Takt och ton

Det är så många saker som snurrar i mig just nu, så jag får svårare än vanligt att hålla mig till bara ett ämne i taget… men nu ska jag försöka hålla ihop det här. Som är ett slags insikt om mig själv.

Då och då under mitt liv har jag träffat på människor som… på olika sätt har tagit väldigt illa vid sig över min uppriktighet. Ganska nyligen hade jag en lång kommunikation med en människa som, närapå från rad ett, gjorde sitt bästa för att få mig att se hur osympatiskt mitt sätt att uttrycka mig kring mänskliga fenomen och egenskaper var. Den kommunikationen stupade, för min del, på att den personen uttryckte sig just med den sortens bristande insikt och ödmjukhet som det innebär att påstå att någon är på ett sätt – inte att man själv uppfattar det så. Dessutom var det en människa som inte på minsta vis tog ansvar för sitt eget beteende, samtidigt som h*n högg som en iller mot det h*n tyckte var mitt bristande ansvarstagande för mitt beteende. Det är en människa med stora känslomässiga förmågor, men som tyvärr argumenterar på ett manipulativt och skuldbeläggande sätt, vilket leder till att kommunikationen tvärdör.

Nå. Nu var det mig själv jag tänkte granska här.

Jag har resonerat en hel del kring det här med att vara ”känslomänniska” eller att ha ett mer rationellt förhållningssätt till tillvaron. Själv uppfattar jag mig som väldigt mycket både – och, och de senare åren har jag blivit bättre på att undvika att låta mig triggas på de punkter som handlar om självkänslebrister som följt med sedan barndomen. Men jag kan reagera ganska starkt på signaler i tillvaron, det vet de som känner mig. Mitt mest dominerande förhållningssätt till det mesta i tillvaron, är dock ganska pragmatiskt och rationellt.

Jag har förmågan att sätta ord på det jag känner. När jag möter människor som utstrålar väldigt mycket känslor, men som inte kan verbalisera dem, så blir det ofta mer eller mindre krockar… jag kan nog ofta få sådana människor att känna sig underlägsna, utan att jag tycker att de är det.

Jag har ett lite asperger-artat sätt att gilla att dissekera det mänskliga. Jag kartlägger – hur hänger det där uttrycket ihop med det där, vad blir summan av delarna, vad leder till vilket beteende… och för mig så är den beskrivande processen ofta ganska klinisk. Jag reagerar ofta inte på de saker som jag ser och beskriver, jag värderar oftast inte – jag bara beskriver. En mening från mig som: ”Den där människans dominanta sätt att försöka styra genom att erbjuda morötter, och när det inte fungerar så tar den fram piskan i stället”, innebär för mig inte att jag värderar den människan negativt. Jag bara beskriver hur jag ser att den fungerar – för att göra det lättare för mig själv att veta hur jag ska förhålla mig till den.

De jag kallar för ”känslomänniskor” (såg ett uttryck i tidningen igår som nog också kan användas – ”humörmänniskor”), har ofta helt andra sätt att kommunicera sina känslor, än genom ord. De kan visa omtanke genom generösa eller vänliga handlingar, eller uttrycker känslor med kroppsspråket, eller genom någon kulturell eller konstnärlig form. Inte sällan är sådana människor också känsligare för ords betydelse… och när en ”känslomänniska” beskriver att en annan människa fungerar på ett visst sätt, så handlar det nog oftare om att faktiskt verkligen värdera. Om en ”känslomänniska” säger en mening som min, ovan, så menar den oftare att den verkligen tycker illa om personen som den beskriver.

Där är jag lite ”blind”. Jag hör människor omkring mig beskriva andra i negativa termer, och förutsätter att de bara gör beskrivningar, som inte får några konsekvenser för hur de känner för den de beskriver. Så som jag oftast gör när jag beskriver andras ”negativa” sidor – säger jag inte uttryckligen att jag tycker illa om den jag beskriver, så gör jag inte det. Jag kan i stället känna oerhört varmt för människan med egenskaperna som jag behöver sätta ord på för att kunna hantera.

