Ny dag med sol

Magen är fortfarande skakig men gör inte så ont längre. Jag reflekterar över om det kan vara så ibland att orolig mage ger oroligt sinne, och inte alltid bara omvänt? Jag tror det, faktiskt. När kroppen reagerar eller beter sig på ett sätt som brukar innebära att hjärnan har skapat vissa känslor, så kan hjärnan skapa de känslorna av att kroppen känns på ett visst sätt.

Jag känner mig mindre dimmig idag. Lite mer närvarande och i kontroll över min lilla tillvaro. Utan att det har hänt något i det yttre.

När jag tackade favoritexkollegan igår för att hon lyssnat, svarade hon att lyssna är hon väldigt bra på… visserligen med en smiley till, men det kändes ändå som om hon tyckte att jag hade överbelastat henne. Jag har tänkt på att de flesta människor verkar vilja träffa och prata med många människor, men de vill sällan ha vare sig längre eller djupare samtal… och att det verkar finnas en slags bild av att de mest intressanta människorna är de som man vet så lite ”personligt” om som möjligt.

Det ser ut som om vi människor är ganska intresserade av varandra som fysiskt närvarande varelser, men inte som tänkande och levande personer.

Det har fått mig att fundera över att jag nog har lite för få riktigt nära vänner. Jag skulle behöva någon mer människa, helst i min vardag, som jag kan prata ganska fritt med om det som finns i skallen för stunden – någon som tycker om och accepterar mig som jag är. Det vill väl alla. Såklart. Och många lever nog hela sina liv utan att ha det – så att de kanske inte ens blir medvetna om att de skulle behöva det…

Pratade som kortast med C igår. De senaste gångerna vi pratat har det blivit väldigt kort, mest beroende på att hon har jobbat väldigt mycket och att hon utöver det har mycket på gång med både dans och kör just nu. Övningar inför avslutningar och uppträdanden och sådant. Jag hann dock märka att hennes syn på teorin ”tankar gör känslor” är att det ska betraktas som ett verktyg att använda sig av när man vill hantera sina känslor, inte som en realitet – dvs hon tror inte på att känslor alltid skapas av tankar. När jag tänker mer på saken så håller jag med henne – mot bakgrund av de senaste dagarnas observationer, som inneburit att jag fått märka att det ibland inte har spelat någon roll vad jag har tänkt på, känslan har stannat kvar där den är vare sig jag tänker på glada eller jobbiga saker. Fast jag tycker mig märka att C:s syn på saken handlar mer om att hon vill ha kontroll över allt, och om hon väljer att tro på att hennes tankar skapar vissa känslor i henne så får hon ju ett ansvar för sina känslor som hon inte verkar vara så intresserad av att ta just nu.

Jag märker också att hon försöker framställa mig som ”psykiskt skör” just nu, och jag gissar att det är hennes sätt att ”ge igen” för att jag har gjort henne uppmärksam på att hon har en del vanor och förhållningssätt som inte är vare sig så konstruktiva eller så osjälviska som hon vill se sig själv. Men annars så är det väl en till effekt av hur människor som inte är så öppna med sig själva gärna betraktar oss som är mer öppna – att det är något lite konstigt och avvikande med att berätta hur man känner sig, när känslorna inte enbart är stabila och glada. Jag vet inte hur samma människor betraktar mig alla de gånger då jag berättar hur glad, stolt och tillfreds jag känner mig med livet – om de liksom har ”bestämt sig” för att se mig som ”skör” även ?

Jag tror att eftersom jag är en ganska… drivande, stark, bestämd person, så kan nog vissa som inte är lika ”dominanta” ha ett visst behov av att försöka förminska mig, för att själva känna sig lite större än de annars gör. Jag har haft vänner genom livet som tydligt har visat (ibland sagt) att de känner sig lite… korkade, nästan, när de inte hänger med i mina tankebanor som ofta är både snabbare och vidare än de själva förmår tänka. Det är inte helt ovanligt att människor hanterar sin känsla av underlägsenhet genom att försöka missbruka min öppenhet på så vis att de ”klassar” mig som psykiskt sårbar eller skör. Och när det gäller C så är det inte första gången som hon ”hämnas” genom att nästan ”sjukförklara” mig, när hon märker/tror att hon har möjligheten att vara starkare än jag. Det är tråkigt, men mänskligt, antar jag.

Ska på återbesök idag efter operationen för ett år sedan. När jag fyllde i deras enkät, där man får ange hur mycket besvär man har efter operationen, så insåg jag ju att jag har lika mycket besvär som innan operationen – lika mycket ont. Det fanns en ruta man kunde kryssa i ifall man ville komma på återbesök, och jag kryssade i den eftersom jag insåg att det inte är helt okej att jag har såpass ont nästan hela tiden. Jag vet inte varför jag har ont, och min VC-läkare ryckte ju mest på axlarna när jag beskrev det för honom, så där får jag ingen hjälp.

Annars tänkte jag i morse på hur skönt det skulle vara att ha någon att vara kär i, som är lika kär tillbaka… 🙂 Det skulle kännas mysigt, och lite tryggt. Att vara förtjust i någon som man inte alls vet var man har eller som uttalat inte är förtjust tillbaka, är bara jobbigt. Men när det är ömsesidigt så är det ju mysigt… 🙂 En dag är det kanske min tur att få uppleva det igen.

Annonser