Utmaningar

Trots att jag gjorde ett sista desperat försök att ”självmedicinera” med några glas vin igår kväll (hittills har jag bara provat motsatsen, för att få ordning på sömnen, alltså att inte dricka alkohol alls), så vaknade jag fem idag också… Jobbar på att försöka upptäcka om det är något i det yttre som väcker mig. Nu när jag vaknade knarrade golvet i vardagsrummet som om det hade gått någon på det, och om det händer vid den tiden varje morgon så kan det väl tänkas att det väcker mig. Det undermedvetna vet ju att det inte finns någon där, så det ska inte knarra… och då vaknar jag kanske av det. Nåja, då tar jag en tidig första frukost i stället, och formulerar en radda insikter som just kommit till mig.

När jag vaknade gjorde jag ett försök att läsa lite i den första Millennium-boken, som jag fått i födelsedagspresent. Det fick mig – tyvärr, måste jag säga – att fundera över bilden av Stieg Larsson, spekulationerna kring hans skrivförmåga, men även striderna kring hans arv. Det är verkligen trist att inte kunna läsa böckerna mer förutsättningslöst… men, när man vet något så vet man det, det är därför det är så svårt att tvätta bort ”skandaler” även när de är helt påhittade.

Sedan la jag boken ifrån mig, eftersom jag inte kunde koncentrera mig. Tankarna drog en sväng förbi U, men vidare till jobbet.

På jobbet har jag försökt, under en längre tid nu, att få folk omkring mig att hjälpa mig att ringa in vad mitt jobb ska handla om. Jag är anställd på en roll som inte har funnits tidigare, och i processen för att skapa det som min roll handlar om så blev den här andra arbetsplatsen, där jag har fått så många kalla händer när jag försökt etablera samarbeten under året, förbigången. På många sätt är den arbetsplatsen den mest logiska för att ha den här rollen knuten till sig… och eftersom de inte fick vara med i processen som till slut bl a ledde till att min roll anställdes, så har de taggarna utåt när jag ber om engagemang. De har taggarna utåt även för att det är deras invanda kultur, deras ”normala” (men inte accepterade, från ledningens håll) förhållningssätt till sina medarbetare och kunder. Det har de fått mycket kritik för genom åren. Fullt berättigad sådan.

I min roll har jag ett deluppdrag för att handha en fråga av lite annan karaktär, och där är chefen enormt drivande och förväntar sig detsamma från dem h*n samarbetar med. Det uppdraget kräver, som jag uppfattar saken, att jag skulle behöva vidareutbilda mig inom några viktiga områden, bl a åt ett tekniskt håll. Den här chefen ställer höga krav på sina medarbetares kompetens, så höga krav att i princip inte en människa ”duger”. H*n dissar folk han möter, och som h*n förväntar sig oerhört mycket av, på löpande band.

Nå. Nu är jag anställd på en annan (eller tredje, i sammanhanget) arbetsplats. Min chef har ganska liten kunskap, och tyvärr även intresse, av att greppa tag i det som jag är anställd för att ha hand om… han bryr sig tyvärr inte om den övergripande frågan, som är den som jag brinner för.

Mitt problem, under ett tag nu, handlar om att ingen av de inblandade arbetsplatserna har någon lust att greppa tag i den här övergripande frågan. Jag har fått märka att min ambitionsnivå för den övergripande frågan är långt ovanför vad någon verkar tycka att någon borde ha… samtidigt som mitt intresse och min kompetens inom det området som den väldigt drivande chefen har hand om, är för lågt.

Här hamnar jag i ett vacuum. Jag letar efter signaler från ledningarna på de berörda arbetsplatserna, för att försöka förstå åt vilket håll jag ska arbeta mer, men ser snabbt att graden av ”drivande vilja” hos dessa arbetsplatser inte står i proportion till graden av ”viktighet” för de områden som det ligger i min roll att driva och försöka balansera. Den mest drivande chefen är inte den som ansvarar för summan av min roll, och min chef är inte tillräckligt intresserad av min roll.

