Avklarat

När jag kom hem igår kväll, ganska sent, dök en av exkollegorna som sjunger i kören upp på en chatt. Hur det nu föll sig så hamnade vi i ett väldigt personligt samtal, vi också… 🙂 Jag nämnde att jag hade träffat en man under kvällen som jag varit lite intresserad av, och fått veta att han inte är intresserad tillbaks. Att det såklart kändes lite trist att bli avvisad, såpass ”hårt” också, utan några förmildrande ord om att jag hade kvaliteter som han gillade eller så… bara sådär rakt av ”jag är inte förälskad i dig”. Tidigare under kvällen beskrev U att han uppfattade mig som ”reflekterande”, och att alla ord han hade om mig var positiva enligt hans egen definition, men han har inte sagt något om att han skulle ha några positiva känslor för mig som kvinna – han har betett sig som om han har blivit ordentligt berörd av mig några gånger och när vi har setts så har det varit väldigt mycket ”dejt” över det hela, men han har inte sagt något om att han ser mig som attraktiv på något vis alls. Det är lite svårt att inte känna sig ful i hans ögon… när allt han säger är ett hårt ”jag är inte förälskad i dig”. Som om det vore självklart.

Men men. Det kändes ändå bra att få ett tydligt besked. Och skulle jag ha tvingats känna efter och ta ställning till vad jag själv kände för honom igår, så hade jag inte kunnat klämma fram någon förälskelsekänsla… vi hade ett berörande, intensivt, naturligt böljande och engagerat samtal i tre timmar, och jag kände medlidande med honom när han beskrev sin sårbarhet och osäkerhet, men förälskad kände jag mig inte. Jag skulle dock inte ha uttryckt mig så hårt, eller definitivt, om det hade varit han som sagt att han trodde att han skulle kunna bli förälskad i mig… det tror jag inte. Men vi är olika, även om vi är väldigt lika på vissa sätt – jag tror att hans sårbarhet är mer ohanterlig för honom än min är för mig, vilket nog bidrar till att hans känslouttryck kan bli mer drastiska. Jag tror också att han blev ganska utmattad av det långa intensiva samtalet, och att han kan ha projicerat orsaken till sin trötthet på mig. Det är rätt vanligt att man reagerar så när man blir sådär tvärtrött.

Jag skickade ett kort meddelande till U när jag kom hem, bara för att ge honom länken till de foton som jag tagit på honom under kvällen ifall han ville ha dem till något. Jag hade egentligen inget jag ville säga honom, men tyckte att jag inte bara kunde skicka länken, så jag skrev lite kort att jag tyckte att vi hade haft ett intensivt, personligt och givande samtal av det slaget som ger mig allra mest, och att jag hoppades att det kändes så för honom också. Så avslutade jag bara med ”kram, vi ses! :)”. Det har han inte svarat på… och tyvärr får jag nog anta att han reagerade med att tycka att det var ”för intensivt” av mig att skicka det, direkt efter vår träff… och om det är så, så har jag svårt att hantera honom, för då är han en människa som låter känslorna ta över så att förnuftet försvinner. Det hade varit konstigt om jag hade väntat en vecka eller två med att skicka honom bilderna från samma kväll – att skicka dem direkt, med ett kort, lättsamt och totalt kravlöst meddelande, var det enda logiska. Alternativet hade varit att inte ge honom bilderna alls, och det hade jag tyckt hade blivit extremt krystat…

Men men, jag har börjat lära mig att beteenden som är normala i kvinnovärlden kan uppfattas som extremt överintensiva hos män. Jag kan inte ha närmare relationer med människor som inte klarar att hantera sådant, så om han reagerade så är det nog lika bra att vi inte umgås mer…

