Snurr-surr

I förra veckan passade jag på under ett jobbsamtal, att fråga min senaste medarbetare om h*n kände det som om jag hade… varit avvisande.

Jag vet att h*n… kände sig bortputtad, eller lite övergiven, när jag kanske lite plötsligt kände att jag bara måste få återgå till att umgås även med alla andra som jag brukar umgås med, på jobbet… jag vet det. H*n sa det inte, men jag kände det väldigt tydligt. Och jag förstår mycket väl att h*n… blev lite förvirrad av att jag valde att ta några steg bakåt, i vår (som den har blivit, på oerhört kort tid), väldigt tighta relation.

Sedan dess har det gått några veckor. Och jag har märkt att medarbetaren också har backat. Men för att ändå försöka… behålla en rak kommunikation, så ville jag prata om det öppet.

Och h*n sa att h*n förstod mitt behov. Att h*n inte tog illa upp, att h*n ”klarar sig själv” och att h*n förstår att jag måste ha kvar mina andra relationer också. Det tror jag verkligen var sant – men att h*n förstår, innebär inte att h*n inte kan ha blivit sårad… och det kan jag inte göra något för att förändra. Det kan bara tiden rå på…

I helgen pratade jag med C, som fortfarande hade allt sitt känslofokus på att hon inte känner sig frisk. Hon hade besökt vården och blivit ordentligt undersökt, och de undersökningarna visade att det inte finns något i hennes bihålor som tyder på att hon skulle ha inflammation i dem. Hon har haft vad hon har kallat för ”bihåleinflammation” många gånger genom åren, och med det menar hon tydligen att hon är snorig och har huvudvärk. Och lite feber. När jag frågade hur hög feber hon har haft när hon har sagt att hon varit febrig veckor eller månader åt gången, så svarade hon att det var så lite att det inte gick att klassa som ”över normal temperatur” – tydligen gav termometern inget utslag… men sjuk tycker hon att hon är.

Sist vi pratade om vad hon kunde och ville göra åt sin ”bihåleinflammation”, så sa hon att hon ville bli opererad. Jag rös, och sa att för min del så skulle jag vara beredd att prova på det mesta annat som skulle kunna göra mig frisk, innan jag kapitulerade och lät mig bli opererad en gång till… och så nämnde jag att jag har hört att akupunktur kan ha gynnsam effekt för en del, när det gäller bihålorna. Det ville hon inte ens prata om… vilket egentligen inte är alldeles likt henne, eftersom hon ofta har varit mer positiv till ”alternativ medicin och hälsa” än jag. Nej, hon vill bli opererad. Punkt.

När jag pratade med henne i helgen, lyfte jag en del saker som hon har sagt när hon har pratat om hur sjuk hon är och som antyder att hon kanske inte precis är så sjuk, men att hon väljer att känna efter precis hela tiden så att hennes bild av sin hälsa är att hon är sjuk minst tre månader om året. Hon sa en del saker som förvånade mig – som t ex ”men var kommer allt snor ifrån då, om det inte är bihåleinflammation?”, och ”det är väl konstigt att jag alltid blir sjuk på vintern om det är något psykosomatiskt”… hon är inte så medicinskt eller allmänbildat okunnig att hon inte vet att snoret framför allt bildas i näshålan, och att det och resten av hennes symptom är fullt normala tecken på vanliga förkylningar eller influensor. Varför hon tyckte att det var konstigare att hon blev sjuk på vintern än någon annan tid på året, lyckades jag inte få henne att förklara… för hon vet ju mycket väl att det inte är det minsta konstigt, vare sig ur klimat- eller ljusperspektiv.

Det är som om hon har tappat bort sin förmåga att tänka rationellt. Vilket annars är hennes starkaste sida. Kanske mest för att hon inte vill befatta sig med en självbild som inkluderar ”känslosamhet”… det är en maktfråga, har jag förstått. Hon vill inte tillstå att hon känner något jobbigt som berör andra människor, för att hon tycker att man är svag om man låter sig beröras av hur andra människor reagerar på en.

