eventuellt fick annan information. Kanske har han blivit lurad, och har han det så fanns det inget att göra åt det heller annat än att bli besviken, men i övrigt bara gå vidare. Han klarar sig utan de ganska små pengar som vännen i så fall har lurat honom på. Hade han inte klarat sig utan dem så hade han inte gett bort dem till att börja med. Pengar är bara pengar, saker är bara saker… världsliga ting.

Och jag trodde inte att han skulle förstå vad jag menade… men senare fick jag klart för mig att min attityd till värdet av att hetsa upp sig över saker faktiskt har satt starkare spår hos honom än jag trott.

Vi stannade utanför hans hem. Jag frågade, för att tanken slog mig, när hans sambo egentligen skulle komma tillbaka… ”i mitten av juni”, sa han… hm. Ja, så mycket till ”sambo” verkar de faktiskt inte vara… han fortsatte med att säga att han skulle ta ett allvarligt snack med henne när hon kom tillbaka. Och jag sa bara att jag tyckte att han skulle tänka igenom vad han själv vill och behöver innan han tar det snacket, så att han säkert vet att han vill leva ensam… på det reagerade han märkbart lite besviket, men tydligen når den sortens känslor inte hans eget medvetande.

Jag sa att jag skulle till macken på hemväg, och han frågade vad jag skulle göra där. ”Hämta ut ett antal paket”, sa jag, och då frågade han om jag ville att han skulle skjutsa mig. Jag… funderade verkligen. På hur skrymmande och tunga de där paketen egentligen kunde tänkas vara… och om det var värt… besväret, att bli skjutsad…

Men så tackade jag ja. Och vi tog bilen. Och hade inget att säga varann, medan vi åkte… eller, det vi hade att prata om ville ingen av oss riktigt ta tag i. Och jag märkte, på macken, att jag hade en gnutta vass attityd mot honom… same old shit som med min tidigare närmaste kollega som hela tiden visade försiktigt att han ville vara något mer än bara vän med mig. Otroligt obekvämt kändes det, att bli sådär småtaggig för att hålla honom på avstånd…

Så kom vi hem till mig. Stannade med bilen lite på tvärsen utanför huset, precis på rätt ställe för att alla grannar skulle passera och få tränga sig emellan lite lagom… vilket inte hade gjort något om det inte vore för att de saker som jag sedan, väldigt försiktigt och hänsynsfullt, sa till ES, fick honom att bli så ledsen att han grät…

Jag hade inte alls planerat att ta det snacket där och då. Men det blev så snabbt uppenbart att han förväntade sig något annat från mig än jag kände att jag kunde ge… det fanns inte riktigt något sätt för mig att ta mig ur situationen utan att antingen vara ärlig, eller att hurtigt hoppa ur och tacka för skjutsen, vilket hade känts oschysst och oärligt. Inte ”jag”.

Så… jag började med att prata om mitt behov av att vara… jag. Inte ena halvan av en symbios. Hur jag helt enkelt inte klarar av relationer med människor (av båda könen) som… visar att de behöver min vänskap på ett sätt som innebär att de ska ha exklusiv rätt till mig. Och så berättade jag om hur olika jag och min dotter är – att hon är ostrukturerad, ofokuserad, impulsiv… och att jag klarar att leva med henne trots att hon är på det sättet eftersom hon är min dotter och jag älskar henne, men… att jag, sedan hon flyttat, har insett att jag inte orkar med att ha den sortens människor inpå mig i för hög utsträckning. Att jag inte orkar leva mitt liv med en så ostrukturerad människa.

Jag sa inget uttryckligt om att jag tycker att han är det ena eller andra. Jag pratade om mig, om hur jag vet att jag fungerar… att jag har så lätt för att anpassa mig och kompromissa att jag snabbt kompromissar bort mig och mina behov utan att ens märka det förrän jag bara inte står ut längre… och når jag väl den punkten, så finns det ingen återvändo. Då måste jag bara slippa den människan… då är känslan förstörd.

Det har hänt mig några gånger under livet. Att jag har hunnit bli… allergisk. Det är därför som jag är så klar över att om U kommer dithän i sin känsla av min ”intensitet”, enligt hans mått, så förstörs även vänskapen.

Men jag sa att jag inte kan se ES och mig som ett par. Att jag inte är förälskad i honom och att jag framför allt ser tydligt att jag inte skulle må bra, i längden, av att leva med honom. Att han tyvärr är en sådan person som… ja. När vi pratar med varann så är våra samtal på hans villkor. Han väljer ämnen, han avbryter, han studsar hit och dit och har ingen som helst aning om vilka samtalsämnen som är viktiga. Han gör inte så av elakhet eller ens av bristande omtanke eller intresse – han gör så för att han inte förmår annat… Han är en väldigt varm, omtänksam, generös och passionerad människa. Men med en social förmåga som… jag inte kan leva med.

