Hur det känns

Igår kom det ett meddelande från U – han tackade inte för bilderna jag skickade, så uppenbarligen fattade han inte att skälet till att jag skickade mitt meddelande direkt efter att vi hade träffats i måndags var just att ge honom bilderna… så jag får väl fortfarande anta att han reagerade med att tycka att jag var extremt ”intensiv”, för att jag hörde av mig direkt efteråt. Antagligen är han inte heller bekant med seden att ”tacka för senast” – en sed som jag själv är rätt dålig på att följa, men jag är väl medveten om att den finns och uppfattas som rätt normal.

Men han tackade för senast, typ. Använde ordet ”givande”, men inga övriga reflektioner överhuvudtaget kring vårt samtal – förutom att vi hann med rätt mycket. Och sedan skrev han poetiskt och filosoferande om helgdagens eventuella firanden och om balkongmiddagspremiär och hockey på TV med sonen. Halvpersonligt, men inte privat. Jag kan dock inte låta bli att notera att han fortsätter att framhålla att han gör allt han berättar för mig om, ensam… jag tror att om man är en person som har åtminstone två förhållanden på gång, varav ett är med sitt barns andra förälder, så borde det komma av sig självt att man säger ”vi har gjort”… ifall man inte tycker sig ha någon anledning att vilja framhålla att man inte umgås med den/dem som man har förhållanden med. Med tanke på hans hårda ”för jag är inte förälskad i dig” och att han uttryckligen sa att han tyckte att jag skulle undvika att bli förälskad i honom, hade det väl egentligen fallit sig ännu mer naturligt om han skulle ha försökt markera sin känslomässiga otillgänglighet gentemot mig genom att framhålla sina relationer. Jag menar att när han nu bedömde att det var en bra idé att smälla igen alla dörrar i ansiktet på mig genom att uttrycka sig så att det lät som om det aldrig har funnits och aldrig kommer att finnas minsta gnutta av varma känslor för mig, så vore det väl mer logiskt om han valde att fortsätta på den linjen… åtminstone tills han försäkrat sig om att den igenslagna dörren har smashat min näsa.

Men jag får väl också anta att han har något behov av att få bekräftelse eller gillande från mig – trots att jag tydligen inte betyder något alls för honom. Det är väl ofta så med jagsvaga och osäkra människor – att de har en reflex i ryggmärgen som handlar om att söka andras bekräftelse, vare sig de egentligen vill ha den eller inte. Så jag antar att jag inte borde lägga märke till att de korta rader han har skickat mig under vår bekantskaps gång, varje gång har innehållit ord som beskriver hans tillvaro som att han mest av allt är ensam.

Så här känns det.

För det första upplevde jag redan väldigt tidigt, under körtillfällena, att han visade en nyfikenhet eller ett lite mer personligt intresse för mig. Eftersom jag har en viss ”talang” för att undermedvetet lägga märke till saker som händer under ytan i och mellan människor, och jag snarare har blivit mer ”blind” för signaler som säger att en man är intresserad av mig än det omvända, så tror jag faktiskt att den upplevelsen var riktig.

Sedan tackade han direkt ja till att ses och fika, när jag till slut hörde av mig till honom. Och så ansträngde han sig faktiskt för att försöka hitta nya tider att träffas på, när han blev tvungen att avblåsa det vi bokat hela tiden… han visade vare sig någon tvekan, eller signalerade att det inte var så viktigt för honom att träffas. Det var jag som sa att ”det är ingen brådska”, och till slut var det jag som talade om att jag är nyfiken på honom men att jag upplevde att det kanske inte var ömsesidigt, så jag tyckte att vi skulle lägga ner det hela… på vilket han inte svarade att han är intresserad eller nyfiken tillbaka – men att han verkligen ville träffas, trots att han hade det lite struligt på relationsfronten ”just nu”…

När vi sågs i kören var han mer uppmärksam mot mig än tidigare, och signalerade framför allt att han kände sig lite tryggare av och med mig. När vi pratade efter körtillfällena, visade han övertydligt att han blev alldeles snurrig och virrig av att umgås med mig… och att han ville prata mer med mig.

Och när vi sågs på det där evenemanget… ja. Som sagt. Eftersom jag hade väntat mig att han skulle hålla lite extra distans till mig efter att han just hade berättat att han var känslomässigt upptagen och bara ville träffas på vänskapsnivån, så blev det så mycket tydligare att det han gjorde, var att visa tydligare än någonsin att han ville komma närmare mig… ville höra ihop med mig, var intresserad och frågade om mig, och sökte fysisk kontakt. När han mötte min blick längre stunder åt gången, märktes det att han blev helt snurrig efteråt… helt enkelt massor av tecken på förälskelse, attraktion eller att han åtminstone var känslomässigt berörd av mig.