Chattandet med exkollegan blev i alla fall trevligt och ganska personligt, som sagt. Jag sa inte vem jag hade träffat under kvällen för det vill jag inte att körgänget ska veta, utan bara att jag hade blivit avspisad. Han berättade om sin relation… det tog ett tag innan jag förstod hur det hängde ihop för jag visste inte säkert hur han hade det med den kvinnan (om de alls varit ihop eller vilken slags relation de har/haft). Till slut förstod jag det som så att de hade levt ihop under flera år nu men utan att någon av dem varit förälskad (???), och så hade han plötsligt blivit förälskad härom året medan hon inte blev det. Otroligt märkligt sätt att hantera en relation, från mitt håll sett… jag tänker att båda nog måste vara ganska skadade på något vis, för att de ska välja att leva tillsammans utan kärlek. Jag dömer inte, jag bara konstaterar att jag inte kan föreställa mig hur det kan tänkas vara och fungera. Nu var han i alla fall väldigt ledsen över att hon inte ville ha det som han ville ha, av relationen. Dessutom verkade hon inte bry sig särskilt mycket om hur han ville ha det. Hon bodde bara kvar hemma hos honom (fast hon har ett eget hem i Stockholm och en stuga inåt landet). Jag svarade honom bara att jag var ledsen för hans skull, och att han nog borde göra något åt situationen för sina egna känslors skull…

Jag skrev att jag har rätt svårt för att bli intresserad av en man. Han skrev att han hade lite för lätt att bli förälskad, och det kan jag tänka mig. Jag skojade och sa att vi kanske borde dela lite på sätten att fungera… och så skrev han att han gillade mig, ”får man ta kölapp?”, och la till inom parentes att han skojade lite… 😉 Jag tackade för att han var snäll, men sa att nu styr jag ju tyvärr inte så bra över mina känslor… och han funderade en stund, sedan hävde han ur sig: ”men jag menade det också. Och gå och lägg dig och sov nu!” Jag svarade bara att det skulle jag göra… och så avslutade vi.

Det är en man som… är en av de… besvärligaste, av mina förra kollegor. En av de starkaste asperger-typerna. Otroligt socialt ojämn, stora känsloutbrott åt alla håll, väldigt drastiska och emellanåt hånfulla utfall mot sin omvärld… han menar sällan så illa som det låter, men man måste ha elefanthud och sila väldigt mycket av det han säger och gör för att inte ta skada av honom. Jag kan absolut inte tänka mig ett förhållande med honom… det skulle bli precis hur jobbigt som helst.

Men det kändes väldigt trevligt att prata lite personligt med honom. Han är egentligen en väldigt snäll människa… men man får titta väldigt noga efter för att få syn på det. Och jag blev absolut gladare av att han uttryckte sitt gillande av mig… jag behövde något sådant, faktiskt. Det var verkligen snällt av honom.

Visst gjorde det lite ont att bli så hårt avvisad av U. Samtidigt kramade han mig jättevarmt innan han gick, och tackade för kvällen… jag tror att hans känslighet och sårbarhet kan ha gjort att vårt samtal fick honom lite ur balans. Jag tror också att den osäkerheten som han bär på… gör honom så självfokuserad, så upptagen med att försöka hantera sig själv och sina känslor, att det är svårt att inte bitvis uppfatta honom som ganska otrevlig. Jag inser också att jag faktiskt inte har ”fantiserat in” honom i mitt liv… att det faktum att det är så mycket som jag verkligen inte har vetat när det gäller honom, har gjort att jag inte har föreställt mig vare sig det ena eller andra. Jag trodde ett tag att jag kanske skulle få samma slags ont som när det tog slut med exet – men jag har varken upplevt eller fantiserat ihop några jättemysiga situationer med U, så det finns faktiskt verkligen inget kring honom som jag saknar… det är väldigt skönt.