Jag beskrev hur det senaste året på den nya arbetsplatsen har gjort det oerhört tydligt för mig hur präglad jag har blivit av att arbeta med människor som saknar social finess och smidighet, under väldigt många år. Att de jag jobbar med nu… är mer socialt kompetenta, och att de flesta av dem inte bara är ytligt socialt skickliga utan engagerade och intresserade på riktigt. Att jag har fått brottas en del med mig själv för att försöka undvika att falla in i det hårda, raljerande sättet som är det enda möjliga för att stå ut, på den gamla arbetsplatsen. Jag sa inte att ES är en av de mest ”typiska” av dem jag känner från den gamla arbetsplatsen, för den sociala otympligheten…

Men jag sa att jag behöver någon som möter mig med lika stor förståelse och acceptans som jag gör mot honom. Jag tog t o m exempel på situationer… där jag har visat ES förståelse trots att jag själv inte skulle ha reagerat som han gjort – och andra, där han svarar med distanserad förvåning och uttalad oförståelse när jag (eller någon annan) berättar om en känsla eller upplevelse som han inte har erfarit.

Han lyssnade mest. Efter en stund sa han: ”ingen har någonsin varit så här ärlig mot mig”… och då ska man betänka att jag i stort sett inte sa ett ord om hur jag uppfattar honom, och att jag inte uttryckte mig hårt eller dömande om något av det jag beskrev. Han sa att han inte har fått någon respons alls från människor omkring sig, på hur de uppfattar honom… att han förstod att det jag beskrev nog var sådant som andra också såg. Och undrade varför ingen någonsin har sagt det, till honom… och just det gav jag ingen respons på. För det jag tror… är att orsaken till att ingen har sagt vad de ser eller reagerar på, av honom… är att ingen har brytt sig tillräckligt mycket om honom. Och det är så sorgligt så det vill jag faktiskt inte att han ska inse…

Sedan sa han… att han tyckte att det kändes som om jag dömde ut honom på förhand. Jag svarade att jag pratade om hur jag fungerar, om vad jag vet om mig själv och vad jag orkar, klarar och hanterar, och inte… och att mina bedömningar av hur han fungerar, faktiskt är baserade på att jag har känt honom i ganska många år… jag förstår att det är lite svårt för honom att se, eftersom han inte har känt mig under den tiden. Han är helt enkelt inte så uppmärksam på sin omgivning att han bildar sig uppfattningar om hur människor omkring honom fungerar utan att han tänker på det. Som jag är, och gör. Och som de flesta inte gör. I det avseendet är han allt annat än unik – även om han tydligtvis sållar bort mer av intryck, både av sina egna och andras känslor, än många andra gör.

Han sa att han hade velat få upptäcka den här omöjligheten, misstämmigheten, som jag pratade om, lite långsammare och på egen hand… och jag sa att han ju faktiskt har levt i sex år med en kvinna som aldrig har varit förälskad i honom. Och att jag skulle ha farit för illa om jag hade låtit honom få utöva sin förälskelse på mig medan jag faktiskt inte ville… och att jag utgår från mig själv. Och min vetskap är att ju snabbare man får veta att ens känslor inte är besvarade, desto mindre hinner man bygga upp av drömbilder av hur livet ska bli med den andra, och dessutom slipper man klandra sig själv för att man inte såg och fattade tidigare. Han höll inte med. Men jag vet att jag har rätt.

Han sa att han hade känt det som om vi hade något unikt… att jag var en människa som var mer rätt för honom än någon han mött i sitt liv. Jag betvivlar faktiskt inte att det är sant, även ur ett objektivt perspektiv. Han sa också att han inte hade tänkt så långt som jag gjort, in i en tänkt framtid… att det mest bara kändes som en spirande… lycka. Och att han blev ledsen, eftersom han förstod att jag… bestämt mig.

Och sedan var han verkligen ledsen. Så att han grät… och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. När en människa gråter väcks min ömhet, och jag har svårt för att inte ta i den människan… så jag strök honom över armen… men kände inte att jag ville… vara närmare honom än så. Och han gjorde inget alls. Bara… grät.

