Nyckelbensandning

Noterar intresserat att en fackförenings reklamsnutt på Spotify verkar vara kopplad till låten ”Hanna från Arlöv”. Annars har jag inte märkt några uppenbara kopplingar mellan musikstil och de reklamsnuttar som exponeras där.

Annars lyssnar jag mest på zen- och meditationsmusik just nu. Det känns bra för själen.

Faktum är att jag sovit hela natten i natt. Sådär halvbra, men ändå. Kanske räcker det att jag har de där läskiga sömnpillren hemma för att hjärnan ska bli skrämd till att sova… 😉 Jag tycker att droger är jätteläskiga, och de här pillren är både beroendeframkallande och kan föra med sig en hel radda biverkningar som låter väldigt otrevliga. Så det gör mig inte ett dugg om jag har betalat för tabletter som jag kanske aldrig kommer att använda… 🙂

På det hela taget konstaterar jag att jag faktiskt inte är fullt så rastlös nu, som jag var i somras. Även om hjärnan är ute och driver på egen hand i tomma rymden, så har fötterna bättre kontakt med jorden.

Vädret är tristast tänkbara. Grått, med regn som hänger i luften. Det kan nog dock vara bra för mitt själsliga läge just nu… jag insåg, sedan jag kom hem från morgonens provtagning, att jag verkligen behöver begränsa intrycken just nu. Jag behöver tyst och rörelsefritt, och framför allt behöver jag slippa ta del av mänsklighetens alla krumbukter. Att läsa dagstidningen och att träffa den trevliga sköterskan räcker, för idag… fast jag kommer nog att fara iväg och sjunga idag också. Men innan dess ska jag yoga, och vila hjärnan… kanske ta en tur ut i naturen.

Någon del av kroppen eller hjärnan tycker att jag borde ta tag i en massa saker. Både praktiskt och på det mentala planet. En annan del berättar tydligt att det inte alls är vad jag behöver göra, nu… utan att det jag behöver, är stillheten. Jag tror mer på den andra delen. Kanske mest för att jag vet att ”högt mentalt tempo” leder till ett behov av mer tempo… och till slut har jag spunnit upp mig mentalt så att det blir jättesvårt att landa eller ta det lugnare.

Har kollat jobbmejlen och besvarat dem som behövde omedelbar respons, men i övrigt får det vara tills jag är tillbaka på jobbet. Jag har en kollega som just nu har väldigt svårt att hantera att jag inte alltid är tillgänglig just när h*n ”behöver” mig… men det är inte mitt problem, det får den personen hantera själv. Jag undrar om inte de flesta känner av det ökande ljuset just nu, och det tar sig uttryck i att många är lite mer ”maniska” för tillfället… 🙂

Doktorn frågade mig igår om en del saker som kändes väldigt privata. Hälsorelaterade saker, men jag kände ändå att det var obekvämt att han frågade… det kändes för privat. En intressant iakttagelse, såhär i efterhand… eftersom jag vanligtvis är som ett öppet spjäll, svarar på allt som människor frågar om, nästan vem som än frågar… men igår kändes det obekvämt att han frågade. Inte för att jag hade något att dölja, utan bara för att det kändes som ”vad har du med det att göra?”… så brukar jag inte känna det.

Jag fungerar i många avseenden ganska typiskt som en människa som utsatts för psykiska eller fysiska övergrepp som barn, från vuxna. Det är inte självklart för mig var gränsen går för hur nära andra har rätt att gå mig. Jag läste någonstans en bra formulering om att de flesta flickor (och många pojkar också) lär sig under uppväxten att acceptera att vuxna tränger sig långt in över ens integritetsgränser. Det leder ibland till att man aldrig lär sig att sätta gränserna mot vad andra har rätt att göra med en…

