Tro

Jag vill känna tro… jag vill känna morgondagen nalkas här, i lugn och ro. I en vintervärld – finns det någon tro? Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten…

Känna tro, igen.

Det kommer inte av sig självt. Jag får verkligen styra tankarna… emellanåt med järnhand. Och det hjälper inte heller, alla gånger.

Jag kommer på mig själv med att… håna mig själv. Jag har blivit så jäkla grundlurad, på sätt som jag inte kunnat ana och av människor som jag aldrig kunnat tro det om… även av sådana som jag förstått att jag kanske inte skulle lita på. Men mest av människor som jag inte har sett några skäl att misstro… jag tänker på det som min nya medarbetare sa. Något om… att jag har ett gott hjärta. Jag tror att det var innebörden.

Faktum är att jag inte är fullt så naiv som det kanske kan verka ibland. Jag är ganska bra på att snappa upp… folks avsikter. Däremot är min utgångspunkt, och inte heller detta är något jag väljer medvetet, alltid att… ta emot människor. Ta hand om deras osäkerhet. Värna om dem. Och det är inte samma sak som att vara naiv…

Men herregud så bränd jag har blivit, de senaste kanske tio åren.

Alla som har blivit grundlurade några gånger vet att det är så gott som omöjligt att inte ta på sig skulden för att man blivit det. Det går inte att inte kritisera sig själv för att man är en sådan jäkla idiot, som inte sett de hårda, totalt känslokalla och beräknande sveken komma…

När man har lärt sig att människor vanligtvis äger någon grad av empati, och att de som beter sig illa oftast gör det för att de själva har farit illa, då tar det väldigt illa att bli direkt känslomässigt misshandlad utan att misshandeln någonsin tar slut… inte förrän man orkar samla ihop sina sista krafter och fly.

Jag har lärt mig att människor huvudsakligen är onda. De senaste ca 10 åren. Innan dess varken trodde eller visste jag att det är så.

Och med den vetskapen blir det sanslöst, osannolikt, omöjligt svårt att… öppna sig igen. Känna tillit.

Å ena sidan förstår man att man förmodligen aldrig kommer att få någon fortlevande närhet med människor igen, om man inte väljer att lita på dem. Å andra sidan vet man att öppenheten med 97% säkerhet kommer att leda till att man blir slagen sönder och samman, igen… för att det är så människor är.

Jag har människor omkring mig… som nog faktiskt verkligen älskar mig. Och då menar jag inte ”familjen”, utan människor som är vänner… några sedan många år, men många sedan ganska kort tid. Folk som jag arbetar med. Bara idag – bästa favorit-exkollegan avslutade vårt telefonsamtal med ”puss och kram”… 🙂 Och vi har en relation med väldigt mycket integritet. Absolut ingen amerikansk ”I love you soooo…”-relation.

Och jag älskar dem… men släpper inte in dem. Låter dem inte vara viktiga. Eftersom jag vid det här laget har lärt mig att… människors känslor är flyktiga. Och den grundläggande drivkraften hos människor är… kanske inte ondska, men fullständig själviskhet. Samtidigt som jag verkligen vet och känner att kärleken mellan mig och bästa exkollegan går ända in i bådas hjärterötter.

Men tillit kommer inte av sig självt, längre. För mig. Inte ens om jag jobbar massor på det.

Jag försöker hålla kvar känslan jag hade igår, av att U faktiskt… bryr sig om mig, vill bygga den där tilliten, som han visade mig både i fredags och igår att han har, och önskar. Men det jag hittar när jag tänker tillbaka, är bara det där som en av vännerna sa: att han bara är trevlig mot mig för att inte sabotera för sitt eget jobb.

Det var möjligen tanklöst sagt av min vän, men innebörden i hennes ord är att jag är värdelös och att jag dessutom saknar förmåga att själv bedöma de situationer som jag befinner mig i och som hon inte deltagit i… och med tanke på att samma vän har kritiserat mig för att tänka för negativt, så blir det både väldigt svårt att förstå varför min vän sa som hon gjorde, och att själv lyckas hålla kvar den varma, ljusa känslan som jag haft, direkt efter att U och jag träffats.

Jag är så bra själv på att diskvalificera mina första känslor av att någon verkar tycka om mig… jag lyssnar inte längre på min intuition några längre stunder, om intuitionen sagt mig att någon tycker om mig.

Jag vet att U har visat en värme mot mig, och en lojalitet som var så oväntad att jag inte kunnat tänka bort den. Jag vet att det finns. Men det som tar över mina känslor, är… det jag uppfattade som den mikroskopiska glimten av irritation från honom, när jag sa att jag fortfarande vill träffas. Jag vet att jag såg värmen i hans blick de sista minuterna då vi stod och pratade igår… men det som känslorna berättar för mig, är att han plötsligt avbröt samtalet och sa att han skulle hem och laga mat.

Känslorna minns bara det som går att tolka som avvisanden, som ogillande, som att han ser mig som patetisk… kanske rentav sådant som inte finns.

De senaste åren har lärt mig att de som jag tycker om, de tycker helt enkelt inte om mig. Från att jag tidigare har känt, trott, att andra kan tycka att jag är en människa med kvaliteter som verkligen är värda att tycka om… lyckas numera emellanåt enstaka människor övertyga mig om att det är så som de ser mig. Med förvåning, och värme i hjärtat, kan jag ibland fatta att det finns de som faktiskt verkligen tycker om mig… men det är korta stunder, och ju mer gärna jag vill tro att den andra tycker om mig, desto snabbare tar självhånet över.