Jag har gett honom flera chanser att backa ur, om han känner att han inte är intresserad av att lära känna mig. Jag tycker att jag har varit tydlig med att jag inte vill träffa honom om han inte är intresserad tillbaka. Han har vidhållit att han vill träffa mig och lära känna mig. Kanhända handlar det bara om att han vill leva upp till sin självbild av att vara en som håller det han sagt… det är möjligt.

Men så träffas vi till slut för det där fikat. Som han inleder med att krama mig jättehårt. Trots att vi faktiskt inte alls har en sådan relation… det kändes ungefär lika självklart att han skulle krama mig, som om min högsta chef skulle göra likadant om vi sågs utanför jobbet – dvs inte alls självklart eller ens riktigt ”passande”. Och sedan valde vi fika och han betalade för alltihop, som om vi hade hört ihop eller känt varann i 20 år eller så.

Och så gick han ut hårt och ställde en massa frågor om mig – och det kändes rätt tydligt, precis som förra gången vi sågs, att han hade bestämt sig för att verkligen försöka bevisa för mig hur intresserad han faktiskt är av mig. När jag till slut frågade om hans struliga relationssituation, tvekade han först lite, som om han inte ville prata med mig om det… och sedan sa han att han nyligen lämnat ett förhållande där han inte var kär, och så pratade vi en god stund om det schyssta med att vara ihop med någon som man inte är kär i… och så fick jag pressa honom vidare för att han skulle berätta om att han nu är på väg in i en ny relation med en kvinna som han är förälskad i – och det beskrev han som: ”men jag är inte alls säker på vart det kommer att leda, och jag är jätteosäker på mina känslor överhuvudtaget… och samtidigt håller jag och min ex på och funderar på om vi kanske borde försöka igen…”

Han uttryckte sig, återigen, som om han ville hålla dörren lite öppen mot mig. ”Struligt just nu”, ”osäker på vad jag känner”… visst, han sa inget alls om mig i sammanhanget – men varför skulle han göra det, det fanns inget i vår kontakt som antydde att jag skulle vilja något mer än vänskapsprata med honom… faktiskt. Jag har inte sagt eller antytt att jag vill något annat än ses och prata, för att jag är nyfiken på honom. Det allra mesta av vårt samtal i måndags handlade också om just det som jag varit nyfiken på – hans jobb, hans bakgrund, drivkrafter och utvecklingspotential på just det området.

Så hans fullständigt slutna ”för jag är inte förälskad i dig” kändes… som om det han sa, var:

”Jag har aldrig och kommer inte någonsin att uppfatta dig som attraktiv eller intressant som kvinna. Jag har inga varma känslor för dig någonstans. Eventuellt tycker jag att du är direkt motbjudande och oattraktiv. Jag upplever dig som överintensiv och som någon som kommer stormande och försöker invadera mitt liv trots att jag försöker värja mig allt jag kan…”

Nej, det var inte det han sa. Men kontrasten mellan de signaler han har sänt och de känslor och viljor som han har visat mig längs vägen, och det där totalt slutna, onyanserade och totalt ogenerösa ”för jag är inte förälskad i dig”, blev för stor. Kontrasten blev som en dörr rakt på min näsa.

Och inte blev det mindre förvirrande och obekvämt av att han sedan kramade mig lika hårt en gång till, och sa ”tack för i kväll”.

Och jag tycker att han är… orättvis. Jag blir förbannad över att han får mig att backa tusentals mil och knappt våga säga ”hej” till honom, för att han stämplar mig som ”intensiv” för att jag hör av mig en månad senare och undrar om träffen fortfarande är aktuell. Och jo, jag vet att jag inte alls måste ”ta på mig” hans bedömning eller ens ta någon hänsyn till hans känslor. Men faktum är att om jag ska slippa få fler panikslagna och äcklade reaktioner från män som fungerar som han, så har jag inget annat val än att göra mig så osynlig, neutral och inte-alls-mig-själv som möjligt. Väljer jag att strunta i deras reaktioner och i stället bete mig så fritt som jag själv vill, så får jag samtidigt vara beredd på att få fler obehagliga reaktioner från dem.

