När jag tänker aktivt…

… så kan jag få hjärnan att fatta att… alla de där mörka tankarna, allt det där negativa som jag tror att andra tänker om mig… det är mest bara gamla inkörda spår, i hjärnan. Det är inte sanning. Det är inte mer sant att de jag tycker om tänker negativa tankar om mig, än att de tänker positiva tankar.

Och även om de gör det, även om de tänker negativa tankar… även om de drabbas av småsinthet, om de saknar förmåga till ödmjukhet och generositet… så innebär det inte att de har rätt.

Men det måste till att jag tänker aktivt.

När hjärnan får rå sig själv och jobba på utan styrning, så ger den en gnagande oroskänsla av att jag är både oälskad och oälskbar. Det är vad den är van vid… jag har vant mig så vid att inte önska mig något gott av livet, att jag inte ens märker att jag kliver åt sidan när människor försöker mäta sin kraft mot mig.

Min styrka ligger inte åt det adrenalinstinna hållet. Jag är ingen slagskämpe. När jag möter människor som vill slåss, fysiskt eller mentalt, så… blir jag vanligtvis bara väldigt trött… och så går jag min väg. Jag förstår dem inte ens, längre… det är ingen vidare överlevnadsförmåga jag har, på det viset.

Men man kan inte både leva med ett öppet hjärta, och vara redo att slåss hela tiden. Man måste faktiskt… välja. Och man väljer nog olika vid olika tidpunkter i livet. Just nu är jag så alldeles utmattat trött… och så vill jag leva med hjärtat öppet. Det innebär att ha en annan… syn. Att se saker på andra plan än man gör när livet handlar om att… freda sig.

Om det måste till att jag ska spela svårfångad för att en man som intresserar mig ska behålla sitt intresse för mig… så är han inget för mig. Jag vet att det är så det funkar. Och det struntar jag i. Jag vill ha en man som kan se och värdera mig som den människa jag är. Finns ingen sådan man, så fortsätter jag att leva utan ett förhållande.

Jag vill inte ha en man som delar in både livet, sina känslor och sina värderingar, i svart eller vitt. Jag vill ha en man som klarar att leva i nyanserna.

Jag vet en man som säger att han ser nyanserna. Men allt han säger och gör, visar att han förenklar varenda stor eller liten sak som han väljer att titta på. Och det mesta han ser, ser han hårt, elakt, svart… kategoriskt. Sådär som han tror att han inte är… men att alla andra är.

Det är inte lätt att leva i nyanserna. Jag misslyckas ofta med det, jag också. Det verkar som om människan har en medfödd tendens att förenkla – det är ett sätt att hantera all den information som vi tar in, hela tiden… vi blir tokiga om vi håller alla intryck som når oss, i våra medvetanden. Det går helt enkelt inte.

Men det finns grader. Man måste inte förenkla så mycket att så gott som allt blir svart eller vitt, gott eller ont… och jag tror att man måste välja aktivt. Väljer man inte, så går autopiloten in, och den förenklar.

Jag har firat påsk med min dotter och hennes pojkvän. Det har varit… ganska lugnt. Jag och dottern åt middag tillsammans igår kväll, och min ork räckte till att göra det fint för oss och att se till att maten och efterrätten blev god, men själv orkade jag inte göra mig fin. Hon bryr sig nog inte precis… men jag konstaterar att… jag är sämre än någonsin, just nu, på att göra eller tänka något för mig själv… något varmt, fint, glatt. Jag kan sköta livet, men jag orkar inte värdesätta mig själv.

Kontrasten blir så tydlig för mig, när jag jämför och inser att jag har kämpat mig till det fina och glada för min dotters skull under så många år nu… och nu finns det inget att ta av. Jag är så otroligt slut… jag har inte sett det innan, det blev tydligt när vi firade en högtid som vi firat i många år nu.

Jag tror att jag behöver vila. Men riktigt vad denna vila behöver innehålla, vet jag inte… för om jag inte styr tankarna riskerar de att bara bli ännu mer självdestruktiva, ju tröttare jag är.

Så jag styr. När jag kan.

När ungarna stuckit iväg idag, efter sedvanlig påskäggsrebus runt hela hemmet och god och mysig gemensam lunch med godis och kortspel, kröp solen äntligen fram genom den kompakta dimman. Och jag pluggade in mina gamla affirmationer som handlar om glädje, kraft, balans och trygghet, i öronen, och gick ut i min närliggande natur. Satte mig en god stund i solen… och laddade. Med tankar som skapar goda känslor. Njöt av vårtecknen… snö som töar, fåglar på inflytt söderifrån, ljusets vackra spelande mellan träden. Efter en stund kunde jag få tankarna att sluta förebrå mig för att det jag gjort med och för ungarna, inte räcker… att jag är en tyngande belastning för dem för att de märker att jag inte är glad.

För det är det jag märker mest. Att livsglädjen har så svårt för att infinna sig… den där lite magiska känslan av att de små sakerna i livet är vackra. Den där förmågan som jag tror att jag alltid haft… idag kom den smygande, till slut. Känslan av att det är ljuvligt med solens spel i den tinande leran.

Känslan.

Det räcker inte alltid att tänka. Är man tillräckligt slut, så kommer inte känslan… men idag hittade den fram till mig, till slut. Åtminstone små stänk. Och jag är glad för det lilla – det är mycket bättre än inte alls.

Så när jag kom hem igen, så kände jag mig faktiskt lugnare och mer i balans än jag gjort på länge. Och jag jobbar på att behålla den känslan så länge jag bara kan…

Jag lyssnar på Talking Heads. Och Takida. Och U2. Märklig blandning. Som vanligt… 😉 Kollar lite på Harry Potter mellan varven. Och ska i säng tidigt.

Och dimman har åter intagit min stad.

Annonser