Det är fint

med vänskap. Eller inte. Ibland.

Om man inte redan brottades allt vad man kan med att inte föreställa sig möjliga negativa utgångar av saker och ting – om man för en gångs skull faktiskt väljer att tro på något positivt som man har fått – så kan man alltid tryggt luta sig tillbaka mot sina vänner, som ser till att man återtar sin plats som ”totalt ointressant och värdelös”…

En enda vän, och det är min allra nyaste medarbetare som jag delat saker med på ett djupt personligt plan, har delat min glädje över svaret som jag fick från U på mitt raka meddelande om att jag är osäker på om han är lika nyfiken på mig som jag är på honom – ett svar som berättade att han fortfarande väldigt gärna vill träffa mig och lära känna mig, men att han har det lite rörig i sina relationer och därför bara vill träffas som vänner.

Alla andra vänner som jag hittills berättat för, har sagt ”jaha”… med ett beklagande tonfall. Och när jag har berättat att dagens träff var mer lik en riktig dejt, ur perspektivet att den andra är uppmärksam, visar intresse, är närvarande och väldigt klart där för mig, än någon ” riktig dejt” jag varit på, och att det gjorde mig glad att få märka att det fanns mer värme, glädje och förtjusning från bådas håll än jag någonsin haft några skäl att vänta mig… så får jag det förringat till att han bara var trevlig för att han inte vill sabotera för sitt företagande.

Men tack.

Med sådana vänner behöver man inga ovänner. Då har man redan folk som gör sitt bästa för att ta ifrån en inte bara ens känsla och omdöme, utan också ens värde både som människa och kvinna…

Jaha. Så när jag för en gångs skull kände positivt efter att ha träffat en man som det för närvarande inte blir något annat än vänskap med, så ska jag få veta att han inte ens ser mig som en människa… utan bara som en kund i mängden. Trots att jag kände, och beskriver för vännerna att jag kände, att dagens möte var ett möte mellan människor.

Jag som trodde att det var jag som var den som var alldeles för kall, krass och cynisk…

Men okej. Jag mår säkert mycket bättre av att ”acceptera” att när den här mannen säger, och visar mer än han förmodligen ens är medveten om, att han har ett intresse för mig, så är det bara jag som har tolkat saker mer positivt än de är. Jag mår säkert bättre om jag inser, redan innan vi ens fått någon kontakt, att han är totalt ointresserad av mig. Om inte annat så tar det ju död på all presumtiv vänskap mellan oss innan den ens har börjat…

Är det konstruktiv vänskap? Är man en vän när man inte lyssnar på det som en annan vän berättar, utan i stället drar negativa slutsatser av saker som inte ens sägs? Och är man en vän, om man dessemellan hela tiden kritiserar vännen för att dra för negativa slutsatser av det mesta?

Jag är väldigt öppen. De flesta är inte lika öppna som jag. Men jag ska i ärlighetens namn säga att de flesta, trots att de själva inte är lika öppna, inte väljer att missbruka min öppenhet…

Jag fick jordens komplimang av min nya medarbetare i förrgår. H*n sa till mig, efter att vi pratat sanslöst mycket med varandra om allt som livet kan tänkas handla om: ”Du som är så bra på att känna av andra… som kan överblicka, och ofta fatta vad folk känner, vill eller menar, även när de inte säger det – har det någonsin hänt dig att du inte alls har varit förberedd på ett beteende från en annan? Och hur har du i så fall hanterat det?”

Och jag svarade, snabbt och enkelt, ja. När min pappa valde att misshandla mig ut ur sitt liv… det var det mest oväntade jag varit med om. Ohanterligt, under flera år. Och hur jag sedan hanterat det… tja. Med exets sorti ovanpå min familjs känslomässiga och praktiska misshandel och svek, så… lärde jag mig att alltid förvänta mig att människor kan sticka mig i ryggen när jag är som minst beredd på det. Inte att tro att de kommer att göra det, men att veta att det kan hända, precis med vem som helst, och när som helst.

Och min nya medarbetare… var alldeles tagen. ”Men… det är ju en väldigt svart inställning…” Sedan kom det som jag upplever som en sanslöst stor komplimang:

”Du som är så ovanligt öppen, vänlig, du som… tar in, tar emot människor, på ett sätt som i stort sett inga människor gör… hur går det ihop?”