Till slut sa han att det blev mer än han förmådde ta in. Och jag sa att jag förstod… för det är ju det med mig, att jag tänker och känner inte bara djupt och brett, utan dessutom betydligt snabbare än de flesta… många vänner genom åren har uttryckt samma sak: ”nu är det fullt, nu kan jag inte ta in mer, nu behöver jag förstå och bearbeta det du sagt”. Han tyckte att det bästa nog var om jag lämnade honom i fred för stunden, så att han fick sortera intrycken på egen hand. Och jag höll med – men ville inte riktigt lämna honom ifall han mådde för dåligt… så jag kände mig för en stund till, tills det kändes som om han faktiskt skulle klara sig utan att brista eller skada sig själv av det ena eller andra skälet. Då klev jag ur bilen, tog ur mina saker, satte mig på huk intill bilen och tog honom i armen och sa att jag ville att han skulle komma ihåg att de saker jag lyft fram just nu handlade om sådant som gör att jag inser att jag inte kan leva med honom – men att jag givetvis också tycker att han är en varm, snäll (i ordets allra mest rena och positiva mening!) och fin människa, och att jag ville att han skulle komma ihåg det sedan, när han satt för sig själv och bröt ihop över att jag inte vill vara ihop med honom. Och så bad jag honom att vara rädd om sig. Han tackade… och så gick jag.

En halvtimme senare när jag tittade ut, stod bilen kvar… och då blev jag lite orolig. Tänkte just gå ut och kolla att han inte hade förlorat medvetandet på grund av sin kroniska sjukdom… men då backade han ut, och åkte sakta iväg. Jag kollade efter honom för att se att han verkade köra som någon som är vid medvetande… och det såg okej ut.

Puh… puh. Helt enkelt. Mer finns inte att säga.

Jag satte mig vid datorn och skickade den där feedbacken till U som jag skulle ha gett honom direkt, om inte ES varit där. Att det blev kanonbra, som han gjorde det. Och att jag trodde att han säkert känt det själv, men att jag ville säga det till honom eftersom jag hade kommit med synpunkter och önskemål innan. Och så frågade jag om hans reflektioner, ifall han ville dela med sig. Bara det, och en kram.

Sedan har jag jobbat undan en del stora saker på jobbet. Sådant som kräver fokus och överblick. Känns väldigt bra att ha fått det gjort – även om min känsla i det hela ändå är att jag inte har minsta lilla grepp om situationen… det har varit väldigt mycket att göra, faktiskt. Idag hade jag ett möte med en ur gruppen som jag har haft det lite kämpigt med den senaste tiden, och egentligen hade behövt tala om att jag är besviken över hur just den personen faktiskt har svikit mig… men jag hade varken ork, tid eller tillräckligt engagemang för den personen för att säga något om det. I stället halv-löste vi sakfrågan. Och drog över på tiden… så att lunchen blev tio minuter. Sedan som ett skott i väg till återbudstiden som min frissa just hade fått när jag ringde i morse. Och tillbaka som ett skott, för att fota en grupp. Därefter ett par utskick att färdigställa och distribuera. Och så fika med en av rumsgrannarna – en kvinna som jag bara tycker mer om för var dag som går… ja, ska vi nu vara alldeles petnoga så är det så med de flesta av alla mina nya kollegor som jag umgås lite mer med. De kommer mig närmare i själen hela tiden. Längre in i mitt hjärta, och in i min lojalitet.

Men efter det tog orken helt slut. Så jag ringde exkollegan som är med i kören. Och frågade henne vilken bild hon har av ES. Det hon beskrev… stämde ganska väl med både min bild sedan innan, och med vad jag trodde att andra tycker. Hon frågade: ”men… skulle du kunna bli förälskad i honom?” Och jag sa som det är… nej. Hon beskrev att hon ser honom som en kufisk pajas som vare sig lyssnar eller visar intresse på andra sätt, för andra. Jag sa att jag känner mig pressad av ES – men också att han är en varmare och mer omtänksam människa än jag riktigt har sett innan, och att hans ibland hånfulla, ironiska och opassande närgångna kommentarer egentligen inte reflekterar den han är. Vi pratade också om det som jag sagt till ES – att det inte är någon unik situation för mig, att människor känner att de blir sedda och förstådda av mig på ett sätt som de ofta aldrig har upplevt tidigare… att människor öppnar sig för mig. Jag förstår faktiskt så gott som alla slags känslor och tankar. På riktigt. Det är inte som jag har hybris, eller hycklar. Till ES sa jag som det är – att mycket av mina livserfarenheter kommer från att jag har lyssnat på och känt mig in i andra människors berättelser. Kollegan sa att hon förstod… trots att hon är en relativt ytlig och enkel-tänkande människa, så hade hon noterat att hon kände väldigt få människor med min förmåga att se och analysera det som händer i och omkring mig.

Flera av mina vänner och närstående har sagt till mig den senaste tiden att de tycker att jag är modig. För att jag vågar vara känslomässigt ärlig – mot U, och mot ES. Man kan lika gärna se det som att jag är både dumdristig, ”intensiv” och gör mig för sårbar – men så ser inte mina nära det, och inte jag själv heller. Det är viktigt för mig att känna att jag står för det jag känner och är. Det är något jag jobbar medvetet med. Ärlighet… utan ärlighet stannar alla mänskliga relationer. De blir rentav fullständigt meningslösa. Att vara ärlig är inte liktydigt med att vara grym, dock. Men det krävs viss inre, stabil styrka, och en del mod, för att vara ärlig. Rätt mycket människokärlek också.

