Solprat

Ja herregud. Som jag har pratat idag… 🙂

Jag vaknade vid fem som vanligt och läste tidningen i sängen, med frukosten. Det mest intressanta i dagens DN var artikeln om alla olika trender kring hur en kvinna ska bete sig och tänka när det gäller dejting. Artikeln tog sitt avstamp i Lori Gottliebs bok om att man ska nöja sig med ”Mr Good Enough”, och så andra ”dejtingexperters” tyckande i den frågan. Den reflektion över frågan ”har kvinnor blivit petigare?” som ställdes till tre kvinnor, som jag tyckte var mest intressant, var Unni Drougges:

”Nej, människor har blivit knäppare. I dagens högpresterande samhälle har de flesta av oss blivit dysfunktionella. Det gör att det blir svårare att ha en partner. Därför bör vi snarare ställa högre krav eller överväga att inte ha någon alls. Är det värt att sträva så hårt efter tvåsamhet med tanke på hur självcentrerade och rastlösa vi är? Jag tror egentligen att förhållanden inte passar oss längre, mer än för korta perioder i samband med familjebildning.”

För egen del har jag idag varit ovanligt både självcentrerad och rastlös… 😉 Jag blir sällan rastlös nuförtiden, men i morse var det som om det bara spritte i kroppen som ville göra något. Vad den ville, lyckades jag dock inte komma på… men så här i slutet av dagen tror jag att det handlade en del om att magen är lite ur lag, igen… 🙂

När man vaknar så tidigt som jag gör nu, så hamnar matrutinerna lite ur lag också. Äter man frukost vid sex, så är man hungrig igen både vid elva och vid tre… idag löste jag det med att äta lite müsli runt elva, innan jag gick ut i solen och trängdes med alla människor som var ute och promenerade, denna fantastiska vårfrudag. Man blir glad av att möta så mycket människor när man är ute och promenerar, men när man sätter sig och försöker njuta av solen en stund blir det faktiskt lite störande att ha folk omkring sig precis hela tiden, var man än sätter sig… jag fick ingen ro ute, idag.

Men när jag passerade lillasystern som kastade sig på mage på marken och skrek för sina lungors fulla kraft: ”JAG VILL INTE…” och så försvann resten i gråtmummel, men det hon inte ville var att storasyster skulle åka på bobben som hon just slagit sig ner på, så reflekterade jag över att det är en himla tur att det är sällan som vuxna människor protesterar genom att skrika allt vad de orkar… för då skulle man nog bli ganska rädd, ganska ofta… 😉 Och så passerade en skrikande hackspett, som satte igång med sitt trummande direkt sedan den satt sig på telefonstolpen. Jag trodde först att det var spillkråkan som bor i en asp intill vägen, men det var det inte.

Så på vägen hem ringde jag C. Vi pratade en liten stund innan hon skulle ut och promenera, hon också. Då ringde jag barndomsvännen K, som jag kom att tänka på igår när jag funderade över det här med att hantera att ”vänta in” eller inte, när man hittat någon som man är intresserad av men som inte är tillgänglig för stunden (eller någonsin, det vet man ju aldrig).

För det var så, att K var kär i sin J i nästan tre år, innan hon fick en tillräckligt nära relation med honom för att kunna berätta om sina känslor för honom… och då berättade han att han varit kär länge i en klasskompis till honom. Som i sin tur inte var kär i honom. Och det som jag inte kom ihåg, nu, var hur K hanterade att få veta att J inte var kär i henne… min minnesbild var att hon liksom bara… accepterade det, på något vis… det var det jag ville fråga henne om. Det tog bara några veckor innan J kom tillbaka till henne och sa att han hade insett vilken fin tjej hon var… och så blev de ihop. Hon var 16 då, och de levde faktiskt happily ever after (eller gör det i alla fall än).