Jag var i alla fall lite rakare än hon egentligen ville höra. Jag sa att summan av de saker hon säger när det gäller hennes ”sjukor”, i mina öron låter mer som om hon emellanåt drabbas av behovet av att vara svag och känna sig maktlös, men eftersom hon inte riktigt kan tillåta sig att vara svag utan att ha en anledning så lägger hon orimligt mycket fokus på hur kroppen mår… och sedan säger hon att hon vill bli frisk så att hon får känna sig glad och stark igen – fast frågan är om det är det hon egentligen vill… det låter som om hon vill tycka synd om sig. Och det kan man kanske behöva ibland – jag vet inte, för jag känner inte igen mig i det behovet… men det kanske är bra att tycka synd om sig emellanåt. Själv tycker jag att det är bättre om man erkänner för sig själv att man inte orkar vara stark och duktig för stunden, och så låter man sig själv vila i det tillståndet tills det går över… jag tror väldigt mycket mer på ärlighet, både mot andra men kanske framför allt mot sig själv, än på undanmanövrer som ska dölja ens verkliga motiv.

Jag pratade en del med henne om de här lyckoböckerna jag läst. Konstaterade att man nog inte känner sig mer lycklig när man tycker synd om sig. Och jag insåg till min stigande förvåning, medan jag pratade (och jag har verkligen inte blivit ”frälst” av de här böckerna, men jag har insett att det nog är trevligare att leva i gladare känslor än i jobbiga, när man kan välja, vilket man inte alltid kan), att hon höll faktiskt inte riktigt med mig om att det kunde vara ett värdefullt mål i sig att försöka göra sådant som får en att bli glad…

När C mår bra och känner sig någorlunda pigg (vilket alltså inte är så ofta, enligt henne själv), så är hon den främsta förespråkaren och aktivisten jag känner, för att man ska göra sådant som man blir glad av.

Jag sa till henne att jag har uppfattat henne som att när hon engagerar sig i sociala aktiviteter av olika slag, så gör hon det för att hon tycker att det är så himla roligt. Jag kontrasterade det mot mig själv, som emellanåt gör sociala saker för att jag vet att det får mig att bli glad efteråt snarare än för att jag ser fram emot det eller har någon lust… och C sa att jo, hon tyckte nog att hon är socialt aktiv för att hon tycker att det är kul. Men så sa jag att eftersom det verkar som om hon lägger fokus på att vara ”sjuk” snarare för att hon vill få en ursäkt för att inte vara så himla duktig, och i det ”duktiga” ingår de sociala aktiviteter som hon tar sig för annars… så kanske det inte riktigt är så att hon vill ha allt det där sociala som hon skapar sig när hon är ”pigg”…? Att det kändes som om kontrasten mellan den ”pigga” C och den ”sjuka”, är större än vad som förklaras av att hon faktiskt är särskilt sjuk när hon koncentrerar sig och känner efter så där mycket… så kanske skulle hon behöva hitta ett aktivt och socialt mellanläge, snarare än de här kontrasterna? Så kanske hon inte skulle behöva koncentrera sig så mycket på att försöka vara ”sjuk” under stora delar av tiden?

Hon blev såklart lite defensiv i attityden. Men de försvar och argument hon kom med, var så ihåliga att det blev uppenbart att hon inte förväntade sig att jag skulle tro på dem… det var något annat hon behövde. Jag tror att hon kanske behövde att jag ”synade” hennes bluff, snarare än att jag hjälpte henne att tycka synd om henne…

För ett antal år sedan tog hon själv tag i att försöka terapera sig till att släppa mycket av den kontroll som hon försöker behålla i relation till alla andra människor. Då letade hon bland flera stycken ”terapeuter” av olika slag, med motiveringen att hon ville hitta någon som inte lät henne logiskt prata sig ur de saker som hon själv förstod att hon behövde jobba med… hon var väldigt radikal i förhållande till sig själv. Hon ville hitta en ”terapeut” som kunde ställa henne mot väggen. Det tyckte jag var otroligt tufft gjort av henne. Och det var helt och hållet på hennes eget initiativ som hon drog igång denna tuffa personliga utvecklingsprocess. Ingen annan försökte pusha henne dit.