Och jag är lite ”blind” även i det avseendet att jag ofta inte förstår att, eller varför, människor tar illa vid sig av att höra mina beskrivningar av andras egenskaper eller sidor som de själva lägger negativa värderingar på. Så när en sådan människa till slut exploderar i mitt ansikte, vilket har hänt några gånger under mitt liv, har jag ofta inte sett det komma… eftersom jag accepterar den andra även med de sidor som jag beskriver i termer som en del tycker är negativa. Jag förstår helt enkelt inte alltid att den andra har blivit sårad av att jag beskrivit sidor hos den som jag har sett, och som den andra lägger negativa värderingar kring… det är nog lite asperger i mig, någonstans.

Visst blir jag sårad ibland, när människor beskriver mig i negativa termer. Men det som sårar mig då, är så gott som alltid när jag känner att den andras avsikt var att såra – inte vad den säger om mig. Och med ”avsikt att såra” menar jag inte att de flesta besitter ren och skär elakhet. Jag menar att människor har olika egna agendor, som innebär att de emellanåt har ett behov av att ”vinna” något genom att försöka sätta sig på andra. En sådan agenda kan helt enkelt handla om att människan saknar förmågan att förstå det jag säger eller gör, och för att försöka slippa undan den obekväma känslan av att vara lite korkad så smackar den helt enkelt dit en negativ etikett på mig. Vanlig projicering, tror jag. Man försöker flytta över det obehagliga till någon eller något annat, för att slippa bära det själv.

Jag tror att om man är tillräckligt mycket ”känslomänniska”, och saknar förmågan att se och beskriva sin verklighet så som jag gör, så blir man lättare sårad av saker som jag kan säga. Min manliga vän A är den sorten – han tror helt enkelt inte på mig när jag beskriver en känsla eller en människa, och en sådan beskrivning för honom innebär ”känslor”. Han tolkar om allt jag säger till det känsloregister som han har – ”säger man så, så känner man ”. Dessutom förstår han inte riktigt att hans känsloregister inte är universellt… att alla inte har samma reaktionsmönster som han själv. Det gör att det ofta blir helt meningslöst för mig att berätta om saker som kan vara besvärliga för mig att hantera… för han hör inte orden. Han gör om orden till känslor innan han har hunnit ta in orden…

Känslighet för ord. För att ord = känslor. Kan det vara så?

Och så kommer då jag dragande med mina tydliga, distinkta ord, när jag beskriver det jag ser… och orden blir som stenar som jag kastar i huvudet på ”känslomänniskan”. Tycker den. Och hur mycket jag än förklarar att det som den känner av mina ord inte alls är vad mina ord betyder, så når jag inte fram…

Jag har fått kapitulera inför att mitt sätt inte fungerar särskilt bra med ”känslomänniskor”. Hur mycket jag än tycker om dem, så kan vi ofta inte kommunicera, i längden… Jag försöker att välja människor som är mer lika mig, i det avseendet. För att det blir lättare. Men jag vill också lära mig. Att bli bättre på att kommunicera på ett sätt som fungerar med ”känslomänniskor”. Jag har en bra bit kvar… och jag måste få fungera som jag gör, också. Jag kan inte göra om mig till en helt annan människa, för då mår jag dåligt och tappar bort min känsla av att höra hemma i verkligheten. Jag behöver människor som möter mig på den rationella planhalvan, också.

Men jag kan absolut se att jag kan uppfattas som ganska osympatisk, för människor där orden alltid är känslor.

Jag ska klura mer på den här frågan, för jag känner att jag inte kommit åt kärnan riktigt. Är lite för trött i skallen just nu… men jag ska gräva djupare i det här, och se om det finns saker jag kan förändra. Hos mig.

Annonser