Trött lördag…

… hade jag igår. Kom faktiskt inte ens utanför dörren. Eller städade, eller gjorde något annat vettigt eller nyttigt, förutom att yoga. Och läsa lite. Lyssna mycket på musik, sitta en lång stund i en fåtölj och bara titta ut på de gråvita molnen som rörde sig på himlen. Och slumra en stund.

På kvällen ringde jag M, som det kändes som om jag inte pratat med på ett halvår eller så, men som jag uppenbarligen hade pratat med efter jul eftersom han visste saker som hände kring den tiden. Märkligt att min känsla var att det var så länge sedan vi pratade…

Det ger mig oerhört mycket att prata med honom. Vi delar det analytiska och utforskande intresset, även intresset för ord och språk, och vi är förmodligen ungefär lika intelligenta, så båda förstår när den andra kommenterar den bakomliggande (möjliga) betydelsen av något den andra just sagt, utan att det behövs så mycket mer än ett ”hörde du…?”. Båda är också väldigt intresserade av att se och förstå det mänskliga i oss själva och andra. Vi är också ganska lika när det gäller förmågan att beskriva och hantera känslostarka situationer med den graden av distans som behövs för att man ska se sammanhangen.

Igår beskrev han att han ännu mer än tidigare tycker sig ha tappat ”drivet” efter att knyta, eller ens upprätthålla, relationer… Han är den mest ”trofast vän”-sortens människa jag känner. Han har haft ett par vänner som han hållit fast vid i en massa år; båda de här vännerna är väldigt olika honom, och olika varandra också, och han delar ganska få bitar med dem på ett mellanmänskligt plan. För kanske knappt ett år sedan skar det sig med den ena av vännerna efter att M sagt ifrån på skarpen att han inte accepterade att vännen satt och hävde ur sig ogenomtänkta och onyanserade rasistiska åsikter vid M:s köksbord – M bad vännen gå därifrån, och efter det så har den vännen inte kommit tillbaka. Dessutom hade M i efterhand och av någon annan fått veta en väldigt personlig sak om ur den vännens liv som är en erfarenhet som M delat med vännen, och som den här vännen under alla år de umgåtts inte har berättat för M. Den andra vännen hade betett sig osedvanligt ointresserat sist de sågs och hade kontakt kring jul, och efter det hade M bestämt sig för att låta den vännen stå för kontakt-tagandet i deras relation – och hittills har den vännen inte hört av sig… igår sa han att han hade konstaterat att han saknar vänner helt numera. Han lät verkligen ledsen för det… och sa att han hade tänkt en del på hur utsatt man blir utan vänner. Jag sa att han hade fel – han har mig. Om han vill eller vågar räkna med mig eller inte, kan jag inte göra något åt – jag kan bara berätta att han har mig.

Han är en väldigt rak människa. Ganska kompromisslös; vill han inte göra eller delta i något, så säger han nej, och så är det inte mer med det. Vill han inte, så får världen hantera det som den vill. Han är inte alls oberörd inför vetskapen om att resultatet kan bli att han uppfattas som en ganska kantig och obekväm människa, men han klarar inte heller att kompromissa så mycket med sig själv att han går med på saker som känns helt fel. Dessutom står han inte ut med särskilt mycket socialt (helt oväsentligt) tomprat, vilket gör att han väljer bort ganska många ”allmänna sociala sammanhang”, framför allt när det gäller jobbet. Det gör också att han av vissa uppfattas som om han ser sig som lite förmer än andra, lite överlägsen.

Men han är inte heller alls så ”socialt svår” som han uppenbarligen tänker om sig själv. Det är inte en slump att han blivit chef inom sitt kommunala område – det beror inte bara på att han är så intelligent och kunnig inom området, det beror också på att han är betydligt mer social än han ser sig själv när han går och grubblar utan någon som ger en annan bild.

Och jag känner igen ganska mycket av det han beskriver som den där tappade motivationen för att knyta eller upprätthålla relationer. Jag tror att han och jag delvis är i liknande faser på det sättet. Vi är båda känsliga människor med inre kompasser som säger att, och hur, man beter sig civiliserat mot sina medmänniskor, och vi har båda haft ordentligt tunga situationer att hantera de senaste 10-15 åren. Vi är nog faktiskt båda på ett sätt lite ”utbrända”…

Han är nog den man i mitt liv som har flest sidor och egenskaper som jag verkligen värdesätter och uppskattar. Den som passar mig bäst, på det mänskliga planet. Den gifta exkollegan från i höstas (som faktiskt råkar ha samma förnamn som M) är nog den enda andra mannen som jag känner till just nu, som jag tror passar mig väldigt bra på det mänskliga planet. De har vissa egenskaper gemensamma – det ärliga, öppna, och oviljan och oförmågan att ljuga är väl de mest uppenbara. Men de är också olika – exkollegan är mer ”känslomässigt” lagd, medan M inte tycker om fysisk närhet och inte kan hantera varma uttryck (vare sig att själv uttrycka sådana eller att ta emot dem från andra).