Ja, det kanske är svårt att förstå. Men det är två olika saker. En gammal kompis och kollega hade ett uttryck som egentligen beskriver den inställningen:

Förvänta er inget, men var beredda på allt.

Med attityden att ”det som inte dödar, härdar”, funkar den inställningen. Man kan leva så. Men jag tror att i längden så är det oerhört nedbrytande att stå ut. I längden är det så att det som inte dödar, det gör i alla fall förbaskat ont… som Tina Ahlin sa i ett Sommarprogram för några år sedan.

I längden… kan man vara beredd på allt, men däremot orkar man inte med allt sådant som skadar. I längden behöver åtminstone jag välja att tro även på de positiva signaler som jag faktiskt får, utan att misstänka dolda agendor bakom allt.

Men okej. Jag gör väl som mina vänner tycker, då.

Och inser att den här mannen som jag träffade idag, och som beskrivit sin situation inte som att han håller på med att göra allt han kan för att få en relation att börja fungera, utan som att det är ”struligt på förhållandefronten i nuläget” så att han bara vill träffas på vänskapsplanet, han är i själva verket inte bara totalt känslomässigt otillgänglig för mig på alla sätt och i evighet, utan dessutom så är han bara trevlig och sänder ut vibbar som är klart mer intresserade än ”bara vänskap” (även om det inte är något som det ska ageras på just nu) för att han är angelägen om att inte stöta sig med mig så att det kan inverka menligt på hans levebröd.

Kortare, eller annorlunda sagt kanske: han är snäll mot mig för att han tror att jag är hopplöst förälskad i honom (utan något fog alls för det) och för att han vill undvika att såra mig så illa att jag kan bli så förbannad att jag börjar prata skit om honom på ett yrkesmässigt plan, vilket då skulle kunna tänkas sabotera hans inkomst.

Fast nej. Jag kan inte.

Om det nu av någon anledning är viktigt för mina vänner att jag ser mig som så underlägsen och värdelös som den beskrivningen skulle innebära… så ser jag, även om inga andra ser det, att den beskrivningen är så krystat konstruerad och långsökt att vem som än för fram en sådan tolkning faktiskt borde anklagas för att vara en ”önsketänkande” (i totalt negativ mening) och ganska paranoid varelse.

Det var ungefär så här.

Redan i onsdags förmiddag skickade han ett meddelande till mig, där han föreslog en träfflösning som jag i meddelandet innan sagt att den inte passade mig bäst. Han höll en kort och totalt opersonlig ton – antingen för att han läst min blogg och fått panik av det, eller att han helt enkelt upplevde mina föregående meddelanden som lite varmare än han kunde möta mig i.

Och jag hade en enorm hjälp av min nya medarbetare, som inte bara stod ut utan verkligen engagerade sig i den fullständigt sömnbristosammanhängande varelsen som var jag, den dagen… det finns sant underbara människor, som gör livet värt att leva. Och jag fick dennes hjälp med att vrida och vända på tankar och känslor – mina egna alltså, och vart jag vill och vem jag vill utveckla mig till… fantastiskt. Jag har haft turen att hitta mig en riktig vän, i denna nya medarbetare… en sådan som man kan prata mest bara jobb med, men dessemellan djupt personliga saker. Åt båda håll, dessutom.

Nå, till slut blev jag tvungen att formulera ett svar till U… och jag får säga att det är bland det mest briljanta jag formulerat i mitt liv. Väldigt kort, och med precis alla budskap som var viktiga för mig att förmedla… Jag skrev att det tillfälle som han föreslagit att vi skulle träffas på som sagt inte passade mig. Att jag är nyfiken på honom och därför vill ha mer lugn och ro för att prata, och att jag kände mig osäker just nu på om även han är nyfiken på mig. Så därför föreslog jag att vi skulle lägga ner hela tanken om att ses för en fika eller prat, och att han får återkomma om han har lust och tid framöver… och att jag ändå gärna gick på det där evenemanget som vi båda föreslagit, så om han ville att vi skulle sällskapa dit fick han höra av sig.

Och hans svar var lika kort. Han ville träffa mig för att prata och med mer kvalitet än ett (för mig) stressat tjugominutersfika skulle innebära, och han ville gå på evenemanget, så han hoppades att vi skulle ses där – men också att hans relationsstatus var sådär bökig, så att han bara var ute efter vänskapsprat…

Och jag var tydligen, enligt alla utom mig själv och min nya medarbetare, så korkad att jag valde att bli glad – över ett ärligt, rakt, intresserat och personligt svar… ja, för det är visst så att om en människa bara är intresserad av att lära känna en, så är det visst inte värt något.