Under den perioden mer eller mindre levde K och jag tillsammans. (Lite senare gjorde vi faktiskt det, vi flyttade hemifrån och ihop i en lägenhet… :)) Men just då spenderade vi bara det mesta av vår vakna tid tillsammans. Och delade såklart alla känslor och upplevelser… men hennes minne är inte av denna världen, medan mitt är lite mer likt ett såll i jämförelse, så jag visste att hon skulle komma ihåg hur det var.

Och hon sa att hon hade blivit totalt förkrossad. Hon hade varit kär i honom så länge att hon insåg att hon inte skulle sluta vara det i brådrasket… och det gjorde så ont att hon inte orkade tänka på honom. Jag frågade om hon tyckte att hon försökte undvika honom efter det, och det sa hon att hon gjorde. ”Men… hur blev det sedan då, vad var det som hände…?”, sa jag. Hon skrattade lite, och sa ”minns du inte det… han dök ju bara upp hemma hos dig en lördag när vi som bäst satt och stickade på något av alla våra tröjprojekt”… och jo, någonstans i minnesbanken finns vetskapen om att deras årsdag är förknippad med mig, tedrickande och köket hemma hos oss… men någonstans känns det så osannolikt att J skulle dyka upp hemma hos mig, alldeles utan resten av kompisarna… Vi var väldigt ofta hemma hos mig, i olika sammansättningar av det stora gänget som vi var, men det var inte alla i det gänget som dök upp på egen hand. H, som jag till slut fattade var kär i mig, kom åkandes varenda helg under något års tid, men J var inte en av dem som det känns riktigt logiskt att han skulle göra det… men det gjorde han uppenbarligen.

Jag tror att både jag och K blev konfunderade över vad han ville, där… och han satt bara där och pratade och drack te och tittade på när vi stickade. Och när K så småningom skulle bege sig hemåt, och J skulle åt samma håll, så… till slut, efter att han också följt med henne in en stund, så hade han tagit henne i handen och sagt ett antal kryptiska ord som inte självklart betydde att han var kär i henne eller ville bli ihop med henne… 😉 Det var när han knappt ville släppa hennes hand när han gick, som K fattade vad det var som hände.

Men som K beskrev det nu, och jag kände igen det när hon sa det, så hade hon haft så otroligt fullt upp med att hantera sin dysfunktionella mamma just då, och J:s besked om att han inte var kär i henne som bara tyngde henne ännu mer, så hon hade stängt av sina känslor. Och inte riktigt kunnat fatta att… han verkade vilja ha henne, ändå…

Det mesta av deras historia är inte ett dugg jämförbar med min situation med U, nu. Jag känner inte honom egentligen, och jag är inte kär – bara intresserad. Fast K kände inte precis J heller… Det som kanske kan vara lite lika, är det där som jag skrev om igår också… hur man kan hantera sitt intresse, sitt öppna hjärta, när den andra säger ”nej tack”.  Och K stängde tydligen sitt hjärta, för hon fick tok-ont av J:s besked. Men hon var 16 år och relativt utan livserfarenhet eller någon stabil självbild, och hon hade varit kär i J i tre år… jag minns att jag även hade svårt att förstå hur hon orkade gå och vara kär i honom så länge utan att ens försöka ta reda på vad han kände för henne. Jag tror… vet inte om hon själv vet ens, men jag skulle gissa att det kunde ha hängt ihop med att hon fick ett förhållande med en fyra år äldre kille när hon bara var 13 år, och att den relationen blev väldigt mycket mer ”vuxen” än hon egentligen var mogen för. Så hon behövde nog få gå igenom den där tonårsperioden då man bara svärmar… fast hon tog det i lite omvänd ordning.

