Jag såg Mary Donaldson i kungabröllopsserien härom dagen. Hon verkar vara en väldigt levande människa… och genuin, på något vis. I slutet av programmet sa hon att hon tyckte att lycka i livet handlade om att utvecklas och lära sig saker, och att älska. Jag blev glad när jag hörde att hon tyckte att ”utveckling” är meningen med livet… för det är så jag känner det också, och jag har förstått att det inte är så vanligt att människor känner det så.
Man blir nog aldrig ”färdig” med att utvecklas. Om man inte uppnår Nirvana, förstås, och blir Buddha… fast det tror jag är ganska ovanligt… 🙂 Men utveckling sker ju både stegvis, och i cykler. Precis som med reinkarnationstanken, så tror jag att det kan vara så att de förändringar och processer som man upprepar gång på gång, är de som inte leder till att man kommer vidare… och det kan nog vara så att man behöver köra dem i cykler flera gånger innan man är redo för att ta steg i stället.
Jag har områden där jag ser att jag har gått steg. Och jag har andra områden där tankar och synsätt på livet kommer tillbaka, i cykler. Ofta är det nog rädsla som står i vägen för att man ska komma vidare ur de cykliska processerna… och när man väl är redo att inte vara rädd längre, så kan man börja ta stegen i stället.
På området ”kärlek” tror jag att jag har halkat tillbaka i utveckling, lite. Av rädsla för att få så ont som jag har fått ett par gånger de senaste ca 10 åren. Jag är mer rädd och mer… tilltrasslad, i mitt förhållningssätt till ”kärlek”, än jag var som barn… tror jag. Nu jobbar jag med tankarna kring kärlek, och jag försöker att ta det så varligt och i så små steg att jag inte ska bli rädd – för blir jag rädd, kan det hända att jag antingen sluter mig ännu mer, eller att jag tvingar mig själv vidare till steg som jag faktiskt inte är redo för.
De tankar som man har kring sig själv och andra är det som ofta skadar en mest. Att försöka titta på verkligheten i stället för att plocka fram sina tankar om verkligheten, ingår i mindfulness-begreppet och utgör en utmaning som kräver konstant medvetenhet i nuet, tills man lärt om hjärnan… tror jag.
Idag ska jag och min kära dotter gå på stan och kanske handla lite kläder.
Igår pratade hon en hel del om sina funderingar kring hur hon ska hantera sin närmaste framtid. Det finns så många valmöjligheter… och de olika valen kan leda till så olika slags situationer för henne, framöver. När jag hörde henne räkna upp alla ”om jag gör så, så blir det så här, eller så blir det så där i stället, men om jag i stället…”, sa jag till henne att hon borde rita upp ett flödesschema för att se hur alla alternativen hänger ihop och vilka vägar som verkar mest tilltalande i det stora hela. Det skulle hon göra.
Bland hennes alternativ finns valet att flytta hem igen… och eftersom jag inte har tänkt den tanken på väldigt länge, hade jag ingen direkt respons att ge henne på det. Jag vet inte hur jag känner för det, och behöver få känna efter lite.
Hon berättade också om en av hennes kompisar, som å ena sidan är extremt överkänslig för att känna sig avvisad och sluter sig som en mussla och försvinner när han känner sig avvisad – och som å andra sidan saknar känsla för ”lagom”, i umgänget med andra… Det är en vän hon haft sedan barndomen och som är som en älskad bror till henne. Hon beskrev att när han är hemma hos henne och pojkvännen (som ju numera inte har ”obegränsat” med pengar och behöver tänka på både vad de köper och att det är de själva som måste köpa vad de än behöver), så har han inga hämningar – han stannar hos dem mer än halva natten, äter upp deras godis och när dottern ska äta frukost innan hon ska till jobbet kan hon få upptäcka att han ätit upp hela brödet som hon köpte dagen innan… Jag kunde inte låta bli att skratta. ”Tänk att du så här tidigt i livet skulle få upptäcka hur det är att vara tonåringsförälder!”… 🙂 ”Jag ska aldrig skaffa tonåringar!!”, sa den älskade dottern, och skrattade, hon också… 🙂
De får träna sig i att sätta gränser. Och det kan vara hur svårt som helst att sätta gränser mot en människa som är så extremt överkänslig att risken finns att han faktiskt försvinner ur deras liv om han känner sig avvisad… och de gör det bra. Dottern och hennes pojkvän, och flera av hennes vänner också. De är hur duktiga som helst på att träna sig i vuxenblivandet. På ett sunt och öppet sätt.