Precis som tidigare i livet har jag nu hamnat i en situation där det jag brinner för innebär att organisationen behöver förändra sig. Och den här gången har jag ännu färre medarbetare (eller folk som jag leder) som jag kan styra i den riktning som jag försöker utveckla frågan. Dessutom har ingen definierat att det ingår i mitt mandat att driva den här frågan som jag brinner för – jag förväntas hantera frågan, göra ett superjobb inom området, men utan att någon vill besluta att det faktiskt är vad jag ska göra.

Och jag har en chef som försöker ge mig den sortens stöd som han förmår – dvs tyvärr inte på ett strategiskt plan… utan på ett mänskligt. Det är guld värt, med mänsklighet… men när min chef egentligen inte tycker att jag ska bry mig om (för att han inte gör det) den övergripande frågan, och inte riktigt ser att jag kommer i kläm vare sig jag tar tag i frågan eller inte, så räcker hans engagemang inte riktigt för att bidra till att skapa en dräglig arbetssituation för mig.

Missförstå mig rätt – det mesta av min vardagsarbetssituation är både väldigt rolig och (för mig) ganska enkel. Jag får totalt fria tyglar, och prioriterar det jag tycker är roligt eller viktigt, och min chef tycker att jag gör ett kanonjobb. Problemet är alltså att jag får ta emot förväntningar från andra människor, på att jag ska ta tag i olika bitar ur den där övergripande kakan som de tycker är viktiga – och den enda som verkar se att de här bitarna hör till en ganska stor och övergripande fråga, är jag. Jag har förklarat helheten för min chef flera gånger, och till slut har han nog fattat ungefär vad jag säger – men fortfarande är han inte intresserad av att leda den frågan…

När jag pratade med honom om min frustrerande situation härom veckan, hade han nog ingen direkt lust att ens lyssna, så då slängde han ur sig något om att ”när ingen av dem som borde ta tag i en sak, gör det, så får man ibland ta tag i den själv och så får man stå ut med att de ansvariga reagerar när man tar frågan ifrån dem”. Han uppmuntrade mig i princip att ta strid med de här andra arbetsplatserna. Och jag sa att… ”det orkar jag inte. Jag har ingen arbetsgrupp som kan hjälpa mig att genomföra det där övergripande om jag tar på mig ansvaret för det, och den är alldeles för stor för att jag ska kunna sköta den själv.”

Men efter ett möte med en av de ”krävande” grupperna förra veckan, kände jag att… nej, nu har jag tröttnat på att få ta emot kritik för något som jag inte har åstadkommit och som jag dessutom inte har ett uttalat mandat att förändra i enlighet med vad omgivningen vill och behöver.

Jag sitter i den typiska mellanchefsklämman – det är bara det att jag inte är chef över några som jag kan delegera till, eller få med mig i processen… det är bara jag och mina löss, som ska sköta den här stora uppgiften som alltså delvis inte ens är min, men som någon faktiskt måste ta tag i, för att ”avnämarna” har all rätt i världen i sina krav och sin kritik…

Typisk utbrändhetssituation. För mig. Och nu har jag sovit en enda åttatimmarsnatt under två veckor, och min mage har varit helt ur lag den senaste veckan. Inte till och från, utan hela tiden.

Nå. När jag hade tröttnat, efter det där mötet, blev jag förbannad och satte mig och skrev ner vilka konsekvenser det skulle få om jag beslutade mig för att genomföra en förändring som innebär att jag tar över makten över ett av de områden som alltså inte formellt sett är mitt. Och så lämnade jag det till min chef. Som då plötsligt fick lite kalla fötter, eftersom han egentligen inte tycker att jag eller vår arbetsplats ska ta det där ansvaret… men jag sa att det här är mitt försök att förändra den här situationen som jag har försökt hitta sätt att hantera under ett antal månader nu. Och min chef har verkligen fattat att jag ligger i utbrändhetszonen… så han frågade bara vilka vi behöver ha ett möte med för att diskutera om det här är vad alla är med på, och om de inte är med på det – hur vi då ska gå vidare till den lösning som de borde ta ansvar för. Men fortfarande väljer han att se mig mer som en chefskollega än en av hans anställda, så han tyckte att jag skulle kalla till det där mötet. Men jag sa att jag vill att han ska göra det, jag vill att alla berörda ska se att jag är uppbackad av min arbetsplats och inte kör ett solorace… och lite motvilligt gick han med på att skicka ut kallelsen, om jag skrev ihop den.

