Woe to You, Oh Earth and Sea…

… for the Devil sends the beast with wrath
because he knows the time is short
Let him who have understanding
reckon the number of the beast
for it is a human number
its number is six hundred and sixty six.

Ja, det var ju inledningen till låten ”The number of the beast” med Iron Maiden, men texten kommer ur Bibeln. Både Bibelns och psalmbokens texter låter så otroligt mycket mäktigare på engelska än på svenska. Är det det keltiska arvet som återspeglas i texterna, tro…? Trots att bekämpandet av det hedniska var extra starkt i England… eller kanske just därför?

Undrar om det inte är dags för mig att resa till Irland igen. Det känns så.

45 minuter Merlin i veckan ger… ja, jag vet inte exakt vad det ger mig, men det är på någon nivå som… är svårbeskrivbar. För en massa år sedan läste jag böckerna om Avalons dimmor. På oklara vägar ledde det mig så småningom till att ta till mig wicca.

Men nu lyssnar jag på John Lee Hooker. Av lika oklara skäl är jag sugen på blues just nu.

Jag har haft en alldeles underbar dag tillsammans med min dotter, och sedan på egen hand. Jag låter inte hjärnan vara i fred särskilt långa stunder, och faktum är att jag tror att det är helt rätt sak att göra.

Har inhandlat två stycken böcker som avhandlar begreppet ”lycka”. Båda har ett vetenskapligt förhållningssätt till frågan, men den ena är mer bara fakta och den andra innehåller även aktiviteter för att öka sin upplevelse av att vara lycklig. Jag kan inte riktigt förhålla mig till begreppet ”lycka”, jag förknippar det nog lite för mycket med förälskelse och liknande tillstånd av psykisk obalans… 😉 Men jag tror att de här författarnas ”lycka” ska tolkas som att de menar ”en känsla av glädje och tillfredsställelse i livet”. Och det kan jag relatera till.

Det är skönt och roligt att vara glad och må bra. Svårare är det inte, för mig.

Och när jag får sova mer (i natt blev det ca sju timmar vilket räcker utmärkt, men jag drömde att jag inte sovit mer än en timme i natt – den här jädrans hjärnan har visst inte gett upp med att försöka stressa mig!!), så blir det lättare att se saker med lite distans. Lite utifrån, sådär.

Och då kan jag få syn på att jag har mått närapå oförskämt bra under ganska lång tid. Medan jag yogade slog det mig att det jobbet jag har idag, som jag alltså inte är utbildad för, nog på många sätt stämmer in med de saker jag kom fram till att jag ville jobba med, när jag gjorde min arbetsorienterings-genomgång för några år sedan eftersom jag visste att jag var på väg att bli uppsagd så småningom. Lite lustigt att jag inte ens har tänkt på det, innan…

Det har varit en på många sätt väldigt föränderlig och obeständig period. Jag har levt med att tillvaron har förändrats oerhört mycket, och jag har haft en del skav i själen av det, men på det hela taget har jag faktiskt surfat lite ovanpå det jobbiga. Jag har vetat att jag klarar av det också.

Men under tiden har jag också brottats med några relationer som har kostat massor av energi och gjort en del skada. Det har inneburit ett slitage på min själ som jag absolut inte behövde. De bidrog egentligen bara till att min läkningsprocess fördröjdes. Och jag får anta att det var vad jag behövde, eftersom jag inte valde bort de relationerna snabbare än jag gjorde. Å ena sidan kan ingen annan än man själv ta ansvar för ens val och handlingar, å andra sidan är det inte alltid ett enda dugg tydligt varför man väljer eller stannar kvar i saker som bara skadar en. Hjärnan är inte tillräckligt kompetent för att kunna förutse resultatet av allt som man väljer att befinna sig i för stunden.

Jag konstaterar likafullt att det arbete som jag har gjort med mig själv sedan exet lämnade mig, har gett resultat på flera sätt. Jag är starkare i grunden, på något vis… segare, kanske. Har fler positiva och konstruktiva livsstrategier, som fungerar.

