Det är ganska lätt

att bli glad. Lättast är nog att bli glad för andras skull… mest för att det nog är lättare att se sådant som andra har skäl att bli glad av, kanske?

Jag får reda på att en gammal vän (som under årens gång kanske inte precis har betett sig som en vän mot mig alla gånger, men att jag inte är den personens vän betyder inte att den inte är min vän – jag väljer själv vem jag bryr mig om) som har haft en allvarlig sjukdom, nu har fått besked om att h*n är frisk. Det gör mig glad in i hjärtat… och det berättar jag för personen. Och tänker att det kanske inte spelar någon roll om den personen vet att det är just jag som gläds med den – ibland, för det mesta tycker jag nog för egen del, blir man varm av att människor gläds med en, visar medkänsla eller omtanke… och det är själva känslan eller tanken som gör en glad.

Det finns en eritreansk kille som jag lärde känna för en massa år sedan, medan jag var tillsammans med en kanadensisk kille och umgicks ganska mycket i ett internationellt gäng där just den här killen var den som stack ut mest genom sitt hederliga sätt mot alla människor och som jag sedan har jobbat ihop med i ett sammanhang. Det är ingen superstjärna inom det område där han verkar, men idag såg jag att han hade fått ett pris för sina insatser för en grupp som även jag har ett extra starkt engagemang för… och jag blev så himla glad. Så jag slängde iväg ett mejl till honom och gratulerade till priset… såg just att han svarat och tackat. Jag misstänker tyvärr att han inte fått många ”grattis” från folk inom den världen där han verkar, och där även jag har befunnit mig under en massa år… kulturen är helt enkelt inte sådan. Men jag lärde mig att det här är en människa med hjärta och samvete, redan långt innan vi möttes inom det där hårda fältet där han är kvar och som jag har lämnat… och på något alldeles outtalat sätt har vi behållit en mental kontakt som innebär att båda vet att den andra… bryr sig. Att vi ser varandra, bortanför de roller som vi haft i det jobbmässiga sammanhanget. Vi har aldrig någonsin pratat om saken. Och ändå vet jag.

En av dotterns kompisar har gjort ett kanonjobb och skaffat sig så många jobb hon behöver för att kunna försörja sig. Trots idioten till ”jobbcoach”, som bara trycker ner henne, så har hon kämpat på och tagit varenda skitjobb som hon kunnat få… det är imponerande. Rakt upp och ner. Så det skrev jag på hennes blogg. De här ungarna, som ingår i nittio-baby boomen och dessutom befinner sig mitt i lågkonjunkturens omöjliga arbetsmarknad, får alldeles för lite uppmuntran och stöd för allt bra som de gör… hur svårt kan det vara att tala om för dem att de gör det bra när de gör det? Svaret är att det är precis allt annat än svårt… det är inte bara lätt, det är en glädjekick att få se dem ta sig fram, hitta sin kraft och sin personliga kompetens… var är alla vuxna som borde se de här unga människorna? Har alla vuxna så fullt upp med sig själva att de inte ens kan peppa sina egna ungar? Jag vet inte… jag tycker att det är så enkelt. Och jag har kärlek, medvetenhet och uppmärksamhet så att det räcker även för min dotters vänner.

Såg på dotterns blogg (som hon nyss startat – hon provade att starta bloggar några gånger medan hon bodde hemma, för att hon såg att det gav mig så mycket att blogga, men hon hittade inte riktigt sin form då – nu verkar hon ha gjort det) att hon skrivit om skitdagen hon hade häromdagen… att hon blivit på bättre humör av att prata med mig. Trots att vi ”inte pratade om något särskilt”, skrev hon… så hjälpte visst mammahjärtat, utan att ens veta om det själv. Och det värmer massor i det där mammahjärtat att få se att hon skriver det på den där bloggen som visserligen både hennes mamma, pappa, extra-föräldrar genom åren och andra släktingar kan läsa om vi vill, men som framför allt är till för henne och kompisarna.