Igår blev det klart vilken dag och tid som mötet blir av. Och min chef bad mig, i samma mejl som gick till de andra, att boka lokal – vilket blir en signal till de andra att det ändå är jag som driver den här frågan… inte vi.

Han sa häromdagen att han skulle passa på och lyfta den här frågan med en av de berörda cheferna som han skulle träffa i ett annat möte. Efter det mötet gick jag till chefen och frågade om de hunnit prata… och först svarade han ”nej”, för han kom inte ens ihåg att han faktiskt hade pratat väldigt mycket om saken med den andra chefen… vilket säger lite om graden av engagemang som min chef har för mitt jobb, min roll och hela frågan som sådan. Det säger förmodligen dessutom ganska mycket om hur mycket som min chef har att hantera i övrigt också…

I min konsekvensbedömning av den förändring som jag (och de flesta som ger mig synpunkter) vill göra, gjorde jag också en uppskattning av hur fördelningen av mina olika ansvarsområden skulle förändras om jag genomförde den här förändringen. Det gjorde jag dels för att visa de inblandade vilka delar mitt jobb består av, och dels för att tala om att min roll skulle bli tydligare och enklare för mig att hantera om jag delar upp min tjänst på det här andra sättet.

Och…

Inte förrän nu, i morse, insåg jag riktigt vilka konsekvenserna kan bli, för mig, av det som min chef sa.

Det han sa var bland annat att mitt förslag skulle innebära att huvuddelen av min roll borde flyttas över till en av de andra arbetsplatserna. Att den andra chefen hade frågat min chef om det fanns någon annan inom vår arbetsplats som kunde ta över den delen av mitt jobb som berör den chefen. Och min chef hade konstaterat att det inte gjorde det… dessutom uttryckte han frustration över att han skulle ”bli av med” den delen av mitt jobb som enbart berör vår arbetsplats. Om jag skulle flyttas över till den tredje arbetsplatsen… där cheferna alltså inte ens är tillfrågade om en sådan förändring, än så länge.

I princip sa min chef att det enda som han egentligen brydde sig om, var att få behålla min kompetens för det område som bara berör vår arbetsplats. Resten av min roll, som han själv deltagit i att bestämma att den ska finnas på den arbetsplatsen och som han också anställt mig för… den struntar han i. Den vill han inte ens ta i.

Det betyder i praktiken att jag är ute och flyter… utan någon chef som är intresserad av att ta ansvar för det som jag har anställts för. Det betyder i sin tur att jag riskerar en förändring som kan betyda tre olika scenarior: att jag anställs helt, och förlorar en viktig del av mina nuvarande arbetsuppgifter, på den tredje arbetsplatsen, den som jag fortfarande är irriterad på för att de som jobbar där har för mycket ”inte vårt bord”-attityd; att jag får dela min tjänst så att jag får inte bara två, som nu, utan tre, olika uppdragsgivare; eller att jag blir uppsagd…

Nu vet jag ju att den arbetsplatsen som min chef och den andra chefen tyckte att min tjänst borde flyttas till (och jag håller med dem om det, ur ett ansvars- och kompetensperspektiv), har väldigt ont om pengar för tillfället… vilket skulle kunna innebära att de vill anställa mig, om försörjningen för min tjänst följer med.

