Two down, one to go

Så har två av dagens ”prestationer” genomförts. Känner mig rätt mör…

Ett möte som jag höll i under förmiddagen. Strukturen blev inte perfekt, men tillräckligt klar för att jag tycker att jag fick ut det mesta av det jag behövde i form av diskussioner och synpunkter, och jag tror att de övriga deltagarna tyckte att det var okej också.

Och så en massa jobb. Minnesanteckningar att skriva klart och skicka ut, från ett möte som var förra veckan… jag hade inte noterat mycket från mötet, så det är bara att hoppas att jag fick med de viktiga sakerna och att deltagarna annars hör av sig och påtalar vad jag missat. Ett antal inbokningar av möten och påminnelser… folk är ganska dåliga på att ta på sig ansvar för delaktighet i vanliga fall, men så här års verkar det som om nästan ingen har någon lust att engagera sig – ens för att meddela vilka tider de kan träffas… det känns otroligt drygt, eftersom jag måste ro det här projektet i land med eller utan andras hjälp. Det känns klart olustigt, och stressande, och gigantiskt, att försöka föreställa mig att jag ska försöka göra allt jobbet själv – även inom områden där jag inte alls har kompetensen… puh. Hjälpsamhet, vad är det… undrar jag emellanåt, i det här jobbet, där jag ska få folk att arbeta med mig trots att jag inte är deras chef…

Sedan har jag ingått i en grupp som har fått sina språkkunskaper testade idag. Det är ju väldigt lätt att slappna av och bara prata på, när man vet att man blir granskad… 😉 Men det gick nog hyfsat. Jag pratade väl lite för lite, kanske. Det skriftliga testet hade jag i alla fall betydligt bättre resultat på än jag befarade när jag såg gruppindelningen.

Jag känner mig otroligt splittrad. Har inte heller någon lust att kavla upp ärmarna och ta i med ett sista megaryck inför sommaren… just nu känns det mest som om jag bara vill rymma och inte komma tillbaka igen.

Jag orkar inte vara mer effektiv för den här dagen. I morgon ska jag ha ännu ett stressande möte med kollegan som jag ”bråkade” med härom veckan… vi ska helst komma fram till en lösning på det som vi inte var överens om, och helst skulle vi dessutom försöka laga någon av den förlorade tilliten till varandra till följd av hur de mötena har artat sig. Det känns… inte hoppfullt. Tyvärr. Jag märker redan att den gruppen har minskat sin samarbetsvilja med mig… det känns verkligen som om det är alldeles för lite medvind i jobbet, just nu. Ge mig semester, i något år eller så…

Och så ska jag träffa U i kväll. Förmodligen är det något positivt att det känns som den minst stressande aktiviteten som den här dagen har innehållit… 🙂

Annonser