Kors så…

… trött jag är…

En otroligt intensiv vecka har tagit ut sin rätt. Och om någon timme dyker det upp två tjejer i översta tonåren här hos mig, för att grilla och mysa, i det iskalla grådiset denna Valborgsmässoafton.

Jag sov dåligt i natt. Vaknade två gånger, efter ganska trevliga drömmar – den första handlade om att jag myste med en attraktiv kille som jag tydligen var ihop med. ingen jag kände igen från det verkliga livet. Den andra… nä,den var inte så mysig förresten. Den handlade om att jag och min man (en annan än den i förra drömmen! Skumt, men så blir det väl när hjärnan inte har någon ”faktisk person” att hänga upp sina drömmar på) hade en häst och två hundar, och plötsligt kom en man ridande på en egen häst. Han hade en egen hund med sig också. Och på något vis kom han in på gårdsplanen med någon forma av aggressivitet som ledde till att vår häst och hund jagade ut dem från gården – men sedan sparkade mannens häst båda våra hundar så att de blev så allvarligt skadade att ”min man” sjönk ihop i förtvivlan när han såg hur illa skakade de var… och jag hade en sådan väldig kärlek till dessa hundar. Det gjorde så ont, både att se dessa fina hundar så skadade att de nog måste avlivas, och att se ”min” mans förtvivlan…

Ja, en konstig dröm. Vi pratade om hundar som blivit ormbitna på jobbet häromdagen, hundarna i drömmen kom nog därifrån. Men någon häst kan jag inte påminna mig att jag sett, eller pratat om… men det är väldigt mycket som jag inte minns, fick jag klart för mig på festen igår där jag skakade hand med en tjej som jag inte kan minnas att jag vare sig sett eller hört namnet på, men som sa att hon kände igen mig och att hon till och med jobbat för mig någon gång för flera år sedan… hon sa att hon mindes att hon sagt till andra på jobbet att hon tyckt att det var en dröm att jobba med mig, för att jag var så trevlig och allt gick så lätt… hur kan man inte minnas en människa som har en så tydlig och positiv bild av en själv!?? Nå, inte mycket att göra åt. Men från och med nu kommer jag i alla fall att ha koll på vem hon är.

Jag hade en radda saker som måste fixas idag, och bara två timmar på mig att göra det. Så jag jobbade på som en tok fram till lite innan tio, då jag gick iväg på ett möte som varade till lunch. Otroligt konstruktivt möte, och i slutet av mötet när vi bara var tre kvar och den som ska ta hand om och styra upp det där jobbet som jag skrev en plan för i februari och som jag sedan vägrade att leda (jag sa till honom idag hur oerhört glad jag var för att han tagit på sig att leda det jobbet), kom vi av någon anledning in på att prata om att ”låta arg”, och Stefan Einhorns bok om snällhet. Den andra killen som var kvar… är en som jag har brottats en del med, fast inte på något allvarligt bråkigt sätt. Men han kan ha en ganska tuff och macho attityd, och han skrämde nästan tyst på flera av oss när han började jobba med det här som vi sysslar med. Jag är ju van sedan mina tidigare jobb att hantera ”tuffa killar”, så jag hämtade mig ganska snabbt och satte honom på plats på samma sätt som han gjorde med oss andra – och då visade det sig ju såklart att han inte var riktigt sådär tuff som han ville verka… 🙂 Jag tror att han respekterar min kompetens och förmåga, men jag skulle tro att han i övrigt tycker att jag är en barsk kärring. Det får han gärna tycka! 🙂

Idag sa han i alla fall att ”Einhorn menar ju att man är snäll om man är rak – och jag är ju ganska rak, så det borde betyda att jag är ganska snäll också…?”, med en nästan lite vädjande attityd… 🙂 Jag skrattade och sa att ”det tar kanske bara ett tag för din omgivning att upptäcka det”.

Innan ett hade jag i alla fall hunnit med alla de saker jag skulle göra. Och äta lunch, med några från samma ställe som den där rak-snälla killen… 🙂 Fick träffa en nyanställd tjej som jag inser att jag nog kommer att få samarbeta med en del. Vi kom på god fot med varann direkt, vilket känns som om det bådar gott för framtiden.