Men när jag tänker på att arbeta på den arbetsplatsen… där jag faktiskt har arbetat en kortare period tidigare, och trivdes bra på, så känns det nästan som döden. Under den här långa perioden då jag har försökt att få deras engagemang i frågan som jag nu i praktiken är ensam om att ansvara för men som faktiskt ligger inom deras ansvarsområde, har jag hunnit bli genuint irriterad på attityden hos dem som jobbar där. Inte bara lite less, utan verkligen djupt inuti ogillande, mot hur de hanterar sin uppgift… och jag är rädd att jag inte kommer att kunna vända den skutan, inuti mig. Jag vill helt enkelt inte arbeta med dem längre…

En liten illustrerande passus. På det ställe där våra arbetsplatser ofta möts för fika, har jag etablerat en situation för mig själv som innebär att jag är välkommen att sätta mig med nästan vilka som helst. Inte bara från min arbetsplats, utan även från andra arbetsplatser där det finns människor som jag har samarbetat med genom åren. Men när den här andra arbetsplatsens personal någon gång ibland inte bara seglar dit och tar med sig en kopp kaffe tillbaka till rummet, utan faktiskt sätter sig och fikar, så tränger de vanligtvis ihop sig allihop runt ett bord, och där är inga andra än de själva välkomna att sitta… jag har provat några gånger. Igår satt tre av dem vid ett bord, och det fanns alltså plats för mig, och när jag gick dit och satte mig signalerade de starkt att jag störde… och det var inte för att de hade ett ”fika-möte”. Jag frågade. Och jag vet att det inte heller var för att jag har gjort mig lite obekväm bland dem genom att uttrycka kritik mot hur de beter sig när det gäller deras ansvarsområden – de har haft den attityden mot mig sedan dagen efter jag inte längre var anställd där… och det är inte bara mig de beter sig så mot. I princip är det bara deras överordnade chefer som är välkomna att sätta sig med dem.

Där vill jag inte arbeta. Trots att jag känner ett starkt engagemang för den frågan som jag alltså i dagsläget har fått det informella ansvaret för att ta emot skit för… 😉 Som alltså formellt sett hör till deras arbetsplats. Trots att vi brinner för liknande saker, jobbmässigt, så känner jag starkt att jag inte vill arbeta hos dem…

Jag inser plötsligt att konsekvensen av att jag, efter att ha försökt länge att få till samarbeten med dem som egentligen är ansvariga för en del av de uppgifter som de i stället bara skyfflat tillbaka i mitt knä, tagit till ett drastiskt grepp och föreslagit en förändring som får konsekvenser för det som de faktiskt ansvarar för, kan bli att jag får börja se mig om efter ett nytt jobb… igen.

Puh… jag som hade sett fram emot att så småningom få ett grepp om det här nya jobbet, att få jobba med detta åtminstone så länge att jag kommer till känslan av att veta vad det handlar om och behärska det… Just när jag tyckte att jag har lyckats koppla bort stressfaktorn som det har inneburit att försöka konkretisera mitt jobb… så får jag plötsligt inse att stressfaktorn snarare höjts ett snäpp.

Jaha. Då är det väl bara att försöka ta tag i den frågan, då… jobbfrågan. Igen.

Jag såg häromdagen att arbetsplatsen som jag var på förra året, den som jag älskar, är på gång att anställa en ny person. Den personen skulle få jobba med den gifta exkollegan från i höstas, han som enligt egen utsago skulle ha blivit kär i mig om han inte redan varit lyckligt gift. Det är en bra människa, fortfarande. Det vore nog helt okej att jobba med honom – möjligen med risken för att vi skulle få det lite råddigt med känslorna, om vi jobbade så nära varann… men vi är ju båda vuxna och ansvarstagande människor, så det skulle vi prata igenom i så fall. Och lösa. Punkt. Fast jag vet inte om själva jobbet är något som jag skulle vilja ha… det är mer administrativt än jag tycker är riktigt kul. Det är mer arbetsplatsen som jag älskar. Men jag får nog ta mig en titt på annonsen igen… och så får jag väl börja fundera på egenföretagande igen. Mer utbildning, åt det hållet som jag var på väg innan jag fick det jobbet jag har nu.

Puh… Nåja. Det känns mindre stressande att hoppa på jobbytarkarusellen igen nu, än det gjorde förra gången. Nu litar jag mer på att jag faktiskt kan

Men hur befrämjande det här är för sömnen, det vete tusan.

And now, for something completely different. I ett nytt inlägg.

Annonser