Denna lördag

har varit städning, tvätt, fixande med några av hemmets växter och lite fönsterputsande. Den har också varit dagen då jag beställde två stycken duntäcken från en etablerad kedja… jag funderade en stund, och kom fram till två. För att de får symbolisera… att det är möjligt för en man att rymmas i mitt liv igen. Under förutsättning att han visar att han är värd det…

Svenska jäkla män tycker att det är under deras värdighet och självrespekt att tillerkänna kvinnor ett värde. En man av det slaget vill jag inte ha i mitt liv, och verkligen inte i min säng. Men det kan ju tänkas att det någon gång i mitt liv dyker upp en man som kan både känna och visa respekt för mig, trots att jag bara är en ‘värdelös’ kvinna.

Nåja. I övrigt har jag yogat, promenerat genom solskenet till affären och handlat lite mat, och pratat med ”sålt-smöret-och-tappat-pengarna”-C. Idag talade jag om litegrann av hur jag tycker att det verkar som om hon försöker styra sin tillvaro till att allt som kan tänkas kännas besvärligt får proportioner större än Kebnekaise. Jag försökte få henne att se att de saker som inte fungerar i hennes tillvaro, t ex att det är något knas med hennes billjus eller att hon tvättade mobilen igår och fick köpa en ny telefon, inte är ”frågor” som hon värdesätter lika positivt när de fungerar, som hon gör dem till jordens undergångs-problem när de inte fungerar… Jag tycker att det ser ut som om hon gör sitt bästa för att hitta saker i sitt liv att vara eländig över. Värre än någonsin, och framför allt raka motsatsen till den sortens människa som hon var för några år sedan. Det verkar som om hon har gett upp alla ansatser till att både bli en bra människa själv, och att försöka skaffa sig ett så bra liv som möjligt. Hennes respons på de tankarna var att inte ha en aning om huruvida det jag sa stämde eller inte… hon har visst tappat bort precis hela sin självinsikt också, inte bara sitt självreflekterande.

Det verkar som om hon har ett behov av att ”bevisa” hur sjuk och trött hon är just nu, inför mig. Jag frågade om den lilla turen ut till ett naturområde som hon eventuellt skulle fara på i morgon, skulle bli av. Hon sa att den skulle det, med en röst som lät som motsatsen till pigg, glad och förväntansfull, och sedan sa hon att egentligen var hon så trött att hon helst skulle ha velat ligga hemma på soffan och bara … Först ignorerade jag hennes aggressiva försök att vara ”synd om”, men till slut frågade jag henne varför hon tänkte fara på den där trippen när det hon behövde bäst var att vara hemma och vila – för det är ju faktiskt ingen som tvingar henne att vara aktiv på sin egen fritid… mer än hon själv, och hon har, likt min mor, bilden av att ”lyckade människor” är de som aktiverar sig hela tiden, vare sig de har lust eller inte.

Hon intar en attityd mot mig som handlar om att försöka göra mig till en psykiskt svag människa – när jag sa idag att jag ju varit bortrest ett par dagar så frågade hon: ”ja just det, hur gick det då?”; en anspelning på att jag berättade för henne innan jag for att jag märkt av såpass mycket utbrändhetssymptom den senaste veckan att jag var tveksam till om det egentligen var en bra idé att resa iväg alls just nu. Hon kunde ha frågat ”hur var det?”, men det gjorde hon inte eftersom det skulle antyda att jag vore ”normal”… vilket hon inte vill se mig som just nu. Jag svarade på hur det var och inte hur det gick. Hennes sjukförklarande av mig är hennes business, inte min. Det är hon som har problem med att vara ”psykiskt skör”; det är hon som inte tolererar sådana tendenser hos sig själv, så för att försöka dölja att det just nu verkligen är hon som är svag och ganska destruktiv så flyttar hon över alla ”svaghetssymptom” på mig. Jag blir bara irriterad, för att det är ett steg i samma riktning som hon uppvisat den senaste tiden – att minska sin självinsikt och sitt egenansvar, i stället för tvärtom…

Rak kommunikation är inget som hon verkar det minsta intresserad av just nu. Det gör att det känns rätt meningslöst att prata med henne alls.

I övrigt känner jag fortfarande att jag kanske är lite för arg på U för att egentligen träffa honom i veckan.

Att han konstaterar att han är väl medveten om att det gått lång tid sedan han sa att han skulle höra av sig, och sedan inte ber om ursäkt för att han struntat helt i mig, känns, förutom det faktum att han inte hörde av sig som han lovade utan jag fick ta kontakt, en aning för respektlöst för att jag ska kunna undvika att bli irriterad på honom. Det känns som om de saker som jag vill fråga honom om nu och ta upp med honom, inte längre handlar så mycket om nyfikenhet eller öppenhet – jag tycker att han sumpat sina chanser till en respektfull relation med mig, och har faktiskt ingen lust alls att bemöda mig för hans skull… och jag är rädd att jag inte orkar ha en öppen och positiv attityd. Vara förutsättningslös. Jag har hunnit undra och tänka för mycket, det är för många saker som har trasslat till sig mellan oss, det känns som om tröskeln för att nå fram till varann har blivit för hög i relation till hur det borde kännas och vara när man hittar någon ”ny” människa som man vill lära känna… och jag vet inte om det kanske är det han känner också, om det är därför som han har haft en lite ansträngd attityd mot mig den senaste veckan.

Jag är superless på att inte veta – så less att det känns som om jag inte bryr mig längre… Det känns som om han egentligen inte vill träffa mig. Men att han föreslår det ändå, för att inte bara vara en skit och försvinna… men jag har ju sagt att jag föredrar uppriktighet, så om det är så att han inte längre vill lära känna mig hade det varit mycket, mycket bättre om han hade skrivit det… och så kunde vi ha struntat i att ses alls. Det känns som om risken finns att vi mest sitter där och blir irriterade på varann för att båda tycker att den andra kommer med motstridiga signaler… och jag vet inte ens om jag orkar peka på att det är så. Om jag orkar vara ”supermorsan som förstår och hanterar alla andras knöliga sätt att hantera sig själva och sina klumpiga kommunikationssätt”…

Jag har ingen lust att komma på kant med honom. Jag ser hellre att vi bara släpper det, än att vi ska sitta och dryfta alla konstigheter och sedan ändå bara komma fram till att vi inte vill umgås mer… det är bara trist att hamna på kant med människor när det går att undvika.

Äsch. Jag ger det en dag till och ser om min irritation ger med sig lite. Eller helt. Jag har ett par rejält krävande möten på måndag som har högre prioritet just nu. Och kanske blir det bara lugnt, fint och mysigt att ses och slappa ihop över en mugg te… det är ju vad jag helst skulle vilja. Samtidigt som jag måste få en del saker mer klara för mig, om vi ändå ses… nåja. Det ger sig.

Jag ska träffa dottern för en fika och lite shopping i morgon. Det blir väldigt bra, det. Hon är på väg att göra sig av med sin lägenhet, och har tänkt flytta hem igen, i alla fall ett tag… vi får se vad som händer och hur det blir. Men nu ska jag krypa ner mellan mina nytvättade och utomhus-torkade lakan, och njuta av en förhoppningsvis lång natts sömn… 🙂

Annonser