Igår kväll såg jag att ES var inloggad där vi har chattat. Jag ville veta… hur han mådde. Så jag skrev och frågade – beredd på alla slags reaktioner. Han skrev att han mådde rätt dåligt och hade stannat hemma från jobbet… gått igenom alla mina sms flera gånger och tyckt att hans känslor verkade besvarade… men också sett mina ord om ”försiktighet”. Och förstått att… de faktiskt var en signal. Jag var… rak. Skrev att ”man ser det man vill se, när man har starka känslor”… och han pendlade mellan att vilja vara mig så mycket till lags att jag kanske skulle ändra mig och bli kär i honom, att vara arg och besviken, ledsen, och krävande… och jag sorterade. ”Det här är ditt, det här är mitt. Ska man lära sig något av saker man upplever måste man hålla ordning på vad som hör till vem.” Han skrev något om att det kändes mer OK att inte ses just då för att han hade fått chatta med mig… och jag skrev att det är det som jag inte kan hantera eller stå ut med. Behovet, som låter som krav. Jag talade om att jag märkt att han reagerar när jag prioriterar andra eller annat än honom. Att han försöker styra över mig. Han kände inte alls igen sig… och hade ingen aning om hur mycket han visar av vad han känner och reagerar på, överhuvudtaget. Jag skrev att jag faktiskt hade trott att han visste, var medveten om, att han känner det som han visar… men det är han inte. Så kan det bli – hör ni, som läser här! – om man låter bli att tala om vad man ser och hur man reagerar, på människor omkring sig… så hjälp varandra att få bättre fungerande liv. Var mer ärliga. Med kärlek.

Vårt chat-samtal pågick längre än jag egentligen orkade. Han ville inte släppa taget. Och när han till slut frågade ”vad söker du?”,  svarade jag att det var en för stor fråga att ta just då, för jag skulle sova. Han ville helst ha ett löfte om att ses… på fredag, eller i helgen. Jag svarade att dottern eventuellt skulle komma med flyttlådor på fredag kväll, att jag inte ville lova något mer än att vi skulle höras. Det accepterade han – fast han hade redan en drömvision om att vi skulle åka på en utflykt på fredag kväll… men jag kände att det finns en gräns för hur övertydlig jag ska behöva vara. Ju mer han inte lyssnar på eller tar in det jag säger, desto lättare blir det för mig att peka på varför jag inte kan vara tillsammans med honom… på det viset kan man kanske säga att han förlorar hur han än gör. Jag vill inte vara tillsammans med honom. Det är så det är. Ju snabbare han accepterar att det inte finns något han kan göra som kan förändra den känslan hos mig, desto snabbare går hans onda i själen över.

Samtidigt som vi chattade, kom ett svar från U. Han skrev att han tyckte att det hade känts bra med vår körövning. Att han var glad, och lite förvånad, över att hans initiativ hade tagits emot så positivt av gruppen… att han verkligen hade känt sig peppad att gå längre in i de meditativa sidorna av sjungandet. Och så skickade han ett stort tack till mig för att jag hade inspirerat honom att gå i den här riktningen. Jag blev… glad. Rätt upp och ner, bara.

Det finns tillfällen då jag inser att min förmåga att ta in det som händer omkring mig, fånga in det som inte sägs och kanske inte ens finns på ett medvetet plan hos mina medmänniskor, är en förmåga som de flesta inte har. Jag tror för det mesta att de flesta ser och fattar ungefär så mycket som jag gör. Och emellanåt kan jag nästan tänka att… den här förmågan som jag har, den är faktiskt åt det magiska hållet. Att det nog är människor med förmågor som min, som har bidragit till att myten om magi har uppstått… för att de flesta människor inte ens kan ana de saker som jag ser utan att ens tänka medvetet på det.

Det finns också tillfällen då jag blir irriterad och otålig över att människor omkring mig inte lär sig att jag faktiskt väldigt sällan är helt fel ute i mina observationer…

Och så finns det stunder då jag funderar över om det kan tänkas finnas områden där jag skulle kunna använda min förmåga på ett mer… yrkesmässigt sätt. Om jag slösar bort min talang på att bara använda den i min vardag… vid det här laget har jag t ex hjälpt ES att öppna sin dörr för sin egen personliga utveckling, och verkligen hjälpt U i hans jobb. Alldeles gratis och utan att få något tillbaka, mer än tacksamhet… vilket i och för sig är allt annat än värdelöst.

Och nu har ES kommit till det läget att han vill försöka minska min betydelse och mitt värde som människa, för att själv lyckas simma till ytan. Det är lite sorgligt, på ett sätt, att se hur ”relationsspelen” följer så förutsägbara mönster…

Annonser