Men i helgen när vi pratade och jag sa att jag tycker att drivkraften att utvecklas som människa ju är något som väldigt mycket handlar om att lära känna sig själv bättre och bli mer ärlig mot sig själv, och frågade henne vad hon tyckte om det… så svarade hon till slut att jo, man vill ju lära sig att hantera eller undvika att göra samma misstag flera gånger, man vill ju slippa göra sig illa.

Vilket är en helt annan drivkraft…

Hennes drivkraft för att lära sig mer om sig själv och andra, handlar alltså just nu bara om att försöka hitta så enkla genvägar som möjligt. Och det är absolut inte min drivkraft – och det är inte heller den drivkraft som jag har bilden av att hon har haft tidigare…

Jag har känt det flera gånger, de senaste åren. När vi pratar om personliga saker, vilket vi gör ganska mycket, och hon säger hur hon tänker… så blir det allt mer ofta gnissligt. När jag pratar om hur jag tänker så lyssnar hon oftast, men när hon sedan kommenterar det jag sagt så är hennes slutsatser så långt ifrån det jag både har sagt och menat att det känns som om hon inte har hört ett ord av det jag sagt… och jag förstår att det beror på att hon inte alls är på samma våglängd som jag, numera.

Det känns… förvånande, frustrerande och ledsamt. Emellanåt.

En annan vän har pratat om känslan av ensamhet. Jag har sagt att jag väldigt sällan känner mig ensam. Vännen tyckte att det lät jättekonstigt, eftersom jag så ofta berättar att jag gärna vill träffa en man att leva i kärlek med… och jag förstår att det inte är så tydligt för många, att ”känslan av ensamhet” och ”längtan efter en kärlek” är helt olika saker för mig. Lite som… äpplen och motorcyklar, i likhet… 🙂

Men det är så otroligt stor skillnad mellan att umgås med människor (vilka som helst) för att slippa känna sig ensam, och att umgås med människor som man känner sig nära, öppen, ärlig och utbytande, med… och för mig handlar ”känslan av ensamhet” inte alls om att ha folk omkring sig. ”Det är bättre med ensam ensamhet, än ensamhet när man är två” – och den frasen är lika tillämpbar på ett parförhållande som på vänskapsrelationer… det blir extra tydligt för mig när jag har känslor och tankar som jag behöver diskutera, men inser att just nu har jag inga vänner att tillgå som förstår det som jag behöver prata om.

Och ändå känner jag mig inte ensam för att jag inser att jag inte har någon som jag kan prata om just de här tankarna/känslorna med – jag känner mig frustrerad och rastlös av det, men inte ensam.

Att känna sig ensam… handlar för mig om en inre upplevelse av att det inte spelar någon roll för någon annan människa om jag finns eller inte. Den känslan kan dessutom mycket väl gå hand i hand med tankar och vetskap om att det inte stämmer med verkligheten. Känslan av att vara ensam… har väldigt lite med andra faktiska människor att göra.

Under den här senaste vintern har jag haft flera perioder då jag har känt det som om min existens inte spelar någon roll för någon annan – det finns de som behöver mina insatser eller min hjälp, men inga som behöver mig som människa. Jag vet inte säkert varför jag har känt det så mer under den här vintern, men jag misstänker att det handlar om det som Dr Phil brukar kalla för ”emotionell utbrändhet” – att man har tagit slut på alla känsloresurser, och därför inte har något mer att ge till andra. Och jag kan enkelt se flera aspekter i mitt liv de senaste åren som har dränerat mig känslomässigt – och störst av de faktorerna är min nyss utflugna dotter. Det är inget konstigt med det. Även om det är lite tråkigt att det ska behöva bli så. Men jag är medveten om att jag har burit allt som hör till mitt och dotterns liv alldeles ensam de senaste åren – jag har inte haft några tydliga eller självklara, eller framför allt närvarande, andra vuxna som har gett mig stöd medan jag har gett dottern stöd.

Det är ganska självklart att jag har blivit känslomässigt dränerad av det.

