Det har varit

en lång och märklig dag.

Ja, egentligen började den väl vara märklig redan igår. Men den har känts som tre dagar lång, på något konstigt vis…

Jag hade gjort upp med exkollegan, som härmed får heta ES, om en tid då vi skulle ”träffas” och chatta. Han antydde redan tidigare under dagen att vi kanske kunde ses på riktigt i stället… och jag svarade nog mest lite undvikande på det.

Och precis den tiden som vi bestämt, ringde M. Han frågade om jag hade fått hans mejl från i måndags, och sedan tog det en stund att reda ut att det mejl som han pratade om hade jag inte fått. I det stod det tydligen dels om det som han ringde om – han hade fått ett krav inom ett av de områden som han har arbetat frivilligt med under nästan hela sitt liv, ett krav som inte motiverades och som var omöjligt för M att följa. Så nu berättade han att han antagligen kommer att sluta med det där frivilligjobbet, som har varit en stor del av hans ”rutiner”… och det här händer under samma år som han har tvingats inse att han har förlorat de två vänner som han haft sedan många år. I princip de enda vänner han har… och jag kände att… det här kan antingen bli lite av ”spiken i kistan” för hans balans och trygghet, eller så kan det innebära att han faktiskt frigör sig från ”trygghetssymboler” som det är dags att han frigör sig ifrån. Varken han eller jag vet nog riktigt vilkendera det blir… men han berättade att han hade gjort ett sista försök att återetablera vänskapen med den andra av vännerna som han förlorat under året, genom att ringa och berätta om det som hänt. Och vännen hade på alla sätt visat att han inte ens lyssnade

Han sa också att mejlet han skickat som inte kommit fram, hade innehållit någon form av tack för mina fina ord. Det jag skrev var att jag känner honom, värdesätter honom högt och att han är en av få som jag nog faktiskt älskar. Dessutom skrev jag att jag finns här om han behöver mig.

Så det kändes som en fullständig självklarhet att jag prioriterade samtalet med honom före chattande med ES.

Som i sin tur ringde mig på mobilen… som han letat rätt på numret till via eniro, vi har inte bytt nummer med varann… under en stund där kändes det verkligen som om min tillvaro rört till sig så att jag tappade greppet om hur jag skulle hantera saker… När ES ringde och sa ”du är inte inloggad”, fick jag svara, med så mjuk röst jag kunde, att nej, jag fick telefon som jag måste ta, jag loggar in så fort jag är klar och ser om du fortfarande är kvar då… han lät tydligt avvisad, jag hörde att han backade, känslomässigt. Men jag kunde inte göra mer just då…

Jag pratade med M i en timme ungefär. Sedan loggade jag in och tog kontakt med ES. Som fortfarande hade en… väldigt reserverad attityd. Jag fick lirka en stund för att få honom att förstå att jag ville prata med honom… och till slut lossnade han lite. Och skrev att han gärna skulle träffas AFK, ”jag antydde ju försiktigtvis att…” Jo, han var verkligen försiktig. Skrev att han inte ville pressa mig. Jag kände mig… tveksam… om det var en så bra idé att ses, så sent dessutom…

Och så fick jag prova på hur det kan bli när man har att göra med en människa som är intresserad och vill lite mer, men som backar när den känner av att man inte är riktigt lika ”på” själv. Överhuvudtaget har jag tänkt ganska mycket på att jag just nu befinner mig i situationen där jag är den som är mest intresserad, och där den andra är mest intresserad… på många sätt är jag ganska tacksam över att få uppleva båda ”rollerna” samtidigt, eftersom det blir lättare att förstå de båda andra inblandades känslor på det viset.

Jag fick också bli medveten om hur svårt jag har för att såra eller göra andra besvikna. Särskilt när jag tycker att jag har fått något av dem… eller gett något till dem.

Han har varit så rent otroligt fin mot mig under den här veckan. Exkollegan. Uppvaktande, uppskattande, varm, generös… det är verkligen som om Universum för en gångs skull vill ge mig något för att balansera upp det som skadar. Och jag saknar förmågan att lita på att det inte kommer att slå tillbaka på mig – på det ena eller andra sättet. Tyvärr.