Det händer nästan aldrig att jag svarar ”det vill jag inte prata om”. Jag har uppfattningen att den som inte vill berätta om något som rör dens person, har något att dölja… något osnyggt. Därför är jag själv öppen med så gott som allt. Jag tror faktiskt många gånger att man blir mindre sårbar om man är ärlig och öppen – den som eventuellt vill skada en, får svårare att ”komma åt” en om man visar att man inte är sårbar på några områden. Jag tror faktiskt att den sidan hos mig har bidragit mycket till att människor inte har skadat mig… men så finns det förstås exempel på motsatsen också. Men de som har skadat mig, har inte ”skjutit in sig” på något område hos mig som de trott att jag är sårbar inom… de har oftast bara varit totalt brutala över hela fältet. Och jag är dålig på att hantera brutalitet. Även om jag lärt mig att hantera det också, genom saker som vissa närstående har gjort…

Det finns för- och nackdelar med att vara både över- och underkänslig. Så som vårt samhälle ser ut just nu, så har man större fördelar av att vara okänslig för andras beteenden. ”Personligt ledarskap”, individualism och oberoende premieras. Kanske är det en av anledningarna till att jag nästan aldrig hör människor som lever i relationer eller familjer, säga att deras partners/familjer är väldigt viktiga för deras välmående… och att jag ganska ofta får oförstående och irriterade reaktioner när jag säger att jag vill ha en man att leva med. Jag vet inte om de flesta som lever i relationer eller stabila familjer är omedvetna om hur viktiga deras relationer är för deras välmående, eller om de försöker intala sig att de är självständiga eftersom det ligger i tiden…? Det är i vilket fall enormt omodernt att erkänna att man behöver andra människor. Ett tecken på svaghet, tydligen. Just nu.

Fördelarna med att vara känslig är många. Det gäller bara att hitta rätt sammanhang… och jag har nog mest befunnit mig i sammanhang där det är en större fördel att vara ganska oemottaglig för både människor och situationer i sin omvärld. Kanske har jag behövt det… behövt träna på att hitta sätt att hantera att huvuddelen av livet och mänskligheten faktiskt är mer brutal och hård, än mjuk och vänlig. Jag tycker nog att jag har lärt mig det också – för det mesta har jag lättare än de flesta för att se och förstå varför människor beter sig otrevligt, och jag tror att utan känsligheten så kan man inte lära sig att förstå sådant.

Men med det nya jobbet följde mest människor och situationer som ganska sällan är ”brutala”. Först fick jag öva mig i att sluta ha en konstant beredskap för hårda och vassa armbågar… och sedan dök där upp en styrande människa som är precis sådär tuff och hård som de jag jobbat med tidigare har varit. Så då skulle jag koppla på skyddet igen – mot den människan, men inte mot alla andra… det är en komplex situation att hantera. Medan dottern växte upp, och under de perioder då jag hade ledande jobbroller där jag var tvungen att hålla huvudet väldigt kallt och vara både drivande och tålig, kände jag ofta att jag helt enkelt inte klarade av att ”växla om” till det mjuka som ett barn befinner sig i och behöver… jag kände ganska ofta att min dotter kom i kläm på grund av det. Jag vet fortfarande inte vad jag kunde ha gjort för att förändra den situationen – jag har varit ensam- eller huvudförsörjare under största delen av hennes uppväxt, så att leta rätt på ett okvalificerat jobb där jag inte hade ansvar för nästan något, var liksom inte riktigt görligt… men jag kan känna en sorg emellanåt över att jag inte hade möjligheten att ge min dotter den grad av öppenhet och mjukhet som jag skulle önskat att hon fått. Å andra sidan hade min dotter en så brutal situation hos sin pappa, att det inte hade hjälpt henne om jag hade varit som ett bomullsmoln… kontrasten hade blivit för stor då, och jag tror att hon hade farit ännu mer illa av det. Nu lärde jag henne i stället att livet och människorna kan vara mer eller mindre hårda, men att man kan prata om både det och om hur det känns… även hon behövde ju lära sig att hantera verkligheten, som ofta är hårdare än man skulle önska.