Utvecklingssamtalet med min chef… förlöpte ganska annorlunda mot vad jag hade väntat mig. Han har haft en så avfärdande och oengagerad attityd mot mig när det gäller allt det här otydlighetstrasslet kring min roll, så jag trodde faktiskt att han skulle vara ganska kritisk mot min förmåga att leva upp till utvecklingskriterierna. Dessutom har han som uttalat utgångsläge i sina kontakter med arbetstagare, att ”alla människor försöker framställa sig som bättre än de är”… och den attityden har han haft mot mig också, i löne- och utvecklingssamtal tidigare. Han har varit rak och tydlig med att det är så han förhåller sig till arbetstagare, så det har inte stört mig. Jag bedömer mina insatser, och han bedömer mina insatser, och finns det områden där vi gör helt olika bedömningar så pratar vi mer om dem, men ingen har rätt eller fel.
När vi nu började gå igenom de olika utvecklingsområdena visade det sig att vi båda hade bedömt att jag ligger på toppnivån på i stort sett alla delar… det rör sig om ett tjugotal olika områden som man ska ”klassa” sig inom. Jag hade placerat mig lite lägre på ett par områden som han inte hade gjort, och han hade placerat mig lite lägre på ett område som jag inte hade gjort. När vi pratade om dessa insåg vi att vi hade tolkat beskrivningarna av områdena lite olika, men att vi var överens om vad vi tyckte att jag inte nådde full potential inom. Men alla hans ”kryss” för mig hamnade i toppskiktet… och vi pratade så mycket om själva arbetssituationen och hur jag upplever den och vad jag kan göra för att förändra saker så att jag kommer tillbaka till en nivå där jag orkar jobba så mycket som jag gillar att göra men utan att bli så stressad att jag får sömnproblem, att det tog mig en jättelång stund att inse att min chef faktiskt tycker att jag topp-presterar i mitt jobb och som del av den här arbetsplatsen… Det insåg jag inte förrän han stannade upp, tittade på sin lista och konstaterade att han i princip inte har några arbetstagare som har en sådan ”utvecklad-profil” som jag, dvs på toppnivå på alla områden, och att det innebär en lite frustrerande utmaning för honom att försöka komma på vad han kan erbjuda mig för att slags utveckling så att jag inte ska tröttna på jobbet…
Då insåg jag att hans attityd genom hela samtalet varit… väldigt ödmjuk, mot mig. Det verkade faktiskt som om han kom fram till, när han gjorde sin skattning av mig inför samtalet, att jag är en mer värdefull arbetstagare än han riktigt hade tänkt på…
När vi sedan pratade om vad jag ville göra för att kompetensutveckla mig, nämnde jag att ett av de områden som jag vill utbilda mig i ingick i jobbet som jag valde att inte söka, dagen innan. Jag var ärlig och sa till min chef att eftersom jag upplever den ena delen av min roll som så oklar, oorganiserad, ogenomtänkt från alla berörda och med små möjligheter att åstadkomma den utveckling som jag skulle vilja åstadkomma för att känna mig nöjd inom det området, så funderar jag på att söka nya jobb. Och min chef såg väldigt missnöjd ut med det… och sa ”vänta lite nu, sakta i backarna”… 🙂 Och så sa han att han skulle tycka att det vore väldigt olyckligt om han ”förlorade” mig. Det märktes att han verkligen menade det… och kanske var det det som han kommit fram till, när han skulle skatta mig inför samtalet.
Min chef är en sådan som vet att det finns människor som ”hotar” med att söka nytt jobb för att få fördelar i det jobb de har. Han är också medveten om att jag inte är ett dugg främmande inför att byta jobb – han har ju själv egen erfarenhet av min attityd till det, i och med att han anställde mig för ett år sedan. Jag tror att han dessutom har lärt sig, om mig, att jag inte är sorten som säger saker för att ”uppnå effekter” av något slag… det han får från mig, är min ärliga åsikt och tanke. Han vet att jag inte säger upp mig och byter jobb för att jag inte fick den löneökning som han egentligen lovade mig när jag anställdes, han vet att arbetsglädjen är viktigare för mig än lönen och att jag struntar i pengarna så länge som jag har så att jag kan leva så som jag vill på de pengar jag har. Han vet också att jag kan servera honom obekväma men välmenta och utvecklingsinriktade ”sanningar” – att jag inte är rädd för att förlora fördelar om jag gör mig lite obekväm med honom. Han vet att jag ställer krav när jag vet vad jag behöver, och att jag i övrigt hanterar mig själv och mitt jobb alldeles utmärkt på egen hand.