Själv blev jag i samma veva som sagt bottenlöst förälskad i M, och där berodde bottenlösheten i förälskelsen på att jag inte fick några klara besked om vad han kände trots att jag försökte få det… den där ambivalensen och otydligheten från honom skapade en osäkerhet i mig som gav utrymme för oproportionerligt starka känslor och drömmar. Inte förrän dagen innan jag började gymnasiet, fick jag ett klart besked från honom… att han inte kände ”rätt”. När jag grät vid frukostbordet på måndagsmorgonen, blev föräldrarna så förvirrade och förlägna över att jag visade min ledsenhet inför dem, att det enda som de valhänt fick ur sig var det gamla klassiska ”mister du en står dig tusen åter”… det kanske förklarar en del av min aversion mot det uttrycket… 😉

Nå. K och jag pratade om en himla massa andra saker idag också. Barnen, jobbet, livet… sånt. Någon timmes prat blev det, och under den tiden sa hon att hon gräddade våfflor, vilket gjorde mig sugen på det också (och så är det ju vårfrudagen idag), så när vi lagt på gick jag till affären och handlade det och lite annat. Fortfarande underbart strålande solsken… ganska kyligt i luften, men snön töade ändå. Och överallt fullt med folk… med ljuset vaknar vi, verkligen.

När jag kom hem igen såg jag att jag missat C:s samtal. Så jag ringde upp henne, och vi fortsatte där vi slutat innan på dagen. Mycket av samtalet handlade om den diffusa ilska som hon beskrev att hon bar på redan i höstas, och bland de saker vi identifierade hamnade en man som hon var (visserligen under total förnekelse då, eftersom hon bara inte kan tillstå att hon behöver en man) väldigt förälskad i. Han var gift, och det visste han att hon visste, men han gjorde verkligen inte ett dugg för att försöka ”avstyra” C:s uppvaktning… antagligen för att hon boostade hans ego, men även så här i efterhand kan jag känna att det gör mig förbannad att han gjorde så mot henne. Jag såg, tydligt, att han inte var intresserad av C… men hon var förälskad och ville se att han kände motsvarande för henne. Och jag vet att den mannen är intelligent nog att vara fullt medveten om hennes känslor… jag tycker fortfarande att det var hänsynslöst mot henne. Nå, när jag beskrev för henne idag vad jag såg av det de ”hade”, så tyckte hon själv att hon hade skäl att vara arg även på honom… men på något vis så… jämförde hon nog hans väldigt milda hänsynslöshet, med hennes pappas fullkomliga hopplöshet. Hon vill fortfarande, efter dryga fyrtio, att hennes pappa ska bli en bra man… hon kan inte riktigt släppa det, och acceptera att han är som han är.

Det är lite ledsamt. Tycker både hon och jag.

Vi pratade om den sortens män som inte beter sig schysst mot kvinnor för att deras inre kompasser säger att de ska det, utan för att slippa konflikter och behålla så många privilegier som möjligt. De där utan ryggrad. Som det bl a visade sig, efter mina föräldrars skilsmässa, att min pappa är en av. Och den där mannen som C var kär i, då, för några år sedan. Vi konstaterade att även om vi båda tycker att vänligt och trevligt beteende är bland de saker som är viktigast hos människor som vi tycker om och har omkring oss, så behöver vi vara lite uppmärksamma på när en man som vi tycker om visar tecken på att vara trevlig bara för att slippa konflikter. Människor utan egen inre kompass, utan egna moralregler som de lever efter, är potentiellt ganska farliga… då är det bättre om de är kantiga eller buffliga, men ärliga.

Och så gräddade och åt jag våfflor med creme fraiche med franska örter i, och lite rom. Väldigt gott. Och ett par med vaniljvisp (rekommenderas inte) och hjortronsylt. Lite kaffe på det, så var dagens lunch-middag avklarad.

Nu känner jag mig ganska genompratad… det blev nog lite mer samtal än jag riktigt hade behövt idag, men å andra sidan var jag som sagt så rastlös att jag ändå inte kunde ”landa” riktigt. Ska ringa dottern och kolla läget, och sedan blir det nog en väldigt tidig kväll, i kväll…

Annonser