En dag med…

… att vakna fem, inte somna om, ringa C (som är vaken) vid sjusnåret och prata med henne ett par timmar… duscha, dammsuga, tvätta två maskiner, solen skiner, pratar med dottern hela vägen till affären där jag bunkrar snus, får gott om sol i ansiktet…

Går runt på stan och låter mig genomsköljas av alla människor som också njuter av sol och takdropp. Handlar de saker jag ska, och tar sedan bussen hem… halvslumrar en stund på sängen… och gör ett lite utökat yogapass, som går hur lätt som helst. Skönt.

Har fått mejl från vännen som är sjuk, med lite lägesrapport. Blir glad av att få veta, men är fortfarande väldigt bekymrad över den konstiga, nervrelaterade och hittills odiagnostiserade sjukdomen som min vän har… Och så lite sms:ande med dottern, som har halsfluss.

Och så samlar jag ihop mig till en väldigt spartansk vårdagjämningsritual. Rent materiellt sett, alltså. Fokus lyckas jag samla ihop… på våren, de ljusnande dagarna, energin som växer… på elementen, krafterna. Gör en tarot-läggning med en särskild fråga i centrum, där hälften av korten (5) är otroligt starka, drivande kort ur Stora Arkanan (statistiskt sett ska man få max 3), och ett budskap som faktiskt är precis så tydligt som jag önskade. Vad jag ska fokusera på – att ta de chanser som dyker upp, återerövra min spontanitet och glädje, tänka mer positivt än vanligt och inte låta negativa människor ta ur mig min kraft, erkänna min kraft och använda min övertalningsförmåga för att få saker dit jag vill – och t.o.m en tidsangivelse, som jag bett om, dvs att projekt som jag påbörjar under våren kommer att ge positivt utfall till hösten om jag bara håller fokus på att ta chanser och att samtidigt behåller balansen och värnar om mig själv… dessutom ett par kort som talar om att jag ska bevara både mina egna och andras hemligheter.

Korten säger, sammantaget, att jag har både förmågan, kunskapen och kraften, framöver, att leva med de ständiga förändringar som pågår i mitt liv. Som kommer. Man kan säga att korten är direkt krävande – eller hade varit, om jag inte hade trott själv på att jag är redo för att leva med hjärtat öppet. Visst, kroppen har protesterat något alldeles väldigt den senaste tiden… men jag tror faktiskt att om jag bara får vila mellan varven, så är jag faktiskt redo för större eller mindre stordåd i min tillvaro. Eller, jag besitter kraften att åstadkomma saker, är kanske en mer riktig beskrivning. Jag är redo.

Faktum att alla horoskop och andra ovetenskapliga mer eller mindre andliga ”spådomar” just nu säger att det här med relationer kommer att gå som på räls… vad sägs t ex om det här, idag:

Possible soulmate on the way. Affection. Love. Desire. Attraction and beauty. Harmony and equilibrium. A choice between two equally desired things. A person in harmony with themselves having learned to balance the masculine and feminine personality traits.

Jag avslutar min ritual med att be om en specifik sak, för att berika mitt liv. Och en besvärjelse. Som jag tror att jag faktiskt är redo att följa upp, med egen kraft, nu.

Sedan äter jag sushi och hallon- och fläderpaj med vaniljvisp, medan jag ser på Merlin.

Och nu skriver jag lite här, medan jag lyssnar på svensk rap. Snooks skiva ”Är” påminner mig väldigt starkt om bloggmannen som uppvaktade mig väldigt intensivt för några år sedan… jag letar rätt på honom på nätet, och det räcker för att jag ska komma ihåg att jag inte har någon som helst lust att ens säga ”hej” till honom. Inte för att han skadade mig, vilket han gjorde, utan för att jag saknar all respekt för honom… men Snook är fortfarande bra. Och sedan Timbuktu. ”Man får betala för allt som betyder nåt – sån är lagen, inget alls vi kan fly ifrån”… jag vet inte helt säkert vad det är som jag gillar med den här supergrabbiga rap:en. Det är nog mest det rent musikaliska, där rap:en är en del. Och jag gillar skånska. Fast det blir Linkin Park efter detta, det känner jag. Trots att vänsterörat fortfarande susar efter hårdrockskonserten jag var på härom dagen. Japp, ”Hybrid Theory” blir det, med en av deras bästa låtar, ”Crawling”… där är texterna i alla fall en stor och viktig del av att göra musiken fantastisk.

Jag tänker, apropå grabbighet kanske, eller om det handlar om ritualen tidigare, eller förresten så blev det ganska tydligt under den där hårdrockskonserten där jag log stort i samförstånd med den supercoola sångaren med uppenbar självdistans, på att jag äntligen har fått tillbaka… någon slags positiv känsla, för det ”utpräglat manliga”. Då menar jag såklart inte den där unkna delen som handlar om att vara en fullständig mes utan minsta lilla talang eller ambition men ändå kräva alla privilegier bara pga det medfödda könet – utan jag menar motsvarigheten till det ”urkvinnliga”, som jag grävde runt efter för några år sedan. Det som handlar om att vara sig själv, öppen, avslappnad… att låta de egna krafterna få relativt fritt spelrum. Våga vara både urstark och fullständigt patetisk. Det finns något oerhört charmigt, och samtidigt faktiskt väldigt kraftfullt, i det… Nå, oavsett vad det handlar om, så är det skönt att känna… värme, för det där manliga. Igen.

Jag strävar efter att komma tillbaka till det levande livet igen. Och även om det blir lite skumpigt längs vägen, sådär som livet är, så känner jag att jag har både kraften, viljan och förmågan att leva. Igen.

Annonser