Vi har nog väldigt olika prioriteringar i livet, en del av mina vänner och jag…

Och så gick jag dit där jag skrivit till U att vi kunde mötas, om han ville. Han var inte där, men kom en halv minut efter mig… med glad men lite osäker uppsyn och en ansats till en kram, och berättade att han blivit osäker på vilken entré jag menat, så han hade gått runt och tittat efter mig vid alla… och det fanns ingen tvekan alls, i hans attityd, om att han var där tillsammans med mig och för mig. Det där lite undflyende som han visat upp tidigare, var alldeles som bortblåst… han signalerade osäkerhet och sårbarhet. Och vi gick till stället där evenemanget skulle tilldra sig, medan vi småpratade sådär lagom socialt. Där följde han mig lika självklart som om vi hade gått på bio tillsammans, och satte sig med mig. Han var mer där med mig än jag var med honom… Innan evenemanget startade hann vi småprata lite. Och han var just personlig… det var som om vi varit vänner alltid, i det avseendet. Han gav personliga reflektioner kring saker som jag funderat på men inte ens behövde fråga om…

Där var såklart massor av människor som jag känner. Och han följde mig, hörde ihop med mig, när vi gick därifrån också… hade ingen brådska alls att sticka, frågade två gånger om jag måste iväg direkt… och så pratade vi lite innan jag stack, och han såg mig stint i ögonen och var jätteklar med att han vill träffa mig mer och lära känna mig. Inget ytligt, bara rakt och ärligt. Och innan jag gick, sträckte han ut armen… som till en kram. Som inte blev av, för jag var redan på väg… men jag sträckte ut handen tillbaka.

Det var varmt, mjukt, vänligt, med tveklös önskan om växande kontakt från hans sida. Och det var såpass mycket… känslor, eller vibbar, att båda blev lite vimsiga…

Visst kan det tolkas på alla möjliga sätt. Men att han skulle ha agerat som han gjorde för att han ville värna om min goda vilja, för sitt arbetes skull… den tolkningen kan man faktiskt inte göra utan att vara väldigt verklighetsfrämmande och cynisk.

Han vet att det är upp till honom att ta kontakt. Jag gör inget mer, nu… Jag frågade inte idag, men kommer att göra när vi ses och fikar någon gång i framtiden. Vad hans relationstrassel handlar om. Och jag misstänker starkt att det handlar om att han och sonens mor försöker få det att funka igen… och jag vet inte om det finns någon statistik på hur det brukar bli när långvariga relationer tar slut och man sedan försöker igen, men jag tror att det är ganska vanligt att folk slår sig ihop igen. Man har så mycket gemensamt i bagaget, även utöver barnen… men jag tänker inte förutsätta vare sig det ena eller andra – allt jag vet är att just nu är han inte tillgänglig. Det är vad jag tänker förhålla mig till.

Visst är det möjligt att jag även denna gång kommer att få ont i hjärtat, eller någon annan del av själen. Men är det nödvändigt att jag ska förutsätta att det kommer att bli så… även medan ingenting indikerar att det kommer att bli så? Ger det mig ett bättre liv, på kort eller lång sikt, om jag inte tar till mig en glädjande situation utan i stället gör om den (helst innan den ens inträffat) till något som jag måste misstro? Är det alla gånger fel att vara glad medan man är det, bara för att det finns en potentiell möjlighet att man någon gång kommer att få ont av samma sak som gjorde en glad? Ska man i så fall tänka så med alla nära relationer – att den kommer att ta slut, antingen genom konflikter eller pga döden, så därför är det bättre att må dåligt medan man inleder relationen? Det strider mot allt förnuft som jag kan komma på…

Jag tänker försöka, trots att jag tappar allt mod och all glädje när mina vänner tar värdet ur min upplevelse och av den faktiska situationen… att fortsätta känna mig glad över ett positivt, ärligt, varmt och glatt mänskligt möte. Min plan, med mig själv och min utveckling, är att våga tro på de positiva upplevelser jag får… inte bara på de negativa.

Och nu ska jag sova, så gott det nu vill sig.

Annonser