Så jag tror att han förstod att när jag sa att jag öppnar mig för att söka nytt jobb, så är det en realitet. Och han var väldigt tydlig med att han tycker att det vore en stor förlust för honom och arbetsplatsen, om jag försvann därifrån…
När vi pratade om saker som jag jobbar med, mina olika befintliga och kommande grupper och hur de fungerar och hur jag förmår leda dem, räknade han upp positiva personliga egenskaper och erfarenheter som han uppfattat att jag har, som gör att jag fungerar så bra som han tyckte att jag gör i mitt jobb. Jag var mer kritisk mot mig själv på de områdena än han var… och det hade jag nog inte väntat mig, faktiskt. Han är inte rädd för att peka på brister, och han har nog också visat emellanåt att han är en liten gnutta rädd för att jag ska ”överglänsa” honom i ledarskap… inser jag nu, när jag tänker på det. Jag har tagit hans kritik som saklig, och verkligen reflekterat över den; ibland gett honom rätt, ibland inte. Och jag tycker fortfarande att min chef till allra största delen är saklig och rättvis… men jag undrar om inte hans väldigt ödmjuka attityd under utvecklingssamtalet, handlade om att han själv har kommit på att han har känt sig potentiellt hotad av mig, och att han nu har insett att det inte finns fog för det. Jag är inte ute efter hans jobb, och jag är aldrig illojal med honom – jag har pratat med någon enstaka kollega om hur jag önskar att min chef kunde ge ett tydligare stöd, men det har jag också pratat med honom om. Det är inget skitsnack, jag har bara uttryckt mina behov. Jag har framför allt sagt till gamla och nya kollegor att jag tycker att min nuvarande chef är den bästa jag haft hittills i livet… och det är sant.
Chefen uttryckte något i stil med att han uppfattar mig som att jag har förmågan att vara både drivande, engagerad och tydlig, men utan att hota eller ifrågasätta andras kompetens eller roll. Att han trodde att det var en avgörande ”framgångsfaktor” hos mig… jag ber inte om ursäkt för det jag kan, vet eller tycker, men jag har väldigt litet behov av att hävda mig och jag har full respekt för andras åsikter, kunskaper, kompetenser och känslor.
Och det är fortfarande stora delar i mitt jobb som jag verkligen älskar. När chefen uttryckte oro för att jag ska bli understimulerad och söka mig till ett nytt jobb på grund av det, så skrattade jag lite och sa att… ”nja, till att börja med så vill jag komma till känslan av att jag faktiskt greppar mitt jobb – och med tanke på att förutsättningarna kring mitt jobb har förändrats konstant under det här året, så kommer det att ta ett tag innan jag känner att jag kan jobbet så bra att det blir tråkigt. Och jag är ganska säker på att när jag väl kommer dit, så kommer jag att själv komma på saker som jag vill utveckla… jag kommer att engagera mig, dra igång eller föreslå projekt, som jag ganska troligt också kommer att genomföra. Så du kan nog vara ganska lugn, ett bra tag till… :)”
Det tog mig några timmar, efteråt, att riktigt inse… vilken kraft det där utvecklingssamtalet gav. Hur mycket förtroende, uppskattning och respekt som min chef gav mig… han la fram det så lågmält, och jag var som sagt inställd på att han fortfarande inte riktigt ser vad jag åstadkommer. Nu gör han tydligen det… och det känns… skönt. Jag bedömer alltid mina egna insatser och behöver inte andras bekräftelse på det sättet, men det är lättare att arbeta när man känner att omgivningen ser, förstår och värdesätter det man gör – om inte annat innebär det att man vet att man gör rätt saker, för arbetsplatsens behov.
Och nu är det dags att väcka dottern, om vi ska hinna det vi ska idag. Ha en fin lördag.
Leva livet 