Livseländet

”Life is short… and it sucks, a lot of the time”, säger Izzie till George, i Grey´s Anatomy… och visst, det är ingen nyhet. Det är bara för jäkla skönt att få höra det från någon annan emellanåt.

Hon säger också till honom, apropå att han mår dåligt mest hela tiden för att hans pappa har dött, att ”maybe it´s not supposed to feel good”.

Min doktor pratade om mindfulness idag. Överhuvudtaget var det ett långt samtal, och hade inte jag avrundat och gått därifrån vete tusan om vi någonsin hade avslutat det… 😉 Jag vet inte hur han tänkte riktigt, men han verkade inte vilja att jag skulle gå. Eller något. Han kan inte ha haft fler patienter efter mig i alla fall…

Men mindfulness handlar ju om att befinna sig i det man är i. Vare sig det handlar om det yttre eller inre. Att acceptera att det är som det är, just nu. Jag vet inte riktigt varför han nämnde det under vårt samtal, för jag var väldigt tydlig med att jag faktiskt inte blir stressad när jag vaknar på natten och inte kan somna om… att jag inte ens börjar grubbla. Sådär som det brukar vara, när folk har sömnproblem.

Nå, det fick mig i alla fall att fundera igen, över det här med att acceptera sina känslor som de är. Att surfa ovanpå – se att känslorna är där och låta dem vara det, men inte låta hela sig själv uppslukas av känslan för stunden.

Fast när man inte känner igen sig själv… och när man inte hittar glädje i något alls… då vet jag inte säkert om det bästa man kan göra är att acceptera att det är så. Kanske är det det. Men jag vet inte säkert.

Han frågade om jag kände mig deprimerad. Fast innan jag ens svarat, konstaterade han att det inte verkade så… och jag tycker nog inte det själv heller. Jag har ont i känslorna, men det betyder inte nödvändigtvis att jag är deprimerad. Jag känner det snarare som om kroppen är överfull av energi som den vill få utlopp för… men jag vet inte alls hur jag ska få ut den där energin, för samtidigt är jag trött och har ont här och där och ett jäkla virus i kroppen som ger sig till känna till och från… nå, jag känner mig snarare lite för speedad, än tvärtom.

Hjärnan är en märklig manick. När den får känslor så förenklar den saker på ett sätt som… är rätt dumt. Eller, det känns rätt dumt i alla fall, när man klarar att titta på det lite utifrån… särskilt irriterad är jag för tillfället på att min hjärna är så himla snabb med att dissa mig själv. Att jag är så överdrivet känslig för minsta lilla sak som går att tolka som att jag inte duger, att jag gör bort mig, att jag är i vägen och oönskad och… ja, allmänt ointressant för alla människor utom mig själv. När jag tänker logiskt på de saker som händer och hur människor beter sig mot mig, så syns det ganska tydligt att min hjärnas självdissande halkar ganska snett. Ofta. Just nu.

Jag är väl rädd. Jag har lärt mig att tycka att det är lugnt och skönt att inte behöva någon annan människa. Eller något alls överhuvudtaget. Otroligt skönt att aldrig känna minsta lilla behov av att imponera på någon – det är ju meningslöst, eftersom ingen blir imponerad i vilket fall som helst, säger min hjärna…

Efter att det tog slut med exet stod jag helt enkelt inte ut med att må så dåligt mer i livet. Det fick liksom bara räcka. Och ska man lyckas att inte må så vansinnigt dåligt igen, så är det nödvändigt att inte låta sig behöva en annan människa. På något sätt överhuvudtaget.

Och resultatet blir såklart att man inte släpper någon inpå livet. Inte låter sig beröras av någon annan – sådär på riktigt. Med effekten att om det till äventyrs dyker upp människor som verkligen tycker om en, så… puttar man bort dem.

Jag har känslan av att det kan vara så att min doktor, som är någonstans i min ålder, är… förtjust i mig. Eller intresserad. Typ. De gånger då jag varit i kontakt med honom de senaste åren så har han återkopplat till mig med ett engagemang som… inte riktigt är medicinskt motiverat. Och han är rätt söt. Liksom omtänksam också, på sitt asperger-kantiga lilla vis. Och det slog mig när jag gick hem att jag har en tendens att få… ömhetskänslor, för män som är sådär… lite socialt udda. Ma var en sådan – riktigt konstigt betedde han sig emellanåt, såpass att jag faktiskt inte stod ut till slut, jag blev för stressad av att han både var socialt bortkopplad och… liksom frenetisk, aldrig i ro, på något vis. Jag har haft andra pojkvänner under livet som jag liksom har tagit under mina vingars beskydd… tagit hand om, på något vis, för att de verkat så… bortkomna. Alla har inte varit sådana – exet var det definitivt inte… han var tvärtom ovanligt socialt ”normal”. Det var också det jag föll för, hos honom… nåja.

I allmänhet har jag inte tillåtit mig att bli förälskad i väldigt socialt etablerade och kompetenta män. Jag blir enkelt kompis med de männen, men… det är något med det där socialt kompetenta som… jag både inte litar riktigt på (eftersom hög social kompetens ofta hänger ihop med stort bekräftelsebehov och därmed tendenser till ”känslomässig otrohet”), men också på något sätt tycker att jag… inte kan mäta mig med. Jag fattar inte riktigt den grejen själv. Men jag märker att jag inte har några större svårigheter att snappa upp intresse från män som är lite socialt udda, medan trygga, glada, socialt och praktiskt självständiga män… skrämmer mig. Jag tror helt enkelt inte att de kan vilja ha mig. Jag tycker tydligen inte att jag duger, åt dem… på något vis. Jag tycker att jag själv är för socialt udda. Och vad jag baserar det omdömet på… vet jag faktiskt inte riktigt, för jag tror att de flesta som känner mig inte skulle fatta vad jag pratar om. Det är de där automatiska tankarna som styr hjärnan på ett omedvetet plan och som är så svåra att byta ut…

Nåja. Jag kommer inte riktigt till ro med mig själv, annat än stundvis… och nu har jag fått sovpiller av doktorn, och ska till labbet och ta prover i morgon bitti. Kanhända får jag rätsida på den inre ostadigheten snart. Det vore rätt skönt att åter känna att det är helt okej att bara ligga platt på rygg och göra inget alls…

Men allra skönast vore om det äntligen fick hända något i mitt liv som jag får bli genuint glad av. Just nu har jag svårt att inte tänka att det verkar tamigtusan inte vara meningen att det ska bli bra igen, mitt jäkla liv…

Annonser