Men när jag får möjligheten att slappna av, genom att livet och människorna omkring mig är mjukare än jag vant mig vid, så öppnas min känslighet igen… och jag tycker att det har gått bra, fram tills den där andra chefen dök upp. Den där som är mer hård, drivande och brutal… då funkade plötsligt inte den grad av öppenhet som jag har skaffat mig sedan jag bytte till det här ”mjukare” jobbet.

Jag vet att många har känt sig fullständigt krossade av denna nya chef och hans medarbetare. De flesta har valt att bara backa undan. Och det har även jag gjort – men för att kunna backa undan har jag tyvärr inte haft några andra möjligheter än att tvingas visa och tala om att det är det jag gör… vilket tyvärr oundvikligen ledde till en reaktion hos den chefen. Jag försökte, så gott jag bara kunde, att markera mitt ställningstagande så milt och odramatiskt som möjligt… jag tycker att jag hanterade det så bra som det gick. Men den här chefen är inte en som ”tål” att andra tar personlig ställning kring de saker som han vill… så det blev turbulent ändå. Och jag vet fortfarande inte var min chef ställer sig, i detta… dvs var jag hamnar i alltihop, i slutänden.

Jag känner ändå fortfarande väldigt tydligt att jag vill till sammanhang som är… mjukare. Jag vill inte befinna mig i den sortens strider som den här andra chefen lever i. Jag vill kunna vara öppen, ärlig och använda mig av min känslighet utan att bli krossad. Jag vill undvika människor som spelar spel… människor som har olika skydds- och försvarsmönster med sig från barndomen som gör att det mesta de deltar i blir maktkamper på olika sätt.

Jag vill helt enkelt inte själv gå in i de där tankemönstren som krävs för att hantera människors beräknande spel.

Det gör att jag tvingas fundera, igen… på att byta jobb. Kanske byta bransch, helt… och det kommer just när det som jag behövde som mest, var att i hyfsad lugn och ro få hitta ramarna för den här rollen som jag haft det senaste året. Få rutiner i jobbet. Landa i min roll. Till och med slippa ha så mycket fokus på jobbet – för att få möjligheten att i stället utveckla fritiden och privatlivet mer… det var vad jag behövde. För man orkar inte vara offensiv på alla fronter samtidigt… inte hur länge som helst. Och nu har jag varit det under rätt många år. ”Duktig” överallt samtidigt.

Jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas att sköta jobbet på ett bra och roligt sätt, fast lite med vänster lillfinger… när de här nya kraven nu dök upp, och jag dessutom inser att de kraven är omöjliga att leva upp till. För att i stället lägga mer fokus på privatlivet, nöjen, relationer… vilket är vad jag behöver. Arbetsmoralen har jag med mig både i generna och med bröstmjölken. Den kan jag inte trolla bort… och när det samtidigt känns både osäkert och läskigt att öppna sig för nya relationer, så är risken stor att det enklaste är att bara gå rakt in i jobbet igen… och med det följer både en känsla av misslyckande och av att livet känns rätt meningslöst.

Jag behöver kärlek. Nära, varma, öppna relationer. Med trygghet… jag behöver lära mig att lita på nära relationer igen. Och hur jag ska lyckas etablera och upprätthålla sådana, när jobbet stökar så ofantligt… det vet jag inte. Jag skulle behöva hjälp med det också. Någon att hålla i handen medan jag försöker expandera på det personliga planet. Och inte ens det är enkelt – varken vänskap eller familjerelationer är alltid riktigt så sunda som man kan önska sig eller tro… det är som sagt oerhört sällsynt med människor som inte har egna agendor, i sina relationer. Agendor som ibland är direkt skadliga för andra… och jag behöver lite… frid, en stund. Slippa hantera andras destruktiva agendor, medan jag bygger min egen plattform.

Kanske blir det så att jag söker upp någon av de människor jag haft stöd från tidigare i livet då jobbet har varit sådär galet turbulent och våldsamt. Det får i alla fall vara en tanke som får skvalpa runt i mig.

Annonser