Söker fokus

I natt blev det först sex timmars sömn, och så en vakenstund men sedan kanske en timmes sovande till… kanske är det på väg åt rätt håll. Jag hoppas.

Underbart solsken, och jag kände mig ganska samlad när jag gick till jobbet. Fokuserade på att dra i mig kärlek från kosmos… det är väl det närmaste en beskrivning jag kan ge, på den typen av affirmation som jag använder mig av. Och på jobbet var den nya medarbetaren lite pratsugen, men jag la tid på att göra jobbsaker – mest för att litegrann markera, både för mig själv och medarbetaren, att nu tänker jag bryta mönstret lite… jobbet ska få mer fokus och mer utrymme nu. Även om det har varit otroligt värdefullt och förmodligen enormt välbehövligt att få släppa fokus på jobbet och lägga mer på… personliga och privata samtal, tankar och känslor, så känner jag att jag behöver återgå till att faktiskt jobba, på jobbet. Dessutom behöver jag ha möjligheten att släppa in andra människor än bara den nya medarbetaren… det är min arbetsplats, jag har flera mer eller mindre nära relationer och människor som önskar få tillgång till mig där.

Under fikat pratade jag lite med den nya om mina reflektioner sedan i fredags. Sedan kom en tidigare kollega och satte sig med oss, och då pratade vi om andra, mer vardagliga saker. Jag behöver det…

Som tur är, har min nya medarbetare just startat några olika uppgifter som kräver att h*n lägger tid på det. Så behovet av att få jobba är nog ganska ömsesidigt… men visst känner jag mig lite hård, som sätter den där gränsen nu. Jag känner och förstår att den nya blir lite förvirrad i tillvaron när jag ”släpper”… även om jag är väldigt närvarande med den, när jag väl umgås med den.

Lunchen delade vi med några andra medarbetare. Återigen… det behövs, det är viktigt, jag behöver alla mina relationer. Och vid eftermiddagsfikat satte vi oss med ett gäng av mina tidigare kollegor. Efter en stund kom min bästa favorit-exkollega. Hon såg… trött ut… och hon har varit så väldigt pigg ett tag nu… jag frågade hur det var. Och hon svarade, efter lite tänkande: ”jag vet inte riktigt…”

Och jag kände att… vi behöver prata. Och vi får så sällan möjligheten, det är alltid så mycket folk omkring oss och vi tar hänsyn till dem… men nu sa jag: ”vi kanske kan ta oss lite tid…?” Och hon reste sig direkt, jag bad om ursäkt till min nya medarbetare (och de andra), och så reste jag mig också. Vi satte oss vid ett bord en bit bort…

Favorit-exkollegan frågade vad som hände i fredags. Jag beskrev, så gott jag kunde. Och sedan klappade jag henne på armen och frågade: ”hur är det med dig?”

Hon sa att hon var så trött, igen… och att hon inte visste varför… men sedan kom det. ”Vi har det inte bra tillsammans…” Och så kom tårarna, när hon berättade om sig och maken… Jag frågade försiktigt, och hon tänkte efter och svarade. Vi vred och vände på saker, från hennes perspektiv, från vad som skulle kunna vara hans… pratade om det där med att man kan bli så rädd när man ska prata om sådant som känns jobbigt att man blir taggig. Man tappar förmågan att bara hålla handflatan utsträckt mot den andra… Hon sa att hon tänkte försöka prata med honom i kväll. Och att hon inte var helt säker själv på vad hon känner… vilket försvårar saken lite, såklart. Men hon ville nog ändå göra allt hon kunde för att ge dem en chans till… fast den hänger ju på att han vill, och gör, detsamma.

Det blev ett långt prat. Hon sa att hon inte berättat för någon annan än mig… och jag sa att det kan ibland vara bättre att inte inviga de gemensamma vännerna eller familjen, när man har det kämpigt, eftersom det skapar… förväntningar hos dem på att något kommer att förändras. Vi pratade också om det där med att vara öppen med vad man känner, och hon sa att hon tycker att hon alltid håller distans till människor – och jag kunde inte låta bli att skratta till, för jag upplever henne som en av de allra mest modigt känslomässigt öppna människor jag träffat på… men hon sa att… ”det är nog lite annorlunda med dig, vi har ju något slags speciellt… band…” Och det håller jag med om. Det är faktiskt ett slags reservationslös kärlek… för mig är det det i alla fall. Men jag vidhåller ändå att hon är modigt öppen med sina känslor, även mot andra. För mig är hon lite av en förebild på det området.

Jag kramade henne varmt, innan vi skildes åt… önskade henne lycka till. Hon sa ”tack för att du ville lyssna”…

Tillbaka på rummet hann jag prata en stund med nya medarbetaren om dennes svajande självförtroende på jobbfronten, innan en annan kollega dök upp och ville ha ett privat samtal med mig… och så blev det ungefär en timmes prat till, där kollegan berättade om sina svårigheter med sin chef och i sin grupp. H*n fungerar så oerhört olikt sin chef… och jag förstår verkligen hur påfrestande det måste bli med samarbetet, för kollegan.

Den nya medarbetaren kikade in för att säga hej då, och kollegan sa: ”ja, nu får Leva vara kurator åt mig igen…”. Den nya medarbetaren log stort, tittade på mig och sa: ”ja, och hon är ju så bra på det!” Jag bara tackade… 🙂

En stund efter sex kom jag från jobbet. Det är inte så vanligt med många personliga samtal på en och samma dag… även om det ofta kan bli något per dag, med någon av alla mina kollegor.

När jag gick hem, i den vårliga, kyliga solnedgången, ringde jag dottern som jag knappt pratade med alls igår. Idag var hon mycket piggare, och hon hade skippat doktorn och medicinen. Väldigt skönt att höra att det vänt för henne, att höra hur mycket piggare hon lät… Vi planerade för middag ihop på fredag, och sedan åt jag våfflor till middag och såg ”Dog whisperer”.

Morgondagen är full av möten. Nu är det sängen som gäller.

Annonser