Rastlösheten

Ett par timmar blev det sammanlagt, med den guidade chakrameditationen. Flummigt? Javisst! 🙂 Att jag är verklighetsorienterad i mitt synsätt, innebär inte att jag inte gillar att leka med energier… för energier tror jag på. Inte nödvändigtvis på det new age:iga sättet, men att vi alla består av energi och att den rör på sig är jag rätt säker på. Dessutom tror jag en del på mental träning. Jaja, den som följt mig ett tag vet att jag är lite allt möjligt… 🙂

Det slog mig att jag å ena sidan härom dagen höll mindre försvarstal till rätten att bli glad över de positiva saker som man får och som händer (dvs att inte nödvändigtvis bara dra negativa slutsatser även av positiva saker), och å andra sidan skrev jag nyss lite irriterat om bristen på förståelse som jag upplevde att jag fick från både kollegan och Si, för att jag faktiskt inte kan kosta på mig att inte ha en viss beredskap för att saker kan komma att göra ont… och det kan ju se ut som om jag säger emot mig själv. Fast det enda jag egentligen gör, båda gångerna, är att protestera mot att folk inte lyssnar och försöker förstå det jag säger.

Det irriterar mig helt enkelt när människor svarar på saker jag berättar med att helt byta till sin egen agenda. Och samtidigt försöker jag lära mig acceptera att de flesta människor är direkt urusla på att sätta sig in i andras liv… det är det där med att förändra det man kan och acceptera det man inte kan förändra. Och framför allt är det det där med att avgöra var gränsen går mellan dessa områden… jag vet inte alltid om folk svarar goddag-yxskaftigt eller tvärtemot det jag just sagt, för att de inte fattar det jag berättat eller för att de inte vill fatta. Om de sätter sig på tvären för att visa att de inte riktigt respekterar mig som jag är… så är det ju något som jag ska protestera mot. Om de däremot inte kan fatta… så är det ju meningslöst att jag blir upprörd.

Nåväl, jag märkte under den där guidade meditationen att jag har nära till rastlösheten. Jag hade svårt att fokusera i början, och slumrade till några gånger, och sedan hittade jag fokus, men då blev jag plötsligt irriterad i stället… och kanske ligger det någon irritation och skvalpar i kroppen, men då vet jag ändå inte vad den handlar om.

Har tagit en vända till affären i snöblåsten. Det känns som om jag inte varit ute alls idag… och då blir kroppen lite extra rastlös. Med tanke på att gårdagen blev närapå stressig med städning, yoga och tvätt, och att jag sedan fick flera timmars prat och umgänge ute bland folk, samtidigt som jag har ett uttröttande virus som spökar i kroppen, så hade jag nog trott att det skulle kännas helt rätt att bara vara själv i lugn och ro idag… men jag har nog vant mig vid en högre intensitet på den sociala fronten, de senaste veckorna. Så då blir kroppen och skallen rastlösa när det inte händer något… eller vad det nu handlar om. Jag har tappat ron i alla fall, men hoppas ändå att meditationen och vilan idag ska hjälpa till att vända sömnbristtrenden.

Har sett gårdagens avsnitt av Merlin på SVT Play. Lyssnat på en massa musik – Enya, Peter LeMarc, Sigur Rós, och nu Jakob Hellman… och har läst en hel del i den andra Millennium-boken. Målat naglarna. Ringt brorsan och sagt att vi kommer på bröllopet, men i övrigt inte pratat med någon mer än personalen på Konsum… vilket inte är ett dugg ovanligt egentligen, på mina helger, men just nu är jag som sagt… rastlös. Det kan nog vara hormonerna som spökar lite, också…

I botten ligger just nu känslan av att U inte tycker om mig ett dugg. Eller snarare, inte bryr sig, inte är intresserad av att lära känna mig… och den känslan baserar sig, utan min medvetna medverkan, på riktigt gamla erfarenheter som inte har med U att göra… men jag kommer just nu inte på något riktigt bra att argumentera emot den med. I natt har personen som jag trodde kunde vara U, varit här och läst… men såvitt jag förstått det så är han bortrest i helgen, så kanske är det inte han ändå… jaja, det ska jag ta reda på så fort jag får chansen. Det verkar ju bara ligga så långt bort i någon okänd framtid, att jag ska den chansen… att fråga, alltså. Men nu är jag sådär onödigt neggig igen – det är inte alls omöjligt att vi kommer att ta det där fikat nästa helg någon gång, och jag räknar i vilket fall med att han kommer att höra av sig med ett förslag på tid eller också att det inte passar, under veckan som kommer. Jaja, som sagt, jag har ingen bra styrsel på känslorna just nu… och det får vara så för stunden.

Kollade jobbmejlen och såg att jag fått ett meddelande från en kollega som jag la upp en hemsida åt i fredags, snabbt som attan gjorde jag det och han blev visst nöjd – för meddelandet han skickat efter att jag gått från jobbet i fredags löd: ”du är underbar”… 🙂 Det är inte alla dagar man får sådana meddelanden, i synnerhet inte från herrarna omkring sig (ja, förutom från den tafsande kollegan då, men där är det ju synnerligen oönskat från min sida…).

Kollegan som tyckte att jag var underbar i fredags, var den som jag dansade mest med på festen i höstas. Det var väldigt trevligt, men han är lika gift som alla andra män och jag uppfattade inte att han hade något särskilt intresse för just mig… inte förrän efter festen, då jag insåg att han i flera veckor tittade på mig på ett sätt som… ja. Som om han var förälskad… och det hoppas jag ju att han inte är. Det är en trevlig man som ser väldigt bra ut, men han är som sagt lika gift som alla andra män jag känner.

Men jag nöjer mig med att vara jätteglad en stund över att få höra att jag är underbar. Från en man som… kanske kunde ha varit intressant, om han inte varit gift. Fast det känns inte som om vi… passar ihop. Som människor. Hur snygg och trevlig han än är. Men det gör inte ont att bli lite uppvaktad… lite lagom, sådär.

Jag vet nog inte vad jag vill eller behöver, just nu. Jag är bara rastlös… och det får väl vara så just nu. En natts sömn och sedan tillbaka i jobbet några dagar, råder nog bot på rastlösheten. Jag behöver nog något att göra… något som kräver tankemöda och koncentration. Och på hemmaplan lyckas jag inte ta mig för med något vettigt just nu… jag behöver nog bara stå ut med att känna mig rastlös, tror jag. För att komma tillbaka i lugnare gängor, igen… antingen det, eller så behöver jag resa bort och aktivera mig som bara attan. Men det ska jag inte göra idag, i vilket fall.

Lyssnar på Perssons Pack och Jakob Hellmans ”Tusen dagar”… det är väl lite så det känns. ”Snälla, ta mig tusen dagar härifrån”… eller det räcker nog med en enda liten dag. I morgon, blir bra! 🙂

Annonser