Så jag sa till slut att ”visst kan vi ses”. Han kom hit, vi sågs på parkeringen, halv-kramade varann och gick sedan iväg på en promenad i den ganska mörka aftonen. Jag pratade på för att, som alltid, försöka överbrygga den andras eventuella osäkerhet… det kändes inte precis naturligt att promenera där med honom, eftersom det är en situation som vi aldrig någonsin har varit i tidigare. Men det funkade. Om jag bara bortser från det faktum att han i princip saknar förmågan att hålla sig till ett ämne, att han avbryter när andra pratar och inte plockar tillbaka ämnet. Vilket är en stor anledning till att jag tycker att det är mer givande att chatta med honom – han kan inte störa ut saker på samma sätt då… men jag vet och förstår att det inte är hans avsikt att störa ut. Han bara är sådan.

Vi observerade saker i naturen. Paddor på vägen som vi försökte undvika att trampa på. Fåglar som vi såg, och hörde. Lommen hojtade på nära håll, i sjön. När vi kom till ett ställe där det finns en brygga drog jag med honom ut på den för att kanske lättare få syn på lommen. Och vi stod där ute, med den makalösa solnedgångshimlen, och var båda alldeles hänförda av skönheten i situationen… besvärligt – klart ”romantisk” situation… och jag märkte att han bra gärna hade velat krama mig… och jag höll mig på distans, både fysiskt och pratmässigt.

För jag är ju inte förälskad i honom… och kan inte se mig själv i ett förhållande med honom, som jag vill stå för och som jag tror kan ge mig tillräcklig stimulans, i längden… nå.

Vi gick vidare. Träffade en kollega från min förra och exkollegans nuvarande arbetsplats, och hans fru och lilla bebis… hm… Både jag och min exkollega pratade på med dem som om det vore den mest naturliga sak i världen att han och jag skulle vara ute och promenera nästan mitt i fredagnatten… och när vi gick vidare sa han, apropå att vi tidigare hade skojat om mitt eventuella ”rykte”, sådär i största allmänhet, att ”nu lär det uppstå ett rykte kring dig, du…” 😉 Jag konstaterade bara att det är tur för mig att jag inte jobbar där längre… 😉

Han gick nära mig. Hela tiden. Jag hade fått kliva ut i diket om jag hade velat ha mer ”normalt” avstånd mellan oss… och jag ville ju verkligen inte att han skulle känna det som om jag avvisade honom… återigen, paralleller med U… life´s just one big lesson… som tur är… 🙂

Vi kom fram till en annan brygga där vi kunde sätta oss om vi ville. När vi kom ut på bryggan satte jag mig… och han sa: ”jag sätter mig här bredvid dig om det går bra”, och jag sa ”javisst”, utan att riktigt fatta att han tänkte sätta sig så nära att inga frimärken hade kommit in emellan oss… jag visste inte alls hur jag skulle bete mig. Så jag satt bara där, nästan utan att röra mig, med honom tryckt intill min sida… och jag försökte skapa lite distans genom att fråga honom om hans relation. Som han berättade redan från början handlade om att han ville att de skulle komma överens om att de numera bara är vänner och inte ett par. Och nu sa han också att eftersom han hade skilt sig från sina yngsta barns mamma för att leva med den här kvinnan, så… kändes det som att erkänna att det var ett misstag, om han skulle bryta med henne också… samma slags resonemang som min mamma haft. Han berättade också litegrann om sina relationer med sina barns mammor.

Medan han nästan lindade benen om mig.

Och… jag blev tillräckligt påverkad av att både känna hans närhet och värme, och av att veta att jag inte vill ha ett förhållande med honom… så jag blev tystare än vanligt. Dimmig i skallen… förvirrad. Lite handlingsförlamad…

Till slut hade jag så ont i ändan att jag var tvungen att resa mig upp. När vi gick därifrån la han armen om mig och kramade till… höll om mig, en bit… och jag… gjorde inget motstånd. Bjöd inte in heller. Kände mig förbaskat kluven… för han är en varm man. Snäll, generös, och så omtänksam som han förmår… sinnlig. Och socialt väldigt osmidig och fyrkantig, antagligen också med vissa komplex, ganska sluskig… dåliga tänder, oklippt… ja, inte särskilt fräsch, helt enkelt. Såpass ”egen” att i stort sett ingen som känner honom tar honom på allvar utan mer betraktar honom antingen lite som en pajas, eller som ett original som är så socialt oborstad att man inte bryr sig, tar honom med jämnmod, typ…