Men i natt när jag vaknade och inte kunde somna om, efter att jag drömt om U och att vi var tillsammans, så kändes det ganska mycket som om ”jag kommer aldrig att få leva i kärlek igen”… Jag är inte förälskad i U, men hade kunnat bli. Jag tror inte att det hade blivit så bra – jag hade nog inte kunnat lita på honom så som jag tror att jag behöver. Jag hade nog också så småningom irriterat mig på hans oförmåga att fokusera när jag eller andra pratar… men jag längtar fortfarande efter att ha en man att dela livet med, i kärlek. Ska försöka skrapa ihop tilltron igen till att jag kommer att hitta honom, så småningom… eller att han hittar mig. Kanske i en blå container? 🙂 Hoppet är svagt, det har det varit länge… och jag har jobbat ganska mycket på att försöka få tillbaka det. Det får jag fortsätta att jobba på. Och kanske lära känna U under tiden, bli vän med honom, på sikt. Jag anar att det kan ta något halvår, eller tre, innan han hör av sig igen. För jag tycker som sagt fortfarande att vi har fantastiska samtal som ger mig massor – det är så sällan jag träffar på människor som har tillräckligt mycket livserfarenheter och självinsikt för att det ska ge mig något att prata länge med dem… jag inser mer och mer hur enormt mycket jag behöver fler människor av det slaget, omkring mig. Som lyssnar, verkligen förstår, delar med sig, reflekterar… som är hela människor vars huvudsakliga mening med livet inte handlar om att prata huslån eller klaga på vädret.

Jag skickade faktiskt ett mejl i morse till en gammal vän som är engagerad i andlighet och personlig utveckling, för att höra om hon hade några tips på utbildningar eller sammanhang där jag kan tänkas träffa människor som är mer lika mig… hon har inte svarat än, men jag hoppas att hon kan ha några tips.

Annars har jag idag betat av det sista megajobbiga som den här veckan innehöll – samtalet med kollegan som det har varit lite för mycket konfliktartat med. Jag tänkte ett tag att jag kanske skulle skjuta på det, för att jag inte riktigt orkade med ett möte till som skulle slita på mig, såhär dagen efter träffen med U… men i morse kände jag mig så trött att jag var mer avtrubbad, så jag bestämde mig för att försöka få det gjort ändå. Det är jobbigt att ha det framför sig också… Och förra gången vi pratade blev det tusen gånger värre än jag hade kunnat föreställa mig. Den här gången blev det… riktigt bra. H*n började med att förklara att h*n inte hade menat att ifrågasätta vare sig min kompetens eller min vilja att få en bra lösning för den gruppens del, och att h*n var ledsen att h*n hade gjort så att jag kände det så… och sedan pratade vi försiktigt om frågan som vi inte är överens om. Konstaterade båda, lite uppgivet, att det känns som om vi har fastnat i en låst situation… men vi måste ju lösa den. Jag gav några reflektioner från de senaste dagarnas möten som hade bäring på den här situationen, och sa också att ”om det bara hade varit jag som tyckte att ‘min lösning’ var den bästa så hade jag lätt kunnat bestämma mig för att jag nog hade fel, men nu är det ju framför allt andra, och framför allt ur målgruppen, som tycker det här…” Kollegan tog fram resultaten från en enkät som de använt ett längre tag för sin målgrupp, och när h*n läste upp resultaten fick h*n själv konstatera att inget i svaren stödde lösningen som h*n ville ha. Men h*n tyckte så ändå.

Till slut kom jag på att eftersom jag fått tipset, och tänker försöka hinna med det, att göra en liten undersökning i målgruppen, så kunde den få titta på den här frågan samtidigt. Kollegan visade att h*n inte tänkte ändra sin åsikt även om det resultatet skulle visa att ‘min’ lösning fungerar bäst… men accepterade ändå att vi kunde göra det steget innan vi bestämmer oss definitivt. Där avslutade vi diskussionen. I god sämja, och efter bara en timme… ganska utmattade är vi nog båda två, och ganska ledsna över att det har blivit så väldigt fel, det här… men det kändes i alla fall så bra som det kan, just nu.

Så nu blir det sängen. Hoppas sova hela natten i natt. Och en lugn dag utan möten, i morgon… och så fyra dagar ledigt. Hoppas att det ska bli skönt…

Annonser