Jag är

en hederlig människa.

En människa som inte förstår hur man gör för att komma på tanken att tycka att det på något vis är ”okej” att ha förhållanden med flera människor samtidigt… eller hur man kan säga ”jag behövde det”, om en människa vars hjärta man har utnyttjat för att sedan bara kasta bort…

Jag är en sådan där överjävulskt genomtråkig och totalt ointressant människa som tycker att inte bara jag själv – utan exakt lika mycket andra människor – spelar roll… att allas känslor är exakt på mikrometern lika betydelsefulla – eller oviktiga.

Jag är ingen jävla ansvarsbefriad ”känslomänniska”.

Jag har redan så många vuxenpoäng att det nog faktiskt inte ryms fler, på min lilla skrivtavla…

Och det är det mest osexiga som en kvinna kan vara.

”Intensiv” – för att jag, efter mer än en månads tystnad från hans sida, hör av mig och frågar om han vill träffas eller inte????

Jag säger som kidsen: F U.

Eller om jag nu ska prata vuxenspråk: kära du, försök att skapa dig lite perspektiv på saken. Framför allt på din egen betydelse i sammanhanget.

– – –

Jag funderar på om det automatiskt är så, när det gäller män, att ”känslighet” är liktydigt med ”hybris”? Om det enbart är män som är övertygade om sin egen oviktighet, som besitter förmågan att inse att hela universum och alla dess känslor kanske inte kretsar kring just dem?

Eller?

– – –

Jag är en representant för den ironiska generationen. Jag tycker ofta att ironi är ganska roligt. Jag använder dessutom ironi som ett medel för att uttrycka åsikter som… jag har, men som inte är avsedda att skada andra.

– – –

Jag kommer hem från mitt arbete och kliver in i min hall. Jag har varit på affären och handlat mat, innan jag åker hem. Ute är det kallt och vackert.

Och när jag kliver in i min hall, tänker jag på ”intensiv” och på ”jag är inte förälskad i dig” – och så tänker jag: ”ja. Jag är en ärlig människa.”

Då kommer tårarna…

– – –

Jag tänker ganska ofta på att jag saknar allt vad familj heter.

Jag tänker extra mycket på det när jag känner ett behov av att få luta mig tillbaka mot en människa som både älskar mig och accepterar att jag inte är en perfekt människa… eftersom jag inte har några sådana människor.

– – –

Medan jag har jobbat på idag, planerat och tänkt och bokat in möten och skickat ut mejl med information för alla dessa möten… medan jag har varit duktig. Har jag också förstått att jag är ett fossil. Inte bara en oväntad gråval i Medelhavet, utan verkligen en sedan länge utrotad dinosaurie.

Jag har kommit på att min mammas obegripliga attityd av att hålla på med något bakom min (och alla andras) rygg… är vad alla andra människor ägnar sig åt. Det är bara jag som är ett sådant där fossil som inte har fattat att poängen med att leva är att:

Fuska allt du kan, ljug och bedra och lura din omvärld – det enda som räknas är att inte bli påkommen och ställd mot väggen för alla moral- och regelbrott du gör…

There´s no such thing as honest people.

– – –

Jag fikar med mina kära exkollegor. Ni vet, de där människorna som jag bara inte kan sluta att älska… och det beror inte på att jag är en sådan ömhjärtad lättduperad idiot. Det beror på att de är underbara människor. Eller jag menar – de är den sortens människor som jag tror och tycker att alla människor är – eller borde vara.

Och jag småpratar lite tyst med en exkollega som jag inte känner så nära på ett personligt plan – en skärpt människa med en humor som gör mig lycklig – och vi ventilerar ett antal klyschor som vi samtidigt ironiserar över, och vi pratar om jobbförutsättningarna och hur de påverkar våra liv på en nivå som är allt annat än ytlig.

Vi pratar om att man kanske blir lite mer av en ”duktig flicka” om man har en mamma med narcissistiska tendenser att det är vi som får trösta dem, när vi har drabbats av en personlig kris… och hur slitsamt det är att försöka hantera gränsdragningarna kring sitt arbete, när man saknar en chef som tar det ansvaret.

Jag blir varm i själen av att denna människa vill prata med mig, på den privata och nära nivån. Eftersom jag saknar nära människor i en utsträckning som verkligen sliter hjärtat ur mitt bröst.

– – –

Och så pratar jag med den gifta exkollegan från i höstas om jobbrelaterade frågor som… ja. Så här: jag fick tyvärr höra en av våra högsta chefer härom dagen uttrycka sådan massiv misstro mot kompetensen hos hela min tidigare arbetsplats, där denna exkollega utgör en kompetent och stillsamt men totaltjurigt verkande kraft för att styra verksamheten i en konstruktiv riktning som är den enda logiska. Exkollegan berättade för mig om utvärderingen förra veckan av det projekt som jag var perifert inblandad i medan jag jobbade på den förra arbetsplatsen, men som jag hyser ett genuint intresse för. Och jag lyssnade, förstod, och berättade till slut om uttalandet från en av våra högsta chefer – för att det gjorde mig upprörd när jag råkade få höra det, och för att jag har känt att jag skulle vilja ge den arbetsplatsen möjlighet att agera i relation till det uttalandet. Jag var nära att berätta det för min absolut bästa favoritexkollega härom veckan… men jag kände, då, att favoritexkollegan var för känslomässigt utsliten och uppgiven kring jobbet för att kanske må riktigt bra av att få höra det här.