Men med väldigt mycket hjärta. Och inte så omedveten om signaler från andra om att han saknar förmågan att styra situationer till sin eller andras fördel, som han kan verka. Har i stort sett inget ”egenvärde”. Han sa, fascinerad, att han noterat att jag är ovanligt bra på att kunna tala om vad jag är bra på. Och att han själv är ganska duktig på att kunna säga vad han inte kan, eller är bra på… han sa också att han aldrig brukar öppna sig så snabbt och berätta så mycket personligt om sig själv som han gjort inför mig, och att han förstod att jag har en realistisk självbild när jag säger att jag har den förmågan, med människor. Han sa att han uppfattade mig som ovanligt tolerant – att ”man” brukar dra sig för att vara ärlig och säga som det är när folk frågar, men att när jag frågade så… kändes det att jag bara accepterar svaret, utan att döma.

Och det är ju så det är. När människor visar att de tror att jag kommer att reagera med oförståelse eller avståndstagande på saker som de berättar, för att de flesta gör så, så svarar jag bara ”okej” helt neutralt. Och frågar vidare, tills jag känner att jag förstått. Och så är det bra med det. Det är min människokärlek.

När vi kom tillbaka till där jag bor, så sa jag att han gärna får komma och hälsa på mig och se mitt hem någon dag. Men inte idag, för nu skulle jag sova. Så han bredde ut armarna, och kramade mig… och jag insåg efteråt att jag kramade tillbaka med samma starka eftertryck som U gjorde i måndags… och att det handlar om: ”jag tycker om dig, uppskattar dig som människa och är tacksam över att du väljer att vara generös och varm mot mig – trots att jag inte har den sortens känslor för dig som innebär att jag vill ha ett förhållande med dig”…

Man känner sig – skyldig. Inte full av skuld, utan skyldig att återgälda. Tacksamhetsskuld… och lite rädsla, för repressalier, när den andra förstår att man inte känner rätt

Och när jag kom in var han redan inloggad, igen… och skickade efter en liten stund ett meddelande: ”tack för fin promenad”… och jag svarade ”tack själv!”… och så skickade han mig några filmer och bilder om mannen och landet som just nu har hög prioritet i hans tillvaro. Delade med sig… av det som är viktigt för honom.

Det var gårdagen.

Dagen har varit frukost på balkongen för första gången i år. Ljuvligt. Sedan ut för att köpa snus, och mat. Hem igen. Lunch, och så en stund i soffan med tidningen jag köpte. Och så ringde jag kollegan som tyckte att jag skulle komma på besök i helgen. Hon svarade inte. Och jag hade laddat såpass för denna lilla tur, så jag kunde inte riktigt bara stanna kvar hemma i soffan… Ringde dottern, som var på stan. Sa att jag kanske skulle ta en tur dit. Men att jag först tänkte försöka få tag på en annan exkollega och höra om han ville göra mig sällskap över en glass. Han var inte hemma, och jag hittade inget mobilnummer (fast jag vet att han har en).  Så jag loggade in, ES var där, och jag visste att han skulle resa iväg ikväll men frågade om han hade tid och lust med en glass på stan med mig… han sa att tyvärr, han hade inte tid. Så jag for ut i sommarvädret.

Och handlade lite plantor till balkongen, bland alla människor som njöt av sommarvärmen i stan. Ringde dottern som var i närheten och hade fruktansvärd mensvärk, och vi bestämde att träffas. Hon var verkligen väldigt ynklig när jag träffade henne och en kompis… ville att mamma skulle trolla bort det onda… 😉 Lilla hjärtat. Kompisen, vars mamma haft en relation med en överkontrollerande man som nu hade kontaktat henne, ville träffa sin mamma som var i stan för att berätta om mannens kontaktförsök med henne. Så de gick iväg en stund och jag fixade lite andra saker. När vi träffades igen var dottern fortfarande en ynklig liten trasa som bara ville ha mamma-kramar… och kompisen for vidare medan jag och dottern försökte hitta glassar i alla utsålda butiker, medan hon var totalt eländig… till slut kom hon på sig själv med att låta negativ över en positiv slutsats, och började skratta åt sig själv… 🙂 Jag strök henne över korsryggen en stund medan vi gick till nästa glass-affär, och faktum är att det hjälpte.

