Hur svårt ska det vara…

Igår kväll kom ett sms från ES. Med godnattkram och lite lägesrapport. Jag svarade, pratade väder (en högaktuell fråga! :)), och skickade kram.

Och så kom det ett till sms… där han skrev att om han får och vågar, så vill han säga att det här nya med mig kändes ganska omtumlande… att han kände sig nyvaken. Jag svarade, lite skämtsamt, att ”får” väljer han såklart själv, och ”vågar” gjorde han ju uppenbarligen… 🙂 Och så skrev jag att visst är det förvirrande. Att vi får ta det lugnt med… vad det nu är, det här… och så bad jag honom att vi skulle enas om att hålla ”det här” helt utanför kören. Skrev att jag vill ha kören som en fristad, lite, dit jag kan gå bara för att sjunga… hoppades att han förstod… och det tog en god stund innan han svarade. ”Japp, men då måste vi ses i helgen, det blir för svårt annars”… och jag kände hur syret liksom började ta slut…

En passionerad man. En glad man… och jag är så glad för att han är glad… men nu gäller det att hålla fingrarna rätt på mobiltangenterna, eller för att prata med ”före-IT-revolutionen”-språk: tungan rätt i munnen…

Jag har gjort misstaget lite för många gånger, att ”vika mig” och gå med på känslomässiga påtryckningar från passionsstyrda män, trots att jag har känt att jag själv inte riktigt är med på tåget. Nu vill jag inte låta mig dras in i något där jag inte är med… och samtidigt vill jag inte göra mannen osäker, sårad eller besviken. Är det förenligt? I så fall, hur? Den frågan fick jag försöka lösa direkt, igår kväll… för jag måste ju svara honom något.

Jag svarade att jag var glad att han var glad, och så: ”väldigt, väldigt lugnt, som sagt… kanske till helgen. Vi hinner nog höras en hel del innan dess! :)”

Och det blev tyst. Inget mer svar. Och jag brottades med att å ena sidan vilja kolla om han var okej… och å andra sidan, att inte kliva ur mig och det jag behöver. Efter en stund stängde jag bara av mobilen, och sov.

I morse skickade jag ett sms till honom. ”God morgon – allt väl?” Fick ett hurtigt, distanstagande svar, utan kramar eller omtanke…

Jag svarade och skrev att jag kommit till jobbet, efter att ha tänkt fara och lämna lite prover inom vården men inte orkat köa. Han svarade att han brukar ju ta rätt mycket prover eftersom han har sin kroniska sjukdom, men att han tyckte att jag såg ju så frisk ut… och jag svarade vad provtagningen handlade om. Då svarade han lite mer omtänksamt och avslutade med en kram.

Och jag tänker på att U får allergiska reaktioner mot mig när jag hör av mig efter en månads tystnad och undrar om vi ska ses eller inte. Att han, som han själv sa, inte tänkte en tanke på hur det kunde kännas för mig att bara vänta och inte veta.

Medan jag tassar så försiktigt jag kan, för att undvika negativa reaktioner och sårade känslor hos ES, när jag försöker få honom att hejda sig lite i sitt intensiva känslosvall…

Det är väl delvis könsrollerna. Och så är det just jag. Som alltid förstår och tar hänsyn till andras känslor – medan en passionsstyrd människa saknar förmågan att ens förstå andras känslor, när den är mitt i sitt känslorus…

En man som har ett svagt eller osäkert intresse får panik om kvinnan visar att hon finns. En man med starka känslor… kan inte acceptera att kvinnan behöver ta det lite lugnt.

Och det slutar med att det är jag som får stå ut med att bli behandlad… åt båda hållen – både avvisad/ihjältigen (av den ”intensitets”-rädda U), och ”straffad” för att jag inte hänger med på flodvågen (av den passionerade ES, som verkar ha glömt bort att han är sambo och att vi faktiskt inte har inlett något förhållande)…

”Ett förhållande ska fylla funktionen att göra att livet blir lite bättre, trevligare och roligare, än att leva ensam”, sa jag till ES i förra veckan… och det håller jag fast vid. Ett förhållande ska inte innebära krav som man inte kan leva upp till, eller att man ska ”gå med på” en situation för att den andra vill det.

Men jag inser ju hela tiden att jag är väldigt ensam om att ha den bilden – i praktiken, i alla fall… de flesta människor har förhållanden för att tillfredsställa egna behov som ofta handlar mer om att bygga in krav och manipulationer, än om att känna sig trygg, glad och lugn…

Visst är det tråkigt. Att det inte kan få vara bara… mysigt, och enkelt. Att den ena inte ens klarar att umgås avslappnat som vänner, medan den andra kräver ställningstaganden och engagemang utan att man själv ens får vara med och prata om saken… och framför allt är det tråkigt att det mesta med deras känslor leder till att de beter sig destruktivt mot mig.

På väg till jobbet i morse tänkte jag på att jag ofta hamnar i den här situationen, förr eller senare, med passionsdrivna människor. Att min öppenhet och acceptans för det mesta som är mänskligt, min förmåga att prata, oftast leder till en av två reaktioner hos människor jag möter och kommunicerar ”på riktigt” med: antingen rädsla och avståndstagande, som ungdomsförälskelsen skrev om igår och som U uppvisar, eller vidöppna spjäll, total förälskelse och förväntningar på en intensitet som jag inte orkar leva i.

Jag har inga som helst möjligheter att leva upp till ES förväntningar på mig. Inte utan att gå under själv, och det ganska snabbt. Jag klarar helt enkelt inte av väldigt intensiva, ostrukturerade, fullständigt känslostyrda människor… jag har haft min dotter att hantera under en massa år, och mest att hantera när det gäller hennes ostrukturerade personlighet har det varit under de allra senaste åren då jag skulle försöka hjälpa henne att lära sig att bli vuxen. Jag är helt enkelt utmattad… och när jag sa till U att jag verkligen kan förstå hans eremitiska behov för att jag har en del av det själv, så var det väldigt sant. Jag misstänker dock att om U är så förälskad i den ena eller båda de kvinnor som finns i hans liv, som han beskrev det för mig, så är det inte omöjligt att han utgör en sådan där extremt pådrivande kraft i relation till dem, som ES gör till mig… det är inte säkert, han har ju signalerat ganska tydligt att han gör saker ensam och att han lätt tappar fotfästet i mötet med andra och behöver dra sig tillbaka och vila.

Jag behöver mellantinget. En man som är tydlig med sina känslor, men som inte kräver ständig närhet… och nu har jag i stället en av vardera av extremerna. Och kommer antagligen att bli tvungen att avveckla relationerna med båda två, på grund av det.

Det känns… inte kul. Och det gör mig lite ledsen att det inte känns kul.

Annonser