Jag känner mig som värsta lyxliraren idag, över det förtroende och den respekt som min dotter och hennes vänner visar mig… 🙂 Samtidigt som jag tycker att det är så väldigt lite jag gör – och att det säger väldigt mycket om vad andra vuxna omkring dem (inte) gör…

När dottern kom hem vid sexsnåret idag, efter att hon jobbat klart, berättade hon om en av sina kompisars situation med sina föräldrar. Det är en otroligt fin och duktig tjej som har upplevt tyngre saker i relation till andra människor än de flesta tjugoåringar gör…

Tjejens föräldrar, som varit tillsammans i ca 20 år, separerade väldigt plötsligt och utan uppenbar förvarning för ca ett år sedan. Pappan var ledsen eftersom hans fru var den han älskade; mamman, som tydligen är en känslomässigt svårtillgänglig människa, hade blivit ihop med en ny man ungefär en månad efter separationen. Den relationen höll dock inte så länge, för att den nya mannen visade sig ha ett kontrollbehov som bland annat innebar att han inte lät andra ha de åsikter de hade.

För några månader sedan började mamman och pappan dejta igen. Pappan berättade för sin dotter att de gjorde det – mamman sa ingenting, förrän hon plötsligt en kväll sa till sin dotter att hon skulle åka hem till dotterns pappa… och så blev hon kvar där över natten.

Jaha…??

Båda föräldrarna är oerhört väl medvetna om hur hårt dottern tog deras separation. Och hur väldigt mycket hon ville att de skulle bli tillsammans igen. Och så hanterar de sitt strulande på det här sättet…???

Så, berättade dottern, hade pappan och dottern varit för att titta på den kommande superlyxiga lägenheten som pappan köpt sig. Och där, medan de gick runt och kikade på lägenheten, kläcker pappan ur sig sådär i förbifarten att nu var han och mamman skilda

Tjejen frågade såklart… vad då, hade de gjort slut igen? Och pappan svarade ungefär att javisst, egentligen hade de väl aldrig varit ihop igen…

Man frågar sig om det är så att föräldrarna tror att deras 20-åriga dotter inte har fattat ett dugg av vad det innebär att ha en vuxen relation (trots att hon hade en alldeles för vuxen kärleksrelation från det att hon var 14 till 18), eller om det är så illa att det är de själva som inte fattar vad det innebär att ha en vuxen relation… och tyvärr är det nog det senare som det handlar om.

Man häpnar. Jag häpnar. Och min dotter häpnar för hela slanten… och tycker fruktansvärt synd om sin kompis, som far så illa av sina emotionellt uppenbarligen inkompetenta föräldrar.

Är det något genomgående fel på människorna som är födda mellan slutet av femtiotalet och början av sjuttiotalet? Hur har dessa människor burit sig åt för att göra sig så… omedvetna, och ansvarsbefriade? Jag fattar inte… men jag ser ju hur min dotters far beter sig. Och en annan pappa till en av dotterns kompisar. Just när det gäller relationer – där finns ett antal föräldrar som visar totalt av saknad av egen ryggrad och förmåga att ta föräldraansvar, fast på andra sätt.

Men ärligt talat – det här pubertala sättet att hantera kärleksrelationer som vissa av mina jämnåriga uppvisar… det är inget annat än pinsamt. Det finns alla skäl att förvänta sig att de här människorna, som faktiskt har valt att sätta barn till världen, ska ha bättre kontroll på sina känslor, impulser och beteenden än de här människorna visar upp.

Får man verkligen vara hur inkompetent som helst inom området ”vuxenskap”, när man har barn att ta hand om???

Ja, det får man såklart… för socialtjänsten rycker inte ut och tar hand om medelklassungar vars föräldrar klarar att försörja sig och göra mer eller mindre tjusiga karriärer, men som saknar kompetens för att ta hand om sina barns grundläggande behov av konsekvens och trygghet.

Suck

”Det är inget särskilt med mig”, som Robert Broberg så besviket men realistiskt skaldade… 🙂 Jag har alldeles vanliga mänskliga brister och oförmågor. Jag tycker ärligt talat inte att jag förtjänar den ”hyllning” som min dotters vänner ger mig. Men jag har gränser för hur ovuxet jag tycker att jag har rätt att bete mig i relation till mitt barn. Det verkar vara en mer sällsynt inställning än jag skulle önska… stackars, stackars dessa nittiotalistungar.

