Nu har jag…

… stoppat i mig en maxdos av ett naturläkemedel mot sömnrubbningar som jag köpte på apoteket idag. Man kan få problem från mag-/tarmkanalen av det, men det har jag ju redan mer eller mindre, så nu testar jag det här. Och så har jag yogat, och ätit  ordentlig middag. Det går inte att fortsätta att inte sova mer än 3-4 timmar per natt… och det verkar inte som om kroppen hittar igen sömnbalansen på egen hand. Nu börjar jag verkligen märka av att jag tappar omdömet i vardagen, också… idag har jag inte fått mycket gjort på jobbet, och det har ju flera orsaker. Men en stor orsak är sömnbristen…

Givetvis känns det ordentligt obekvämt att ha en massa skäl att anta att U har läst min blogg. Självklart är jag inte oberörd inför det… men när C ringde i morse för att kolla hur det gått med paniken som jag hade när jag ringde henne igår, så kände jag verkligen att jag inte har gjort något fel… förutom ifall det är så att jag har skrämt U och fått honom att känna sig trängd, helt i onödan. Det som inte känns bra alls, är om jag lyckas skada någon med sånt jag skrivit på bloggen… det känns direkt för jäkligt, faktiskt.

Men än så länge vet jag inte hundraprocentigt säkert att jag har gjort det. Bara nästan.

Jag försöker se situationen från hans håll, ifall det nu är han som läst här. Och jag tror ganska säkert att om jag hade råkat få upptäcka att en man som jag är lite intresserad av och nästan har börjat lära känna, lite på håll, har funderat en hel del över mig, vem jag är och vad jag menat med det ena eller andra som jag gjort (och som jag kanske inte ens själv är medveten om att jag gjort), så… ja, jag skulle definitivt känna mig trängd. Jag skulle bli stressad över att få veta att han har funderat såpass mycket på mig, när vi inte ens har träffats och pratat personligt än… det tror jag. Förmodligen skulle jag kunna känna en aning av att ”den här killen verkar lite farlig”… på ett odefinierat sätt, eftersom inget han vare sig sagt, gjort eller skrivit tyder på att han riskerar att plötsligt kasta sig över mig utan förvarning.

Det skulle antagligen ta mig några dagar att landa lite, och börja ta in vad han faktiskt har sagt, skrivit eller gjort, i relation till mig. Kanske längre tid. Vore jag egentligen inte särskilt intresserad av honom, vare sig som man eller som människa, skulle jag kanske aldrig vare sig vilja eller kunna återta förtroendet som jag trots allt känt för honom innan. Men om det var en man som jag hade någon grad av intresse för – som man eller som människa – så skulle jag så småningom inse att… det var faktiskt inga särskilt sjuka eller skruvade tankar som han skrev att han haft, kring mig.

Det han faktiskt skrivit, visade tydligt att han inte ens var säker på hur intresserad han var av mig. Inget tydde på att han skulle börja förfölja mig, eller bli jobbig på något sätt… eller att hans känslor eller tankar var särskilt annorlunda än hos vem som helst. Egentligen.

Å ena sidan tänker jag att man kan känna det som om ett förtroende har brutits, när man får läsa på nätet (eller i mejl, eller på annat sätt får höra) beskrivningar av vad man har sagt, skrivit eller gjort, och hur det har tolkats av en annan. Å andra sidan vet alla vuxna människor (och kanske i ännu högre grad tonåringar) att människor pratar om varandra. Människor tänker på varandra, tolkar varandra, försöker placera varandra, i synnerhet när det finns få signaler att tolka eller man är obekant med den andras ”språk”…

Å ena sidan kan man känna sig sviken av att någon man känner eller träffat har skrivit om en, i en publik blogg på nätet. Å andra sidan är det runt noll procents chans att någon av alla som läser här, vet vem han är – eller ens vem jag är…

Jag har fått läsa en del texter skrivna av bloggare som jag ibland inte ens visste att de fanns, som handlar om hur negativt de ser på mig. Det blir man såklart ledsen för – jag tror att alla människor blir ledsna när de upptäcker att någon pratar illa om dem. De gånger jag har fått läsa positiva texter om mig, har jag blivit mer glad… och eftersom nätet är ett vant forum för mig att befinna mig på, så uppfattar jag sådant som skrivs om mig på nätet på samma sätt som om det sagts om mig i fikarummet. Men jag inser samtidigt att alla människor nog inte har den bilden av nätet… att man kan reagera genom att bli antingen mer eller mindre ledsen av att få se något om en själv, på nätet jämfört med AFK, beroende på vad man har för bild av nätet som kommunikationsforum.

Jag tror att U är en balanserad kille med fötterna en bra bit ner i backen. En människa med erfarenheter och kunskaper om hur människor kan tänka, känna, må, beroende på omständigheter och situation… och därför tror jag att även om det skulle vara så att hans första reaktion är att känna panik och nästan lite skräck inför mig, efter att ha läst mina ord och tankar på bloggen, så kommer han att landa så småningom… och kanske inte tycka att jag verkar vara riktigt så skogstokig som han först kände det. Jag hoppas det, i alla fall… och jag tror att jag skulle reagera så.

Men just nu finns det inget jag kan göra. Alls. Bara vänta och se om han hör av sig… och i så fall med vilket budskap. Sedan får jag ta det därifrån.

Jag har dock funderat mer idag på det här med att alls skriva om människor, i en blogg. Människor man känner, sådana man bara känner till, och mänskligheten i allmänhet. Jag vet inte riktigt vad jag tycker och tänker om det… om jag bara tittar på mitt eget bloggande, så får jag nog konstatera att det skulle bli väldigt ointressanta inlägg om jag aldrig berörde andra människor i det jag skriver. Jag är ingen ”hobby-människa”, som skulle kunna skriva bara om inredning, sömnadskonst eller frimärkssamling… och jag är själv inte intresserad av den sortens bloggar. Jag är intresserad av människor och det mänskliga.

Men samtidigt inser jag att människor kan ta illa upp över att bara bli omnämnda på nätet. Även om det varken är i positiva eller negativa ord… man kan tycka att det känns obehagligt att andra pratar/skriver om en. Det förstår jag.

Det lämnar mig i tanken om att kanske ändå sluta blogga helt… för jag vill inte få andra att må dåligt.

Jag får se hur jag gör.

Nyss fick jag sms från dottern som skrev att hon är sjuk och mår uselt, och kanske får ställa in morgondagens middag. Själv ska jag närma mig sängen, och hoppas som en tok på att de här tabletterna ska få mig att sova hela natten igenom… jag behöver väldigt mycket få tillbaka min känsla av att hänga ihop, att kunna fokusera, prioritera och reagera på ett vettigt sätt.

Annonser