Tog en sväng till stan och köpte vin, och sedan for jag förbi på dotterns jobb för att höra om det var något mer jag behövde köpa inför kvällen. Hon sa att hennes pojkvän inte skulle komma för han ville bara vara hemma och ta det superlugnt efter en ansträngande vecka (med redovisning av sitt exjobb bland annat – det hade gått jättebra, sa dottern), men däremot var hennes kompis jättetaggad på att träffa mig… 🙂 ”E är lite kär i dig, mamma!”, sa min kära dotter… 😉 De är verkligen rara, hennes kompisar. Fina ungar på de allra flesta sätt.

Det kom ett mejl idag… från kollegan som jag bråkade i två timmar med, igår. H*n skrev att h*n tyckte att det kändes tråkigt att vi avslutat vårt prat i så dålig stämning, och ville att vi skulle ses och försöka prata vidare… jag vet inte om h*n hade hunnit prata med min chef innan, för jag hann inte prata med min chef idag som jag hade velat. Men oavsett det så kändes det så positivt som möjligt, att h*n tog den där kontakten med mig… och vi kommer inte att kunna prata förrän om nästan två veckor, tyvärr, för det finns ingen tid innan då båda kan. Jag betvivlar att vi kommer att kunna lösa sakfrågan. Och då vet jag inte hur jag ska driva den här utvecklingen vidare… det var det jag ville prata med min chef om, hur jag ska göra när den gruppen inte kommer att vilja göra ”sitt jobb” i det här sammanhanget bara för att jag har bestämt något som de inte vill. Men det blir på måndag som jag får ta det snacket med chefen.

Och från U kom ett meddelande. En bekräftelse på tid och plats när vi ska ses. Och så skrev han lite om att han brottades med deklarationen… sådär lagom personligt, igen. Det kändes… bra. Han önskade fin Valborg, och jag svarade att jag tyckte officiellt synd om honom eftersom jag själv bara avskyr att deklarera trots att jag oftast har en så enkel deklaration… och önskade honom en fin Valborg också.

Det är märkligt att bara det faktum att han svarat mig, och på ett sätt som visar att han fattar och tycker att jag är en människa, kan betyda så mycket för min sinnesfrid… det var definitivt rätt sak av mig att göra, att skicka den där frågan i början av veckan. Effekten av att jag skickade det, blev att jag slappnade av. Såpass att jag utan att egentligen tänka på det fick för mig att logga in på en dejtsajt där jag inte varit på länge, och slänga iväg ett kort meddelande till en man som besökt min sida och som verkade rätt trevlig. Han har inte svarat, men det hade jag ju inte väntat mig heller, för folk beter sig ju obegripligt märkligt på nätet och särskilt på dejtsajter… Och effekten av att U svarade mig… blev… stor glädje, men framför allt en gigantisk lättnad. Världen kom liksom på rätt fötter igen… på något vis. Eller, det var väl jag som kom på rätt köl igen, i relation till mig själv. Nu känns det i alla fall bara trevligt och okomplicerat att få eller skicka meddelanden till honom. Och lika okomplicerat om han inte hör av sig på ett tag…

När jag berättade härom dagen för kollegan som är med och sjunger att jag fått svar från U, sa hon att hon tyckte att jag hade varit jättetuff som skickade det där till honom. Hon tyckte att det var starkt och modigt av mig… och det är klart, de allra flesta skulle inte göra så. Det är vanligare att folk ”tiger ihjäl” obekväma relationer eller situationer. Så jag får väl ta till mig hennes omdöme.

Partyt jag var på igår satte faktiskt fart på den inre kreativiteten. Inte så att jag agerar ut det, inte än i alla fall, men jag blev väldigt glad av att få vara i det där sammanhanget och med de där människorna som gillar att tänja på de vedertagna gränserna och leka… 🙂

Nu ska jag lägga mig en stund på sängen och vila innan jag sätter igång och förbereder inför kvällen. Önskar alla en fin Valborg! 🙂

Annonser