Så vi satte oss i den varma solen vid vattnet, tillsammans med massor av andra människor, och åt våra glassar och pratade om… ja, familjen. Hennes kompisar och pojkvän. Läget, sådär.

Och så blev det dags för henne att träffa kompisen, för vidare färd till en fest i kväll. Och jag cyklade hem.

En stund efter att jag kommit hem såg jag att jag fått ett sms från ES. Att jag gärna fick kika förbi hos honom på hemvägen… och jag svarade att jag ju redan var hemma… och undrade när han skulle resa i kväll. Han svarade, jag tänkte lite, och så ringde jag honom och frågade om han ville ha sällskap. Det ville han. Så jag for dit. Och fick se hans hem, höra lite mer om hans familj, sitta ute och fika/äta och studera fågellivet… på en bänk där vi satt väldigt nära varann. Han la armen bakom mig en stund… men vågade nog inte riktigt krama om mig. Och så satt jag och tittade på medan han packade. När han packade sina mediciner pratade han om det, sin kroniska sjukdom, tydligtvis för att testa lite om jag accepterade den… och det gör jag ju. Såklart. Har vetat länge att han har den.

Och han berättade att han skulle våga gå till tandläkaren nästa vecka… har inte varit hos en sådan på fem år… och han konstaterade själv att han ser ut som skräp i munnen. Han vet om sina… brister. Han kan inte hålla fokus i samtal och han kommer hela tiden med buffligt formulerade kommentarer… men han vet hur han är. Han är allt annat än korkad…

Vi pratade som kompisar. Fast vi aldrig varit det tidigare. Jag har aldrig varit hemma hos honom förut… men det var väldigt skönt att… umgås. Vara med en människa…

Och så var det dags för honom att börja ge sig iväg. ”Ska du åka hem nu?”, sa han, i stället för: ”nu får du sticka”… 🙂 Han undrade om jag ville bo hos honom medan han var borta, men jag sa att jag har ju så väldigt mycket plats i mitt eget hem… 🙂 Och när jag reste mig… kramade han mig. Armarna innanför min skjorta. Smekningar över ryggen… och vi stod där och höll om varandra. Varmt. Jag var en millimeter från att lägga handen om hans nacke… men lät bli. För att… för att försöka att inte gå för långt in i något som… jag inte kan stå för.

Och när vi släppte varann, efter någon minut… sa han, med litegrann bruten röst… att ”det där var nog nästan en megakram… var det inte?” Och jag svarade… käckt, slutet… att jo, det var det nog… och jag gick till hallen och satte på mig skorna… han kommenterade mina bara fötter, och så sa han ”hej då”, vände och gick… och jag sa ”hej” och gick ut genom dörren.

Kluvna känslor… kluvna känslor.

Jag är fysiskt attraherad. Han är… varm, sinnlig… och mjuk och generös som människa. Jag slappnar av och blir mjuk i hans närhet… och fortfarande kan jag inte se oss som ett par. Han är inte en man som jag vill dela livet med. Vi har gemensamma intressen, men jag kan inte riktigt kommunicera på min nivå med honom… jag måste anpassa mig efter var han befinner sig, hela tiden, för att han är för socialt otymplig. Han är som sagt absolut ingen dumskalle, han är en underbart mänsklig människa med fel och brister som han vet om och försöker kompensera för när han kan… ser man bortanför den sociala otympligheten så är han en människa som man nästan måste tycka om. Men den sociala oförmågan… fungerar inte riktigt med mig, i längden… jag skulle inte känna mig stolt, eller ens avslappnad, av att bli förknippad med honom av min omgivning. Vilket jag är allt annat än stolt över.

Och han är alldeles tillräckligt emotionellt intelligent och lyhörd för att uppfatta allt detta… shit.