Själv så skulle jag ha blivit förbannad om jag fått veta det. Och använt stridslystnaden till att förändra saker. Men min favoritexkollega är en känslomänniska… som bara tappar orken av den sortens budskap.

Så jag berättar det i stället för mannen som i höstas berättade för mig att om han inte hade varit lyckligt gift så skulle han ha blivit förälskad i mig. Och som numera är min älskade favoritexkollegas chef. Han blir tacksam över att jag berättar det – konstaterar att det är viktig information att få… både för att försöka förstå varför denna arbetsplats inte får de uppdrag som borde vara självklara för dem att få, men också för att ha ett underlag för framtida förändringar.

När jag ändå pratar med honom hör jag mig för med honom vad han har för slags koll på hur min älskade favoritexkollega mår och upplever sin jobbtillvaro.

Väl medveten om att favoritexkollegan upplever att hon inte har någon riktigt bra kontakt med sin nya chef. Men det säger jag givetvis inget om.

Och han säger, ärligt, att han inte riktigt vet… för att deras medarbetarsamtal i fredags blev inställt för att favoritexkollegan stannade hemma med sjuka barn.

Jag antyder att favoritexkollegan har tappat motivationen… och att det till stora delar beror på den sortens motstånd som den där högre chefen uttryckte.

Jag säger också till mannen som kunde ha varit min partner om han inte redan varit gift, att min favoritexkollega är en känslomänniska – som brinner för sitt uppdrag, och att det är en talang som han både borde ta hänsyn till, och dra nytta av… jag tror att han fattar. Att min favoritexkollega är… en pärla. En talang som den där arbetsplatsen hittills inte har förmått värdesätta i den utsträckning som jag ser att hon tveklöst är värd.

Han har kvar attityden av att jag inte är viktig och att jag stör honom. Men det skiter jag i. Han är en idiot som tror att han är viktig på det sättet – och som inte fattar hur viktig han skulle kunna vara, på ett mänskligt sätt…

Tillbaka på mitt rum ringer jag favoritexkollegan för att höra… om det verkligen är sjuka barn som håller henne hemma, eller om hon är på väg in i väggen igen. Och hör att hon är trött och uppgiven, utan minsta lilla lust att gå tillbaka till jobbet… men det är sjuka barn som håller henne hemma – även om hon tog på sig vabbandet med större entusiasm än hon skulle ha gjort om läget varit annorlunda.

Jag ringer för att höra hur hon mår. Jag vill verkligen inte att hon ska in i den där väggen igen… för att jag älskar henne. Ordlöst. (Och för den som till äventyrs får lust att skapa sig lesbiska fantasier – tyvärr, det finns inga som helst sådana inslag i kärleken…)

När hon frågar hur jag har det, så uttrycker jag liknande känslor kring jobbet som hon har.

Och så berättar jag om träffen med U i måndags. När jag berättat klart, säger jag också att det gör ont att känna sig så… utan sammanhang, utan nära människor att luta sig mot… och hon säger att hon förstår och känner igen det från sin tid som singel. Och så säger hon att hon gärna vill att jag hör av mig under helgen, och kommer ut och hälsar på.

Jag är inte säker på om hon vet hur mycket det värmer… min själ. Hela mig.

– – –

Under förmiddagen kommer den tafsande kollegan, som också är en människa, in till mig. Och undrar om jag vet om det finns någon som tar hand om den nyanställda personen som sitter i vår korridor. För att han undrar om den personen kanske känner sig bortglömd, eller utesluten…

Vi pratar om hur komplicerat det kan vara att vara nyanställd. Han har ett varmt hjärta – också.

Han konstaterar att han förstår att jag känner en oherrans massa människor inom vår stora arbetsplats – att han noterat att jag hejar på folk nästan hela tiden, när vi fikar eller lunchar ihop. Och jag säger att jag märkte på gruppen som han och hans enda kollega brukar fika med, som jag faktiskt i stort sett inte alls samarbetar med, hade en undrande attityd mot mig i början – de undrade vem jag var, och om, eller hur, jag hörde hemma i deras grupp… och jag skrattar lite. Och säger att… jo. Jag har på ett och annat sätt blivit bekant med oerhört många människor inom vår arbetsplats. Och det är väldigt olika, hur beredd man är att ta sig plats och inte bry sig om obekväma reaktioner, när man är ny… att det lika gärna kan kännas jobbigt att känna ”kravet” på sig att delta i sociala aktiviteter, som det kan göra att inte bli inkluderad.

Och innan han går säger jag att jag tycker att det var bra, och väldigt fint, att han kom till mig med funderingen kring denna nya kollega. Och att jag ska kolla om den blir inkluderad på det sätt som den borde, av sin arbetsgrupp.