Jag har inte alltid varit sådan. Fungerat på det sättet. Jag har stött på människor som har betett sig mer eller mindre illa även tidigare i livet, men då har jag vetat att de inte betett sig illa på grund av att jag är vidrig – men med start någonstans där min pappa misshandlade mig ut ur sitt liv, har jag lärt mig att varken tro på dem som hatar eller älskar mig. Och svårast är att tro på dem som visar att de tycker om mig…

När jag gick hem från jobbet, och brottades med tankarna som ville att jag skulle veta att U inte alls tycker om mig och att jag är en patetisk idiot som ju faktiskt ingen levande människa kan tycka om, slog det mig att den attityd och det uttryck som U har haft mot mig sedan jag tog kontakt, är väldigt likt hur den gifta exkollegan betett sig. Och med den gifta exkollegan har det varit ganska enkelt att tro på det jag sett och känt – att han tycker om mig… men med U så är det svårare. Kanhända spelar det in att jag vetat redan från början att exkollegan är gift och ska så förbli, medan U gick ut med att han var singel och intresserad av kvinnor när jag tog kontakten med honom… kanhända spelar det också in att jag inte har en aning om vad U:s ”struliga relationssituation” handlar om; jag kan helt enkelt inte alls bedöma om hans ”relationsstrul” är förenligt med att han skulle kunna ha känslor även för mig, eller inte. Det jag vet är att han inte vill ha något annat än vänskap med mig – och vad det säger om hans känslor, kan jag inte bedöma. Det spelar nog dessutom in att exkollegan aldrig har betett sig… distanserat eller irriterat mot mig. Som U har. Men inte gör, längre… och jag litar inte på det. Än. Någonsin?

Jag är ingen drömmare. Jag önsketänker aldrig om saker som skulle kunna vara till min fördel. Längre. Jag har alldeles tappat förmågan att tro på minsta lilla gnista av romantiserande skimmer, kring vare sig människor eller situationer, för min del… jag vet att jag kan en massa saker, att jag är smart nog för att fixa det mesta om jag vill, jag vet att jag är lika mycket värd att älska som vem som helst – men jag har helt slutat att räkna med att något alls som jag inte själv bygger från grunden och helt på egen hand och utan hjälp, kommer att inträffa… och andra människors vilja eller känsla kan inte jag bygga. Så jag räknar med att inget kommer att bli till min fördel, som inkluderar andra människor. De allra senaste åren har inneburit att jag själv har fått tvinga livet framåt, mot alla odds… och oddsen har om och om igen visat sig vara emot mig. Jag har inte fått något som jag verkligen har velat. Inte ens vänlighet, från dem som jag verkligen har behövt det från… andra människor har kommit med värme och vänlighet i stället, och det är värt något. Tveklöst. Det är förmodligen det som gjort att jag kommit dithän att jag ens är beredd att vilja försöka vara mer öppen…

Men de saker, människor, situationer, som jag verkligen har velat ha… dem har jag inte fått. På så många år att jag inte säkert vet när det hände senast… det var kanske när exet visade sig känna för mig som jag kände för honom. Och det var ungefär samtidigt som min pappa sparkade mig ur sin tillvaro…

Visst, det är inte hundraprocentigt sant. Jag har fått jobb, kollegor, vänner… som jag velat ha… men de har mer kommit utan att jag har valt det själv.

När man inte får det man önskar, trots att man försöker skapa de bästa förutsättningarna för det, om och om igen… så slutar man att tro på sin förmåga. Inte ens relationen till min dotter fick jag behålla… den enda riktigt viktiga människan i mitt liv. Min vetskap om att jag var en tillräckligt bra förälder, och i vissa avseenden lite bättre än många andra, den slog hon sönder… och då var det inget kvar. Jag dög inte som dotter, syster, mamma, vän eller kärlekspartner… inte som något alls var jag ens önskvärd.

Och jodå, hon säger ofta att hon tycker att jag är världens bästa mamma. Tar exempel på sådant hon tycker är fantastiskt med mig. Både som mamma och som människa. Men… en del saker går verkligen sönder, när de gör det…

Jag har haft förmågan att lita till det inre flödet… och jag har tappat den. Jag har inte längre någon tro att någon ska tycka att jag är värd att tycka om.

Så det kostar mer energi än det kanske är möjligt att förstå, att försöka tvinga tankarna att ta vägar som innebär att någon faktiskt tycker om mig… Jag vill. Men det är närapå omöjligt… och ska man nu se nyktert på saken, så finns det inte mycket verkligt att hänga upp en tro om att jag kan vara värd att älska, på. Jag är tvungen att med mer eller mindre våld tvinga mig att tro på något som livet inte ger mig några direkt belägg för att det skulle stämma…

Jag vill verkligen inte få mig att må dåligt genom att håna den glädje jag känner emellanåt, som hänger ihop med andra människor. Och jag får slåss något så osannolikt med mig själv… för att inte tro på de egna självförgörande tankarna. Jag kan säga att det inte blir lättare att bygga tron om att någon kan tycka om mig, av vänner som säger att ”det är inte dig som han tycker om, trots att du tycker att det känns och verkar som om det kan vara så”…

Men jag får väl vara värdelös då. Och mellan varven orka tvinga mig att inte tro på det. Det är tillåtet att misslyckas också… det är väl bara det där med att ge upp, som inte är tillåtet. Så jag brottas vidare…

Annonser