Jag blev förvånad över hans meddelande igår – eftersom jag räknade med att det faktum att han inte bara enkelt svarade ”tack själv!” i måndags (eller kanske tisdags), innebar att han kände sig trängd och satt och tänkte ”jäkla intensiva människa”, och eftersom jag i övrigt faktiskt verkligen har ställt in mig på att det kommer att ta ett halvår eller mer innan han hör av sig igen. Sedan blev jag provocerad av att han lekte romantisk poet – dvs att han inte kunde låta bli att försöka få mig att tycka att han är charmig och gullig, efter att han smällt mig i skallen med ett kallt och totalt avvisande ”jag är inte förälskad i dig”. Och efter det blev jag irriterad och kände mig kvävd av att tvingas inse att jag inte bara spontant kan svara vad jag har lust med – att jag helt enkelt är tvungen att ta hänsyn till att han reagerar med ”intensiv!!!” på mig… om jag inte vill få fler äcklade panikreaktioner från honom.

Det är givetvis svårt att inte alls bli berörd när en människa som man tyckte sig ha en rätt avslappnad och vänlig relation till, plötsligt signalerar eller säger att den blir äcklad av en. Det är överhuvudtaget svårt att inte bli obekväm om en människa visar att den tycker att man är motbjudande.

Men så kan det ju vara. Jag har själv upplevt den sortens reaktioner ett par gånger under livet. I båda fallen handlade det om män med svart-dyster livssyn kombinerat med ett kvävande klängande behov av mig – jag fick rollen av att vara den som skulle ”rädda dem” från livet och dem själva. Särskilt i det första fallet drabbades jag av ett äckel som gjorde det outhärdligt att ens behöva nudda vid honom. Det är en märklig och omvälvande upplevelse att plötsligt känna ett så djupt äckel inför en människa som man för inte så länge sedan faktiskt känt attraktion för. Det kan verkligen bli som en fobisk reaktion – lite som jag nu ryggmärgsreagerar när kollegan som har haft sina händer på ställen på min kropp där han inte är välkommen, överhuvudtaget kommer mig närmare än en halvmeter. Honom har jag aldrig varit attraherad av, men jag har känt värme och ett förtroende för honom…

Nu är jag inte på minsta vis behövande, dyster eller klängande, i relation till U. Och förresten så verkar det väl inte som om U är äcklad av mig. Då skulle han väl inte ha tagit initiativet till att krama mig jättehårt igen, efter att han just signalerat den där avsmaken… ja, jag fattar inte vad han egentligen menade. Jag tänker att när man väljer att säga ”jag tycker att du ska försöka undvika att bli förälskad i mig, för jag är inte förälskad i dig”, så vet man väldigt säkert att man aldrig någonsin kommer att vilja ha en mer intim relation med den man säger det till. Han har lämnat dörrar på glänt mot mig, och fortsätter att ”markera” att han gör saker ensam, och det tolkar jag som om han är en sådan som helst vill att alla ska tycka om honom… och när han säger ”jag är inte förälskad i dig”, så räknar jag med att just han inser att det stänger dörren även från andra hållet. Han svarade som om jag hade sagt ”jag är förälskad i dig” och inte som om jag sa det jag sa – ”jag tror att jag skulle kunna bli förälskad i dig” – han kunde ha valt att svara ”jag tror inte att jag skulle kunna bli förälskad i dig”. Om han hade velat behålla en osäker dörr på glänt… men han valde att svara på ett ”nu och för alltid”-sätt.

Jag antar att jag, om jag vore mer som de flesta, borde bestämma mig för att han är en otrevlig och oförskämd självgod idiot, och välja bort honom ur min tillvaro för alltid. Det är kanske inte alla gånger som det är så bra att inte vara en svartvit människa… mest för att de flesta inte fattar varför man gör som man gör. Och såklart också för att risken ökar för att man ska få ont i själen om man lämnar dörrar öppna mot människor som inte endast uppvisar goda, varma, generösa och omtänksamma sidor. Men nu har jag ju faktiskt bestämt mig för att försöka öka ”buffertzonen” mellan att jag blir intresserad och att jag stänger av intresset för en man.

Det kan nog hända att jag kommer fram till att jag inte vill ha honom i mitt liv. Han uppvisar flera ganska tydliga asperger-beteenden, och bland dessa finns ju oförmågan att känna med och uppleva äkta intresse för andra människor. Det är nog inte helt ovanligt att människor med asperger-tendenser anstränger sig lite mer för att andra ska tycka om dem – eftersom de vet med sig att deras icke-relaterande sidor gör dem lite svårare för andra att tycka om.

Vi får väl se hur det blir. Nu blir det ut i solen i alla fall.

Annonser