Historien som min dotter berättade om hennes väns föräldrar fick mig att fundera på U, och hans eventuella strulande med sin ex. Jag vet inte att han har strulat med henne – allt jag vet är att han har haft det ”struligt på relationsfronten”, vilket kan betyda allt från att han inte är ”klar” med sina känslor för henne till att han har en ny relation som är strulig. Eller har haft. Eller varit.

Och så kollade jag… om han fortfarande är gift med sin ex, som han var för bara någon vecka sedan. Jag vet inte varför de valde att inte skilja sig när de separerade – men så var det uppenbarligen, enligt de register som finns att tillgå på nätet.

Men nu är de tydligtvis skilda. Och jag kan inte låta bli att känna en liten gnutta glädje över det… för att jag antar att de lämnade in om skilsmässa när de separerade, men med betänketid, kanske för att de har ett barn som inte är vuxet (fast inte direkt minderårigt heller)… och tydligen har de nu bestämt sig för att inte vara gifta mer.

Det betyder inte att han är känslomässigt tillgänglig. Eller ”mogen” för att hantera en relation. Eller ens ”ledig”… han kan ha en ny relation. Men utifrån det lilla han berättat för mig om hur hans liv ser ut just nu, så låter det både som om han inte har en relation just nu, och som om han vill att jag ska förstå att han inte har det…

Det jag tror om den här killen är att han inte är klar med sin process efter skilsmässan. Jag tror också att hans självkänsla… av någon anledning och på något sätt, är ganska körd i botten… han känns ganska vilsen i sin tillvaro. Och inte alldeles redo för att… riktigt ha kraften att vara nyfiken på en ny människa. Men han försöker i alla fall…

Jag har någon slags värme för honom. Som jag inte vet vad jag skulle vilja göra av, om jag fick helt fria händer.

I övrigt vet jag ganska lite om honom. Och kommer att få möjligheten att få veta mer, hoppas jag… när vi ses. Om en dryg vecka.

Men för att knyta tillbaka till tråden… det finns så många saker att bli glad av. Alla människor som det är så superenkelt att tacka eller berömma. Alla ”TACK!!”, alla kramar, ett och annat ”du är underbar”… och de små sakerna, som inte sägs rent ut men som märks i gester, leenden, bemötanden… ja jösses vad jag känner mig rik. ”Kärlek” är snäppet bortanför ”glad uppmärksamhet och uppskattning”, fast jag vete tusan om inte tillräckligt många tecken på varm uppskattning till slut blir ett slags ”kärlek”… jag inser att jag har det oerhört bra.

På festen igår valde den ena av de två som jag har jobbat lite mer med, den som jag är oerhört imponerad av för att han har en sådan fantastisk förmåga att fånga in… känslor, budskap, kreativitet, för de uppdrag som han tar på sig, att prata mer med mig och två till personer. Men faktum är att han halv-kramade mig när vi kom (han är superlyckligt gift, så det är inte på någon flirtnivå det rör sig), och när vi stod där och pratade så var det faktiskt mig han riktade sig till. Det jag tror… är att han uppfattar min ärliga uppskattning och glädje över de förmågor och egenskaper han visar upp. Och att han skulle vilja bli mer bekant med mig. Och det gör mig glad.

Den andra av dessa två, gav mig en kram innan vi gick. Trots att jag vet att jag signalerar en integritet som säger ”rör mig ej”… jag tror att den känslan jag fick av det, är något liknande som jag tror att U känner, med mig: ”tack för att du sträcker dig över gapet som jag skapar”… tacksamhet, helt enkelt. För att människor väljer att tycka såpass mycket om en att de är beredda att strunta i att man skapar ett utrymme omkring sig som är större än man egentligen vill eller menar…

Vi som har frusit fast i ett tillstånd som vi inte har en aning om hur vi ska ta oss ur… vi känner tacksamhet för de människor som väljer att se igenom.

Så tror jag att det är. De här människorna tycker inte synd om oss för att vi är misslyckade… utan de väljer att strunta i att vi låtsas inkompetenta, och ser i stället det som vi faktiskt är.

Vi kan rädda varandra. Om vi är beredda att både bryta igenom och visa respekt, samtidigt…

I wanna heal
I wanna feel
what I thought was never real
I wanna let go of the pain I´ve felt so long

(Erase all the pain ‘til it´s gone)

I wanna heal
I wanna feel
like I´m close to something real
I wanna find something I´ve wanted all along

Somewhere I belong

Annonser