Jag behöver en man som jag i någon mån beundrar eller ser upp till. Jag tror egentligen att alla människor behöver en partner som de beundrar eller ser upp till, i något avseende… för att relationen ska fungera i längden. Den här mannen… jag vet inte egentligen hur eller varför han har levt med de kvinnor han gjort… men det känns inte som om han har valt dem. Eller som om de egentligen har valt honom heller… han har beskrivit att de båda senaste kvinnorna klagat på honom, kritiserat honom, försökt ändra på honom… och å ena sidan kan jag se saker hos honom som jag skulle önska vore annorlunda om jag hade gått in i en relation med honom utifrån ett slags drömperspektiv – å andra sidan kan jag inte förstå hur någon kan skaffa sig ett drömperspektiv när det gäller honom. Han är den han är, och det är han så väldigt mycket… jag kan inte förstå hur man inte kan se det – genast. Jag har oerhört svårt att se att jag skulle komma på tanken att klaga på att han är som han är, om vi skulle ha en relation. Inte för att jag inte skulle vilja att han var annorlunda på en del punkter – utan helt enkelt för att jag ju redan vet hur han är… att jag helt enkelt får ta honom som han är. Han är ingen man som kan ändra på sig i någon större utsträckning. Det är kanske inte de flesta – men han är så utpräglat mycket… adhd-socialt-oförmögen…

Jag har bara träffat hans nuvarande sambo, av dem han levt med. Men det verkar ganska tydligt att ingen av de kvinnor han har levt med har vare sig förmågan att formulera sig själva och sina behov, känslor och tankar, eller att se hur andra egentligen är.

Jag förstår att han förstår att jag ser. Och accepterar. För så är det. Jag förstår också att han… förstår att… om jag ville eller kunde älska honom… så skulle han få ett bättre liv än han kanske haft… någonsin.

Men idag jamsade jag mest runt och hade ingen direkt aning om vad jag höll på med, eller varför. Jag tror att orsaken till att jag ville träffa honom idag, framför allt handlade om det som det mesta av vår träff också handlade om – att träffas, umgås, göra något socialt med någon annan…

När jag åkte därifrån var det med en känsla av att jag hade sålt ut min värdighet. Inte för att han gjorde något fel eller dumt, utan för att jag… just bara jamsade runt. Inte stod för mig själv. Och jag är ganska säker på att han är en så stor och varm människa att han har förmågan att ha överseende med det, också… det är fördelen med människor som inte har fått lyckan serverad för sig på silverfat. Att man blir… både mer seende, och mer… accepterande. Det är fördelen med människor som befinner sig ganska långt ner på den sociala och statusmässiga skalan.

Jag vill ha en man som jag kan känna mig stolt över. Och självklart ligger den värderingen bara hos mig. Givetvis är jag inte stolt över att det finns en socialt ytlig komponent i mig som avgör vem jag kan vara stolt över, och inte. Samtidigt som jag tänkte på, när jag cyklade hem från stan idag, att ganska många omkring mig förmodligen inte kunde se vad det var som jag kände mig så stolt och trygg med, när det gällde exet. Och inte ens en mikrometer av min hjärna kom ens på tanken att det skulle vara en fråga värd att reflektera över. Det är helt enkelt rätt upp och ner individuellt, vad och vem som man känner sig stolt över att känna… och f-r-u-k-t-a-n-s-v-ä-r-t svårt att påverka…

Shit. Jag har skaffat mig en fråga värd att reflektera en hel del över… vilket i och för sig passar mig bättre än hand i handske… 😉 Men den är inte lätt att lösa. Jag vet hur jag ser på den här mannen. Jag har också hyfsad koll på hur andra ser på honom. Och de där ”andra”, i sammanhanget, handlar om människor som jag inte längre umgås alls med. Och som dessutom i de flesta avseenden är betydligt ”sämre” människor än både ES och jag… (vilket påminner mig om att jag har ett mejl att besvara, som bland annat handlar om just ”bra” eller ”dåliga” människor… :))

Det där med självrespekten är viktigt. Även om det ibland handlar om en människa som tar sig själv på överdrivet stort allvar och därmed blir en aning patetisk, så har det jättestor betydelse om en människa tar sig själv på allvar, i den meningen att man förväntar sig att bli bemött med respekt även när man är patetisk…

Jag skickade honom just ett sms, som ju per definition blir rätt komprimerat, där jag skrev att han är en fin människa som jag förstår att han ser och fattar mer än han säger… och att självrespekt är viktigt. Att jag fattar att han inte har prioriterat det… och så bad jag honom att göra det. Svaret kom rätt snabbt – ”du har tveklöst rätt”. Och så tackade han för att jag har fått honom att tänka efter, och för att jag har blivit så viktig för honom… Som sagt. Han är ingen dumskalle… som ganska många av de mer socialt väldrillade människorna jag har omkring mig faktiskt är.

Ja, shit. Jag har skaffat mig lite att fundera över… och det ska jag göra.

Annonser