M är en viktig människa i mitt liv. En som jag räknar med kommer att finnas med tills någon av oss dör. Faktiskt. Inte på en vardagsnivå – han bor i ett mindre samhälle ca 30 mil ifrån där jag bor och vill vare sig flytta därifrån eller ens resa därifrån (längre än till jobbet några mil från hemmet), och jag kan inte se mig själv boende i det samhället. Jag vet också att jag inte kan ha ett kärleksförhållande med någon som är så känslomässigt sval. Men jag tror att jag älskar honom, på ett ”familj”-sätt (som jag inte älskar min biologiska familj längre, förutom dottern). Jag är glad att han finns i mitt liv.

Vi pratade till två i natt. Och kvällen innan kom jag i säng ungefär vid den tiden också… inte så bra, med två kvällar i rad. I morse vaknade jag lite efter sju, och det räcker ju inte med den sömnen. Hoppas att jag kommer att sova bra den kommande natten, jag behöver energin för att orka den kommande veckan…

Jag funderar vidare kring lyckobegreppet och hur man kan byta perspektiv på saker i sitt liv och därigenom få andra känslor. Försöker hantera och bearbeta insikten om att jag tydligtvis förknippar ”kärlek” med ”smärta”, sedan det tog slut med exet. Jag funderar också en hel del över hur jag tror att jag vill hantera en ny kärleksrelation, den dagen jag får en sådan… jag försöker få syn på så många aspekter i mitt eget tänkande och beteende som jag kan, som handlar om att jag har bidragit med att förstöra i mina tidigare relationer.

Tänkte på att kollegan som jag ”bråkade” i två timmar med i torsdags, har ”attackerande” beteenden som jag kan känna igen att jag har haft mildare varianter av. Jag tror mig förstå (om kollegan liknar mig, vilket jag inte vet) att kollegan känner sig sårbar, i underläge och som om h*n ständigt är utsatt för försök till fientliga maktövertaganden från hela sin omgivning (just där känner jag inte igen mig – men jag tror att jag ändå kan förstå kollegan). Det jag har tänkt på, med den här kollegan (som alltså tröttar ut och gör sig i princip omöjlig med de allra flesta som har med den att göra), är att när man angriper andra eller försvarar sig för att man upplever sig vara i underläge eller svag, så ser man inte hur ens eget beteende påverkar andra. Man förutsätter, tror jag, i det läget, att den andra parten känner och ser ens känsla av sårbarhet – trots att det enda man visar upp är massiv kraft och styrka…

Endast under korta perioder av mitt liv har jag befunnit mig i så konstant skydds- och försvarsläge som jag uppfattar att den här kollegan gör alltid. Det tillfälle som kommer för mig, var under omorganisationen på ett tidigare jobb då min chef gav sig på mig med näbbar och klor, utan faktiska skäl… där var det framför allt han som kände sig under konstant attack från sina överordnade och sin personal, och det tog han ut framför allt på mig. Resultatet för min del, när jag inte fick det öppna stödet som mina kollegor på tu man hand sa sig känna, blev att jag till slut inte litade på någon, och reagerade lite så som min nuvarande kollega gjorde i torsdags – när jag sa att det gjorde mig förvånad när h*n sa att en annan verksamhet hade en viss rutin, lyckades h*n uppenbarligen sno till det i sin skalle till att tro att jag sa att kollegans egen verksamhet var värdelös… det fanns inte en chans att jag skulle ha kunnat räkna ut att kollegan hade den negativa bilden eller farhågan kring sin egen verksamhet. Jag har förutsatt att kollegan är sådär stolt och trygg över sin verksamhet som h*n alltid framhäver. Så när kollegan höjde rösten och började ”men-lilla-gumman” mig, gjorde det bara ont till slut. H*n slog på mig, och jag kunde inte räkna ut varför… förrän efteråt, när jag pratat med andra om saken och fått syn på möjliga mekanismer hos kollegan.

Och jag är helt övertygad om att kollegan upplevde situationen som att det var h*n som var satt under angrepp. Den här kollegan har tydligtvis lagt sig till med automatiserade härskartekniker att h*n inte märker hur aggressiv och psykiskt våldsam h*n blir.

Det kan jag känna igen, tror jag. Jag tror att jag har betett mig hårt ibland i nära relationer, när jag har känt mig totalt maktlös. Skillnaden är kanske den att jag har talat om att jag känt mig maktlös… men likafullt så har jag nog inte alls, , i stunden, kunnat föreställa mig att min hårda attityd kan göra ont i den jag riktar den mot.

Det är den här sortens… mekanismer hos mig själv, som jag försöker få syn på, så att jag kan jobba med dem redan nu. Den dagen jag hamnar i att påbörja en kärleksrelation där jag känner att jag verkligen vill få det att fungera, så vill jag helst undvika att förstöra förtroendet genom att försöka skydda mig på fel sätt.

Nu ska jag kliva in i duschen, sedan tömma dagens andra tvättmaskin, och därefter bege mig ut i naturen en stund. Ha en fin söndag.

Annonser