Men jag känner mig alltså normalt sett väldigt sällan ensam. Och det är sant. Jag har flera människor i min närhet som jag blir väldigt glad av att umgås med. Ibland känner jag inte att jag kan prata med någon av dem om mina tankar för stunden – men det gör mig inte ensam. Jag känner mig vanligtvis som om jag hör till, i olika sammanhang… att jag räknas, är välkommen och önskad. Jag tror oftast att alla andra är mer lika mig i grund och botten än de nog är… därav min ”naiva” sida – det kan ta mig för lång tid att förstå att jag ska akta mig för vissa människor för att de drivs av andra (oftast självgynnande) krafter än jag skulle ha i motsvarande situation. Ibland slår jag mig på den sortens människor som verkar vänliga och trevliga, men som visar sig ha helt själviska motiv. Jag behöver nog bli lite bättre på att fatta att alla ”trevliga” människor inte är så schyssta, när det kommer till kritan… men å andra sidan förutsätter jag så gott som aldrig att de som verkar lite buffliga eller otrevliga, är det i grund och botten – och där har jag ofta rätt! 🙂

Men nu har jag en situation som handlar om U, där jag hade behövt få lite nyktert, människovänligt och livserfaret bollplankande från någon som har förmågan att släppa sin egen agenda helt och hållet. Och inser att jag inte har någon sådan människa att tillgå, för stunden… vilket alltså gör mig lite frustrerad.

Idag löste jag det genom att ta en timmes rask promenad i det vackra vårljuset. Det klarade en del av tankarna i alla fall. Även om jag inte fick riktigt tillräckligt perspektiv på saken.

Jag har också funderat på det där med att vara ”känslig”… delvis tack vare en vän som har pratat om sin egen känslighet för andra människor, som ibland ger sig uttryck genom att h*n måste avskärma sig från andra för att själv orka leva. Det kan jag känna igen mig i. Jag behöver också väldigt mycket egentid för att orka hantera alla sociala situationer som jag hanterar under mina vardagar.

Och jag tänker att… jo, ”känsliga” är vi. Både jag och vännen, och fler vänner som jag har. Men jag tror egentligen att ”mottagliga” och ”lyhörda för vad andra känner”, är mer riktiga uttryck… och då slog det mig att jag emellanåt beter mig på sätt som jag känner puttar bort människor – jag känner att de reagerar, men jag ändrar ändå inte mitt beteende i den situationen. Jag tänkte på att begreppet ”lyhörd” ofta förknippas med ”väldigt villig att ta hänsyn till andras känslor” – och att det faktiskt inte självklart är samma sak…

Jag tror att det kan vara så, med oss som är lite extra lyhörda och mottagliga för andras känslor, att vi kan ha ett större behov än de som inte snappar upp så mycket vibbar från andra, av att inte ta hänsyn till andras känslor. Vi behöver snarare bli bättre på att snabbt bedöma när vi behöver värna om våra egna känslor – just för att inte bli känslomässigt dränerade, vilket vi nog har lättare för att bli än mer känslomässigt ”robusta” människor. Ibland kan det nog se ut som om vi… är buffligt själviska, när vi kommer på att vi måste dra i bromsen för vår lyhördhet för att inte själva tappa all kraft. Det var det jag kände av, när jag ”markerade avstånd” mot min nya medarbetare som jag kommit väldigt nära på väldigt kort tid…

Vi kan nog upplevas som lite ojämna ibland. Eftersom vi ofta är extremt bra på att verkligen kliva in i en annan människas känslor och livsperspektiv – och emellanåt är absolut tvungna att inte göra det, för att inte själva tappa all vår kraft.

Jag är glad över min lyhördhet. Den känns som… en särskild gåva, som de flesta faktiskt inte har. Men den innebär ett pris… man tvingas konstant öva sig på att dra igen dörren när energin håller på att ta slut – eller rättare sagt, man måste öva sig på att bli snabbare med att upptäcka att energin håller på att ta slut… så att man inte ska behöva drämma igen dörren när man inser att man håller på att ta slut.

Det var dagens (dagarnas) skörd av reflektioner.

Annonser