Jag läser en bok som handlar om att ifrågasätta sina tankar, när de är av det slaget att de får en att må dåligt. Som med ganska många författare i ”må-bra-trenden” känner jag att det är något som… liksom fattas, i resonemangen i den här boken. Den här boken kränger en metod som författaren verkligen tjatar in, men man känner även i exemplen att där finns glapp som metoden inte lyckas överbrygga. Författarens utgångspunkt är att de tankar som människor får jobbiga känslor av, genomgående handlar om att man har förväntningar på andras beteenden. Och författaren menar väldigt renodlat att inget som någon annan gör bör ge upphov till jobbiga känslor… att man inte har någon rätt alls att ställa krav eller förvänta sig att ett visst beteende ska symbolisera en viss känsla. Släpper man precis alla kommunikativa och mellanmänskliga ”regler” så tycker nog jag att man kapar själva kommunikationen också… gemenskap mellan människor bygger trots allt till ganska stor del på att man upplever att man når fram till och förstår det som någon annan gör, säger eller känner. Den här författaren verkar tycka att man ska ha ett totalt förutsättningslöst förhållningssätt till alla människor och alltid – och jag tror faktiskt att den som ”lyckas” leva enligt de principerna snarare blir väldigt avskuren från resten av mänskligheten.

Det är alltid bra att ifrågasätta sina tankar. Sina värderingar också, för den delen. Men den här författaren går så långt att h*n hävdar att om din partner är konsekvent otrogen så ligger det i dens natur, och du har ingen rätt att känna jobbiga känslor för det… om du blir arg eller kräver att din partner ska vara dig trogen, så betyder det att du inte älskar din partner som h*n är. Jag tycker att det är att förenkla lite för mycket. Författaren menar dessutom att ”kärlek” är något som ska vara helt och hållet skilt från parternas eventuella behov. Och så tycker jag att det finns en ton av kritik och skuldbeläggande gentemot den som mår dåligt av sin situation… som inte riktigt är förenligt med ”må bra”. Enligt min åsikt.

Jag förstår att metoden är användbar som verktyg för att luckra upp sina invanda och emellanåt destruktiva tankemönster. Jag tror däremot att den som anammar metoden till 100%, vilket är ganska vanligt inom självhjälpskretsar, kommer att må ännu sämre efterhand… eftersom den finner sig vara ”skyldig” till allt jobbigt som dne känner. Det finns lite av Livets Ords eller scientologernas elitistiska förhållningssätt i den här författarens frälsande budskap… allt är ditt eget fel, blir vad det landar i. Jag tycker att det är att göra det för enkelt för sig, på ett människoskadande sätt.

Inte desto mindre hjälper metoden mig i mina tankar kring U. Faktum är, när det gäller U, att jag känner honom alldeles för lite för att alls kunna räkna ut orsakerna till att han inte hört av sig alls sedan han sa att han skulle göra det. Det bästa jag därför tror att jag kan göra är att försöka att förutsätta så lite som möjligt. Bara lämna det, och se vad som händer… helst utan att döma eller bygga upp försvarsmurar. Jag känner att det går alldeles utmärkt för mig att tycka om honom, ifall det är det jag gör, oavsett vad han känner eller tycker om mig. Han kan faktiskt vara precis vem som helst, och det är bara jag som väljer om jag vill tycka om honom eller inte. jag kommer till och med fram till att jag inte kan bedöma om jag tycker om honom, som människa. Han har betett sig omtänksamt och varmt mot mig i de möten vi haft efter att jag tog kontakt med honom… det är allt jag vet. Utöver det så har han inte brytt sig om att meddela mig varför han inte vill träffa mig just nu. Det är i någon ”social” mån hänsynslöst, men jag har ingen aning om hur hans liv eller inre ser ut just nu, så jag väntar med att bestämma mig för hur jag ska se på honom.

Han kan fortfarande vara en självisk skitstövel. Och lika gärna en känslig och väldigt osäker man som trevar efter ordning i sin tillvaro… till och med både och, eller något helt annat. Jag väljer att låta bli att bestämma mig för att tro eller tycka vare sig det ena eller andra, just nu.

I stället vänder jag ut och in på mig själv. Bygger lite här och där… undersöker saker. Gör mig glad över livet… det är vad jag ägnar mig åt. Det känns både härligt och spännande.

Annonser