– – –

Jag försöker ro ihop mitt megaprojekt. Jag kollar mötestider och funderar över vad som borde göras när. Jag konstaterar att det är ganska troligt att jag inte kommer att lyckas få allt detta att gå ihop. Medan jag är på väg att fixa allt själv, som vanligt, kommer jag på att det kanske vore möjligt att anlita min nya medarbetare för en del av projektet… så när jag träffar min chef vid fikat, berättar jag kort var jag befinner mig just nu. Han berättar vad han gjort i relation till mitt projekt. Och så säger han… med attityden av att: ”allt vad du vill, tänker jag ge dig”… att vi kanske ska anställa den där personen en månad? Jag säger att jag inte är säker på att det handlar om en månads arbete… och han säger: ”men två veckor då??”

Och det som fullkomligt stinker, att han vill förmedla… är ”säg vad du vill, och du får det”.

På ett särskilt plan kan jag inte uppleva det som något annat än kärlek.

– – –

När jag var på väg att gå hem mötte jag en kollega i korridoren som sa att hon trodde att hon glömt sin jacka i ett annat hus, som hon inte visste om hon kunde komma in i efter arbetstid. Jag sa att jag vet att jag kommer in där, och kunde följa med henne och öppna om hennes kort inte fungerade.

Det är en människa med alla sina känslor på utsidan. En människa som tidigare har reagerat som om allt som andra säger är direkta angrepp mot henne. En jäkligt kompetent människa – som liksom skämdes, inför mig, när hennes fullkomligt relevanta reflektion till sin chef ledde till att jag inte fick ett jobb hos dem härom året. Hon gjorde ett försök att liksom… be om ursäkt, efteråt, eftersom hennes chef hade sagt till mig att om jag ville ha jobbet så var det mitt – trots att jag hade pekat på att jag faktiskt saknade vissa kompetenser som företrädaren (en superkompetent och väldigt kär vän till mig) hade… ja jösses. Tanken var god, men alldeles onödig. Jag vill anställa dem med bäst kompetens – så varför skulle jag ifrågasätta om alla andra tänker som jag… men det visste såklart inte den kollegan.

Nåja. Jag har inte minsta tillstymmelse till hard feelings mot den kollegan i alla fall. Och jag är glad att vi har fått en allt varmare och närmare relation under tiden som vi har suttit i närheten av varann. Mest glad är jag över att denna kollega, i likhet med flera andra, efterhand har visat ett förtroende för mig som de inte visar i relation till de flesta andra…

– – –

När jag och kollegan var på väg ut kom min chef och var också på väg hem. Jag stannade på vägen och höll upp dörren för honom. Han tackade så mycket, och jag skojade och sa ”vad gör man inte för chefen”… 😉 ”Ja, och det hjälper inte ett dugg!”, sa han… och jag svarade: ”nej, jag vet ju det…” 😉 Och vi vet båda att det inte är mitt dörrupphållande som får honom att ge mig vad jag vill ha – han ger mig allt han kan komma på att jag kan behöva, för att han verkligen värdesätter mig, min kompetens, min förmåga och min vilja…

– – –

Jag ser NCIS på trean. Ziva säger till Gibbs att hon hade trott på sin far och på sin bror, och fått lära sig att det var ett misstag, så att hon nu tycker att det är lite svårt att lita på Gibbs… men hon säger att hon har insett att hon ska göra det.

Och när hon säger att han är det närmaste en far som hon har, just nu… börjar jag gråta, igen.

Och tänker att min chef nog också är det närmaste en far som jag har, just nu… inte för att han på minsta vis är gammal nog att vara min far – utan för att han värdesätter och värnar om mig på det sätt som en far borde göra… och det känns bra – och gör ont…

– – –

Sedan chattar jag timmavis med exkollegan som är med i kören. Han är uppskattande… han säger att han tycker att jag är klart attraktiv, fast han inte är förälskad i mig (som tur är). Han blir överraskad och tycker att jag är modig när jag konstaterar att jag har ganska lätt för att komma människor nära… han blir inte så störd av det att han försöker trycka ner mig, men jag är också tydlig med att jag ser det som ett konstaterande – ungefär som man kan säga att man har ganska lätt för att bygga hus om man har byggt 200 hus under de senaste tio åren. Det är inte skryt eller självhävdelse, bara ett konstaterande.

Han berättar också att han valt att vara kvar på jobbet i kväll (han har inte dator eller internet hemma) för att han så gärna ville chatta med mig… och jag blir alldeles varm i hjärtat. Naiv idiot som jag är, så tar jag emot det bara som en ren uppskattning – ett värdesättande av vår kommunikation, som får mig att må bra.

Jag blir varm och glad i hjärtat av alla ord och andra uttryck av uppskattning som jag får, från människor som jag känner och värdesätter. Jag är allt annat än bortskämd med att få uppskattning, numera… och ur ett rent objektivt perspektiv så ser jag att den jag är och det jag gör, påverkar människor i god och positiv riktning. Men det är inte så ofta som jag numera känner… att jag verkligen är värd något, för andra…

Det är ganska ofta som jag undrar om det egentligen spelar någon roll om jag finns eller inte.

Annonser